Roller och ansvar inom riksintresse
Riksintressesystemet bygger på en aktiv dialog mellan stat och kommun. Staten har ett ansvar för att precisera vilka områden som bedöms vara av riksintresse samt vilka värden och egenskaper det är som gör dem värdefulla. I översiktsplanen ska kommunen aktivt förhålla sig till de utpekade värdena och ange hur kommunen avser att tillgodose riksintressena. I dialogen mellan stat och kommun är det länsstyrelsen som företräder statens samlade intressen.
Riksintressemyndigheternas ansvar
Det finns tolv olika myndigheter som var och en inom sina ansvarsområden ansvarar för att lämna uppgifter till länsstyrelserna om sådana områden som myndigheterna anser är av riksintresse enligt tredje kapitlet miljöbalken. Det underlaget utgör grunden för länsstyrelsernas arbete med riksintressena.
2 §
Myndigheterna ska enligt den fördelning som anges i 2 a § lämna uppgifter i skriftlig form till länsstyrelserna om områden som myndigheterna bedömer vara av riksintresse enligt
3 kap. miljöbalken.
Myndigheterna ska se till att bedömningen är aktuell och ska lämna uppdaterade uppgifter till länsstyrelserna vid behov eller åtminstone vart åttonde år. Innan uppgifterna lämnas ska myndigheten ha gett Boverket samt de länsstyrelser och andra myndigheter som anges i 2 a § och är berörda tillfälle att yttra sig.
För ett område som omfattas av en beslutad havsplan enligt
4 kap. 10 § miljöbalken ska uppgifterna också lämnas till Havs- och vattenmyndigheten. Förordning (2023:51).
2 a §
De uppgifter som avses i 2 § ska i fråga om områden
1. av riksintresse för rennäringen (3 kap. 5 § miljöbalken) lämnas av Sametinget,
2. av riksintresse för yrkesfisket (3 kap. 5 § miljöbalken) lämnas av Havs- och vattenmyndigheten,
3. av riksintresse för naturvården och friluftslivet
(3 kap. 6 § miljöbalken) lämnas av Naturvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten inom sina ansvarsområden,
4. av riksintresse för kulturmiljövården (3 kap. 6 § miljöbalken) lämnas av Riksantikvarieämbetet,
5. som innehåller fyndigheter av ämnen eller material som är av riksintresse (3 kap. 7 § miljöbalken) lämnas av Sveriges geologiska undersökning,
6. av riksintresse för anläggningar för industriell produktion
(3 kap. 8 § miljöbalken) lämnas av Tillväxtverket,
7. av riksintresse för anläggningar för energiproduktion och energidistribution (3 kap. 8 § miljöbalken) lämnas av Statens energimyndighet,
8. av riksintresse för anläggningar för slutlig förvaring av använt kärnbränsle och kärnavfall (3 kap. 8 § miljöbalken) lämnas av Strålsäkerhetsmyndigheten,
9. av riksintresse för anläggningar för kommunikationer
(3 kap. 8 § miljöbalken) lämnas av Trafikverket och Post- och telestyrelsen inom sina verksamhetsområden,
10. av riksintresse för anläggningar för avfallshantering
(3 kap. 8 § miljöbalken) lämnas av Naturvårdsverket,
11. av riksintresse för anläggningar för vattenförsörjning
(3 kap. 8 § miljöbalken) lämnas av Havs- och vattenmyndigheten, och
12. av riksintresse för totalförsvarets anläggningar
(3 kap. 9 § miljöbalken) lämnas av Försvarsmakten och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap inom sina ansvarsområden. Förordning (2023:51).
Inom sina respektive ansvarsområden ska riksintressemyndigheterna också ha uppsikt över hushållningen med mark- och vattenområden.
1 §
De statliga myndigheter som anges i denna förordning har var och en inom sitt verksamhetsområde uppsikt över hushållningen med mark- och vattenområden. Myndigheterna ska i samverkan med länsstyrelserna följa utvecklingen av frågor om hushållningen med mark- och vattenområden. Tyngdpunkten i denna verksamhet ska läggas på frågor som har stor betydelse i ett nationellt perspektiv och frågor vars utveckling Sverige enligt internationella åtaganden ska följa.
Förordningen är meddelad med stöd av 8 kap. 7 §
regeringsformen. Förordning (2015:401).
1 a §
Boverket har uppsikt över hushållningen med de mark- och vattenområden som omfattas av 4 kap. 1-7 §§ miljöbalken. Boverket har dessutom allmän uppsikt över hushållningen med mark- och vattenområden.
Bestämmelser om att Boverket ska verka för samordning av de statliga myndigheternas arbete med underlag för tillämpningen av 3-5 kap. miljöbalken finns i förordningen (2022:208) med instruktion för Boverket. Förordning (2022:210).
1 b §
Länsstyrelsen har uppsikt inom länet över hushållningen med mark- och vattenområden. Förordning (2015:401).
Underlag om riksintressen m. m.
Länsstyrelsernas olika roller
Länsstyrelserna ska verka för att riksintressena tillgodoses i samband med miljökonsekvensbeskrivningar och i planerings- och beslutsprocesser. Länsstyrelsens arbete ska grundas på underlag från riksintressemyndigheterna.
3 §
Länsstyrelsen ska ta de initiativ som behövs för att det i arbetet med miljökonsekvensbeskrivningar och i planerings- och beslutsprocesser tas hänsyn till 3 och 4 kap. miljöbalken. Initiativen ska tas så tidigt som möjligt i processerna. När 3 och 4 kap. miljöbalken ska tillämpas vid prövningen av ett mål eller ärende, ska länsstyrelsen särskilt verka för att riksintressena tillgodoses i den prövningen. Av plan- och bygglagen (2010:900) framgår att länsstyrelsen ska verka för att riksintressen tillgodoses i kommunala planer enligt den lagen.
Länsstyrelsens arbete ska grundas på underlag från de myndigheter som anges i 2 §. För ett område som omfattas av en beslutad havsplan enligt 4 kap. 10 § miljöbalken ska dock länsstyrelsens arbete grundas på planen.
En bestämmelse om tillämpningen av 3 och 4 kap. miljöbalken i mål och ärenden enligt miljöbalken finns i 2 kap. 6 § andra stycket miljöbalken. Bestämmelser om att 3 och 4 kap. miljöbalken ska tillämpas i mål och ärenden som prövas enligt andra lagar finns i
1. lagen (1966:314) om kontinentalsockeln,
2. väglagen (1971:948),
3. lagen (1978:160) om vissa rörledningar,
4. lagen (1983:293) om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän farled och allmän hamn,
5. minerallagen (1991:45),
6. lagen (1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon,
7. lagen (1995:1649) om byggande av järnväg,
8. ellagen (1997:857),
9. naturgaslagen (2005:403),
10. luftfartslagen (2010:500), och
11. plan- och bygglagen (2010:900).
Förordning (2016:996).