Formulera planbestämmelser

Med planbestämmelser i en detaljplan reglerar kommunen användningen av mark och vatten inom planområdet. Planbestämmelserna ska alltid vara tydliga och kan uttryckas som krav, förbud, begränsningar, villkor med mera.

Regelverk

I fjärde kapitlet plan- och bygglagen, PBL, anges ramen för vilka planbestämmelser kommunen får använda vid reglering i detaljplan. I Boverkets föreskrifter om detaljplan finns mer detaljerade regler för användandet av planbestämmelser. Här finns bland annat regler om vilka planbestämmelser som får användas och hur vissa av bestämmelserna ska formuleras. Föreskriften ska tillämpas vid antagande av nya detaljplaner och vid ändring av befintliga planer om planarbetet påbörjas efter 31 december 2021 men får också tillämpas på planer som påbörjats tidigare.

I de fall föreskriften inte anger någon bestämmelseformulering för det som ska regleras får kommunen formulera egna planbestämmelser. I Planbestämmelsekatalogen finns fler exempel på hur planbestämmelser kan formuleras.

Bestämmelser ska vara tydliga

Planbestämmelser ska formuleras tydligt så att det klart framgår vad de reglerar. De som berörs måste kunna förstå detaljplanens reglering och hur den påverkar dem. Även de politiker som ska fatta beslut om detaljplanen och de som ska tolka och genomföra planen som till exempel bygglovshandläggare och lantmätare måste förstå regleringen.

Det är olämpligt att använda bestämmelser som innehåller uttryck som bör, kan eller liknande. Det är därför inte lämpligt att formulera planbestämmelser som rekommendationer eller riktlinjer, exempelvis att en byggnad bör vara röd eller att det inte är lämpligt att ha parkeringsplatser inom planområdet. Inte heller ska planbestämmelser formuleras med kriterier som är rent subjektiva eller känslomässiga, så som att ett kvarter ska upplevas som öppet, att vedeldning bara får ske för trivselbehov eller att en byggnad ska utformas med omsorg. Sådana bestämmelser kommer med stor sannolikhet tolkas olika beroende på vem som läser dem. Uttryck som "där byggnadsnämnden så prövar lämpligt", som var vanliga i äldre planer, antagna enligt byggnadslagen, uppfyller inte heller tydlighetskravet i PBL.

Bestämmelser kan formuleras som krav

Planbestämmelser som reglerar exempelvis utformning och utförande uttrycks ofta i påbjudande form, det vill säga krav på ett visst sätt att genomföra en åtgärd, till exempel att byggnader ska utföras med träpanel eller ha en viss takvinkel. Kraven kan dock tillämpas först när något ska genomföras, alltså om och när bygglov söks för att uppföra en byggnad så måste denna förses med träpanel och hålla sig till den takvinkeln som detaljplanen föreskriver.

Bestämmelser kan formuleras som begränsning eller förbud

Bestämmelser om allmänna anordningar på enskild mark innebär en inskränkning för fastighetsägaren. Exempelvis att marken ska vara tillgänglig för allmännyttiga ledningar eller gång- och cykeltrafik. En sådan planbestämmelse innebär en begränsning för fastighetsägaren att använda marken. Bestämmelsen medför dock inte automatiskt någon rätt för kommunen att ta marken i anspråk förrän servitut eller andra rättighetsupplåtelser har tillkommit. Andra exempel på formuleringar är att marken inte får förses med byggnadsverk eller att en byggnad inte får rivas.

Bestämmelser ska vara tillräckligt specifika

Planbestämmelserna måste formuleras tillräckligt specifikt för att uppnå den effekt som avses med regleringen. Till exempel är det viktigt att bestämmelser som reglerar frågor som rör hälsa, säkerhet och skydd mot störningar på ett tydligt och konkret sätt anger vad som krävs för att säkerställa områdets lämplighet. Det räcker därför inte att skriva att en verksamhet inte får vara störande, att någon sakkunnig ska godkänna utförandet eller att endast en viss mängd dagvatten får rinna genom marken. Istället behöver anges exempelvis att ett bullerplank ska ha en viss höjd eller att ett dagvattendike ska ha ett visst djup och bredd.

Samma sak kan gälla planbestämmelser som ska hantera andra allmänna intressen, som skydd för kulturvärden. Sådana bestämmelser måste normalt sett ange vad det är som ska skyddas eller vilka karaktärsdrag som ska bevaras.