Farligt gods

Planläggning och prövning enligt plan- och bygglagen (2010:900), PBL, ska syfta till att mark- och vattenområden används för det eller de ändamål som områdena är mest lämpade för med hänsyn till beskaffenhet, läge och behov. När det gäller farligt gods handlar det dels om att mark- och vattenanvändningen intill, under och över vägar och järnvägar där det kan gå farligt gods ska vara lämplig, dels om att skapa och upprätthålla god tillgänglighet till transporter av farligt gods. Detta avsnitt fokuserar i huvudsak på planläggning intill transportleder för farligt gods eller ändrad mark- eller vattenanvändning i närheten av sådana transportleder.

Om farligt gods och vägledningen

Farligt gods är ett samlingsbegrepp för varor och ämnen som kan orsaka skador på människor, miljö eller egendom. Det handlar om ämnen och föremål som transporteras på vägar, järnvägar men också till sjöss och i luften.

Vägledningen fokuserar på tre planinstrument och processerna kring dessa

• regionplanen
• översiktsplanen
• detaljplanen.

Denna vägledning tar enbart sikte på den planläggning som sker intill vägar och järnvägar där farligt gods kan transporteras. Däremot omfattar vägledningen inte klassificeringsgrunder eller bedömningar av vad som är farligt gods utöver en inledande och översiktlig redovisning. Vägledningen innehåller inte heller bedömningsgrunder för vad som är lämplig markanvändning i förhållande till risker kopplade till transporter av farligt gods, eller lämpliga skyddsavstånd

Inga nationella riktlinjer om avstånd

Det finns idag inga nationella riktvärden som slår fast vilka risker eller skyddsavstånd som kan vara tillämpbara i samband med planering av markanvändning i närheten av trafikleder för farligt gods på väg- eller järnvägsnätet. Däremot finns en del rekommendationer från statliga myndigheter som exempelvis Trafikverket. Det finns också ofta rekommendationer för enskilda län och på kommunal nivå. Du kan hitta de rekommendationer som länsstyrelser tagit fram i planeringskatalogen.