Markanvändningens påverkan på vattenmiljön
Hur mark- och vattenområden används får konsekvenser för angränsande grundvatten, vattendrag, sjöar och hav. Kommunens fysiska planering av mark- och vattenområden är därför avgörande för möjligheterna att följa miljökvalitetsnormerna. Den här sidan handlar om påverkan på vatten från olika typer av mark- och vattenanvändning och hur markanvändningen kan påverka möjligheten att följa miljökvalitetsnormerna för vatten.
Markens lämplighet
Användningen av mark- och vattenområden påverkar yt- och grundvattnet. Det kan till exempel handla om diffusa utsläpp till vattenförekomster via dagvatten eller från jordbruk, utsläpp från en punktkälla så som en industri, utsläpp till följd av en olycka eller annan oförutsedd händelse. Mark- och vattenanvändningen kan också påverka vattenvolymer och flödeshastigheter till följd av ökad andel hårdgjorda ytor. Hur stor påverkansrisken blir beror bland annat på vad som planeras, omfattningen av exploateringen, samt eventuella åtgärder för att begränsa påverkan.
I översiktsplaneringen behöver kommunen analysera mark- och vattenanvändningens konsekvenser för vattenmiljön. Endast planens väsentliga konsekvenser behöver redovisas i översiktsplanen. Det behöver klarläggas att marken är lämplig för den tänkta markanvändningen. Det kan handla om att utreda om det överhuvud taget är lämpligt att möjliggöra en viss typ av markanvändning eller om det behöver planeras utrymme för exempelvis olika reningsåtgärder som krävs för att planen ska gå att genomföra så att miljökvalitetsnormerna, MKN, för vatten följs.
I förarbeten till äldre plan- och bygglagen, ÄPBL, konstateras att många beslut om markanvändning påverkar framtida möjligheter till att utnyttja vattenområden och grundvattentillgångar. På motsvarande sätt kan utnyttjandet av ett vattenområde eller en grundvattentillgång medföra begränsningar i möjligheten att utnyttja omgivande mark. Detta innebär att planering av mark och planering av vatten inte kan ses som av varandra oberoende uppgifter, utan behöver i stället integreras så långt möjligt. Detta för att kunna beakta de förutsättningar och begränsningar som uppkommer av denna ömsesidiga påverkan. (jfr prop. 1985/86:1 sid 125).
Med förslag till ny plan- och bygglag, prop. 1985/86:1 (på Sveriges riksdags webbplats)
Att ta hänsyn till påverkan på yt- och grundvatten vid planering enligt plan- och bygglagen, PBL, har således varit en viktig aspekt redan innan begreppet miljökvalitetsnormer infördes i lagen. All planläggning ska främja en långsiktigt god hushållning med mark och vatten och att marken ska användas på ett sätt som är lämpligt utifrån bland annat hänsyn till vattenförhållanden.
Dagvatten
När regn och smältvatten rinner över byggnader, tak och hårdgjorda ytor sköljs föroreningar med som kan påverka vattenmiljön i närliggande sjöar och vattendrag. Utöver föroreningar som transporteras med vattnet kan det förändrade vattenflödet i sig också påverka de ekologiska förhållandena i miljön.
Föroreningar
När regn och smältvatten rinner över byggnader, tak och hårdgjorda ytor sköljs föroreningar med. Det kan handla om ämnen som läcker från byggnadsmaterial, metall- och oljerester som finns på vägbanor och parkeringar, näringsämnen och växtskyddsmedel från trädgårdar, och många andra ämnen som används i en urban miljö. Föroreningar som transporteras med dagvatten kan ha potential att påverka både ekologisk och kemisk status i ytvattenförekomster, och kemisk status i grundvattenförekomster. Hur betydelsefull påverkan blir beror bland annat på mängden föroreningar, hur förorenat dagvatten tas omhand och sårbarheten hos den vattenförekomst som dagvattnet avleds till. Ansvaret för hantering av dagvatten styrs huvudsakligen av lagen om allmänna vattentjänster, LAV. Enligt LAV ska ett verksamhetsområ