Materialutvinning och koldioxidlagring

Det förekommer idag en mycket begränsad utvinning av material och ingen koldioxidlagring inom svenskt havsområde, men intresset för havsbaserad utvinning och lagring väntas öka i omfattning i Sverige. I dagsläget bedrivs främst utvinning av sand.

Att tänka på i översiktsplaneringen

• Vid kustnära och expansiva regioner, kan utvinning av marin sand och grus vara särskilt intressant, då det ersätter utvinning av naturgrus på land.
• För koldioxidlagring krävs transportmöjlighet med båt eller ledningar mellan anläggningar för avskiljning av koldioxid på land och koldioxidlagret till havs.
• Utvinning av material ur havsbotten och koldioxidlagring i större skala kan innebära konflikter med andra intressen som naturvården och kulturmiljön på havsbotten.
• Det finns i dagsläget inga anspråk om riksintressen meddelade för områden med fyndigheter av ämnen eller material i havet.
• Sveriges geologiska undersökning, SGU, har tagit fram underlag om förekomster av mineral, olja, naturgas och skiffergas, liksom områden med sand och grus samt underlag om förekomster och möjliga områden för koldioxidlagring inom kust- och havsområden på svenskt område.

Utvinning av material

Det finns ett ökat intresse att nyttja sand, grus och sten från kontinentalsockeln, det vill säga den del av havsbotten som tillhör en kontinentalplatta. Detta sker mot bakgrund av att grusåsar och andra isälvsavlagringar på land har stor betydelse för bland annat dricksvattentäkter och att uttaget av naturgrus på land ska minska i enlighet med de av riksdagen beslutade miljömålen.

Utvinning av marin sand, grus och sten

För att nå miljömålet Grundvatten av god kvalitet är det av stor betydelse att naturgrusavlagringar på land kan bevaras. Under vissa förutsättningar kan marin sand och grus användas istället för naturgrus från land. Marin sand och grus kan även användas som kusterosionsskydd genom strandfodring.

Kustskydd

Sand-, grus- och stentäkter till havs är i dagsläget inte vanligt förekommande i Sverige, men det finns ett ökat intresse, både från näringslivets sida och från kommuner. De geografiska regioner, där marin sand och grus med fördel kan ersätta naturgrus på land är de kustnära regioner som har stor förbrukning, och små tillgångar, och som förväntas fortsätta vara expansiva när det gäller byggande och relaterad industri. SGU har inom ett regeringsuppdrag, tillsammans med Havs- och Vattenmyndigheten (HaV), lokaliserat fyra områden som möjliga för ett geologiskt och miljömässigt hållbart sanduttag. Dessa fyra områden är Sandflyttan, Sandhammar Bank och Klippbanken i södra Östersjön samt Svalan och Falkens Grund i Bottenviken.

Läs mer om utvinning av marin sand på SGU:s webbplats, se länk i faktarutan "Planeringsunderlag".

Utvinning av malm

Malmförekomster i havsbottnens urberg kan liksom järnmangannoduler utgöra mineralresurser med framtida värde. Noduler är små stenar som förekommer i ytskiktet av finsedimentbottnar i norra Östersjön och Bottniska viken. Utbredningen av järnmangannoduler på svensk kontinentalsockel har ännu inte kartlagts.

Utvinning av olja och naturgas

Utvinning av olja och naturgas sker idag i Östersjön på polskt och ryskt område samt på lettiskt område nära gränsen till svensk ekonomisk zon. Sverige har inte införlivat de delar av EU:s offshoredirektiv (2013/30/EU) som krävs för att tillåta gas- och oljeutvinning i svenskt sjöterritorium eller ekonomisk zon. Havsbaserad prospektering och utvinning av olja och gas får inte bedrivas utan att direktivet i dess helhet är genomfört i svensk rätt.

SGU bedömer att de geologiska förutsättningarna för större exploaterbara fynd av olja och gas till havs är mycket begränsade i Sverige. Det kan finnas olja och framför allt gas i den sydöstra delen av svenskt område i södra Östersjön. Generellt gäller stränga miljökrav för eventuell exploatering i området, då Östersjön redan är hårt belastat med ett känsligt ekosystem. Även mindre utsläpp kan leda till betydande miljöeffekter.

Koldioxidlagring

Ett sätt att minska de storskaliga utsläppen av koldioxid till atmosfären är att avskilja och lagra koldioxiden i berggrunden. Teknikerna för att göra detta kallas med ett samlingsnamn CCS-teknik, Carbon Capture and Storage.

I vissa delar av Sverige finns berggrund som skulle kunna vara lämplig för lagring av koldioxid. Det är den lokala geologin som ger förutsättningarna för koldioxidlagring. I första hand utnyttjas sedimentär berggrund som porös sandsten. Potentiella områden för koldioxidlagring, där berggrunden utgörs av yngre sedimentära bergarter finns i sydöstra Östersjön, havsområdet utanför sydvästra Skåne och ett mindre område i sydvästra Kattegatt vid gränsen mot Danmark.

Geologisk lagring av koldioxid får endast ske i Sveriges ekonomiska zon och de områden som inte ingår i fastigheter i svenskt territorialhav från en nautisk mil utanför baslinjen, dvs. motsvarande havsplaneområdet.

När koldioxiden avskiljts ska den transporteras till lagringsplatsen, vilket kan vara en lång transportsträcka. Transport av koldioxid med fartyg och via rörledningar är de huvudsakliga lösningar som diskuteras. Tekniska system och lösningar finns, men behöver utvecklas med hänsyn till den storskalighet som kommer att krävas. Framöver kan transportsystemen utvecklas från enstaka rörledningar till större regionala system med sammankoppling av flera avskiljnings- och lagringsplatser både på land och till havs. Storskaliga transportsystem kommer sannolikt även att kombinera fartygstransport och rörledningssystem. Innan dessa system utvecklats kan fartygstransport med befintlig och beprövad teknologi vara ett alternativ. Fartygstransport av koldioxid bedöms i dagsläget vara mest kostnadseffektivt inom Norden. Detta gäller både för transport från enstaka avskiljningsplatser och för större system med kluster av koldioxidkällor och beror på kombinationen av att det inom Norden kommer röra sig om måttliga mängder koldioxid och långa transportavstånd. Fartygstransporter innebär behov av logistik för