Nyanlända

En nyanländ person är någon som är mottagen i en kommun och har beviljats uppehållstillstånd för bosättning. En person är nyanländ under tiden som han eller hon omfattas av lagen om etableringsinsatser, det vill säga två till tre år. Det kan gälla personer som har beviljats uppehållstillstånd i Sverige som flyktingar, skyddsbehövande, på grund av synnerligen ömmande omständigheter eller som anhöriga. Gruppen nyanlända omfattar nyanlända som anvisats med stöd av bosättningslagen, självbosatta nyanlända och ensamkommande barn med uppehållstillstånd.

Bosättningslagen ska ge en jämnare ansvarsfördelning 

Nyanlända är generellt en ekonomiskt svag grupp. De är nya på bostadsmarknaden och har inte haft möjlighet att samla kötid i bostadskö och de har ofta inte heller nätverk som kan ge vägar in till bostadsmarknaden.

Enligt bosättningslagen har kommuner ett direkt kommunalt ansvar för vissa nyanlända. Kvotflyktingar och hushåll som bott i Migrationsverkets boenden under asyltiden kan anvisas med stöd av bosättningslagen. Syftet med bosättningslagen är en jämnare ansvarsfördelning mellan kommuner och att nyanlända ska få bättre förutsättningar att snabbt etablera sig på arbetsmarknaden och i samhället. Kommunanvisning av nyanlända sker genom Migrationsverket.

Bosättningslagen innebär att alla kommuner måste ha beredskap för att ta emot nyanlända och även planera bostadsförsörjningen med utgångspunkt från detta. Kommunen ska efter anvisning erbjuda nyanlända hushåll en bostad. Bosättningslagen preciserar inte någon tidsperiod för kommunens skyldighet eller några kvalitetskrav. Intentionen med lagstiftningen är att kommunerna i så stor utsträckning som möjligt ska erbjuda anvisade nyanlända permanenta bostäder, samtidigt som det inte bryter mot lagstiftningen att erbjuda tidsbegränsade bostadskontrakt. Om kommunen inte kan erbjuda permanenta hyreskontrakt kan kommunen överväga att koppla längden på tidsbegränsade kontrakt till hur lång tid det rimligtvis tar att på egen hand etablera sig på den lokala bostadsmarknaden. Detta för att uppfylla bosättningslagens intention om en jämnare fördelning mellan kommuner och bättre förutsättningar för nyanländas etablering och integration. Kommunen kan också använda de verktyg för bostadsförsörjningen som står till buds för att över tid kunna erbjuda permanenta bostadslösningar.

Länsstyrelsen beslutar om fördelningen mellan kommunerna

Regeringen beslutar varje år om så kallade länstal, för fördelningen av nyanlända mellan länen. Fördelningsmodellen tar hänsyn till kommunernas arbetsmarknadsförutsättningar och befolkningsstorlek, det sammantagna mottagandet av nyanlända, inklusive självbosättningen och ensamkommande barn samt asylmottagandet. Utifrån länstalen beslutar länsstyrelsen hur många nyanlända personer varje kommun ska ta emot, så kallade kommuntal.

Länsstyrelserna ska verka för att kommunerna har kapacitet och beredskap att ta emot nyanlända och ensamkommande barn. Det gäller både dem som anvisas till kommunen och dem som på egen hand bosätter sig i kommunen.

På länsstyrelsernas webbplats finns mer information om länsstyrelsens roll och ansvar.

Självbosatta har ofta en mycket osäker boendesituation  

Kommunen har ett generellt bostadsförsörjningsansvar för gruppen självbosatta nyanlända. Många har redan under asyltiden ordnat eget boende i en kommun och bor kvar efter uppehållstillstånd. Andra har bott i Migrationsverkets boenden som asylsökande, men väljer att på egen hand bosätta sig i en kommun efter uppehållstillstånd. I gruppen självbosatta nyanlända finns även anhöriga som beviljats uppehållstillstånd innan inresa. Trångboddhet, bostadsbrist samt upprepade uppbrott och flyttar, liksom små möjligheter att få ett eget bostadskontrakt präglar många självbosattas bostadssituation.

Det är ofta svårt för kommunen att få annat än begränsad kunskap om gruppen självbosatta nyanlända, vilket i sig kan vara ett hinder för att underlätta för gruppen att etablera sig på bostadsmarknaden.