Teknisk infrastruktur

Den här texten tar upp teknisk infrastruktur som är relevant för planering i kustzonen och i havet. Det är kablar för elektronisk kommunikation och el och rörledningar för gas, vatten och avlopp. I samhällsplanering ingår även till exempel avfallshantering och dricksvattenförsörjning. Avfallshantering är inget specifikt för kust- och havsplanering och behandlas inte här. 

Sjökablar för elförsörjning

I samhällsutvecklingen ökar beroendet av el vilket förutsätter ett robust och driftsäkert överföringsnät och en alltmer integrerad europeisk elmarknad. Behov av god tillgång till energi är av central betydelse för näringslivet och långvariga elavbrott blir mycket kostsamma.

En förutsättning för att uppnå de nationella och europeiska målen för energi- respektive klimatpolitiken är att det finns möjligheter att i större utsträckning koppla ihop elsystemen mellan länder i Europa, vilket för Sveriges del innebär att kablar förläggs på havsbotten.

Användningen av havet för elöverföring omfattar installation, drift och underhåll. Det svenska stamnätet står inför omfattande utbyggnader för att ta hand om ny elproduktion och för att bidra till en gemensam europeisk elmarknad. Tekniken för sjökablar utvecklas och äldre kablar ersatts med nya som ökar driftsäkerhet och minskar påverkan på havsmiljön vid skador. 

Förutom utlandskablar för el finns även region- och lokalnätsledningar till havs. Sjöfartsverket har även ett nätverk av icke koncessionspliktiga ledningar i skärgården, som förser både fyranläggning och privatkunder med el.

Infrastruktur för elektronisk kommunikation

Merparten av infrastrukturen för elektronisk kommunikation tar i anspråk områden på land men en liten och viktig del av infrastrukturen berör havsområdet. Det gäller främst fiberoptiska kablar på havsbotten som binder samman bredbandsnätet i Sverige med våra grannländer. Dessa används inte bara för kommunikation mot andra länder utan även för kommunikation mellan medborgare och företag inom Sverige. Sjökablarna är av stor vikt ur ett nationellt perspektiv.

Förutom fiberoptiska sjökablar används även radiolänkar för infrastrukturen för elektronisk kommunikation. Huvudsakligen berör detta land- eller kustområden. En mindre del av radiolänkarna berör dock havsområdet, till exempel radiolänkar mellan Sverige och Danmark över Öresund samt radiolänkar mellan fastlandet och Gotland. Radiolänkar består av en dubbelriktad punkt-till-punkt förbindelse som behöver fri sikt i en korridor med cirka 500 meters bredd mellan radiosändare och radiomottagare för att inte riskera att drabbas av störningar till följd av dämpning eller reflektioner av radiosignalen.

Andra användningar av luftrummet ovanför havsytan som till exempel vindkraftverk och liknande konstruktioner kan ge upphov till störningar om dessa uppförs i denna frisiktskorridor. Likheter finns här med risken för störningar från vindkraftverk på militära kommunikationssystem. Möjligheten till samexistens mellan radiolänkar över havet samt andra användningsområden är mycket stor om samråd sker i planeringsprocessen.

Luften ovanför havet används även för andra radiobaserade system som till exempel för kommunikation till fartyg, fritidsbåtar, navigering, fyrar med mera. För sjöfarten är detta av mycket stor betydelse. Denna användning behöver normalt inte planeras in med hänsyn till andra användningsområden för havet och har heller ingen påverkan på havsmiljön.

Gasledningar

Naturgas finns i porösa berglager djupt under marken och under havsbotten. Den naturgas som används i Sverige kommer främst från Danmark. Naturgasledningen från Danmark går från Dragör strax söder om Köpenhamn till Limhamn utanför Malmö. I Sverige går ledningen vidare längs västkusten norrut upp till Stenungsund och söderut till Trelleborg. En mängd grenledningar förser orter längs sträckan med gas. Det tryck som gasen har när den kommer från Danmark till Sverige räcker för att leda den genom hela det svenska naturgassystemet.

De ledningar som används för att föra stora mängder gas från gaskällorna fram till ett distributionsnät kallas transmissionsledningar. De kan ha en diameter på omkring en meter och är dimensionerade för 80 bars tryck. Ledningar som ligger på havsbotten är oftast inte övertäckta.

Vatten- och avloppsledningar

I skärgårdsområden kan ledningar för vattenförsörjning och avloppshantering förläggas på havsbotten. Fördelarna är att det går relativt snabbt och är oftast enklare att förlägga ledningen än vid gräv- och bergschaktarbete. Även i kustområden kan det vara ett mer ekonomiskt fördelaktigt alternativ att lägga ledningarna i havet istället för att gräva ner dem på land. Om det är en flikig kust kan ledningsdragningen bli kortare eftersom ledningarna inte behöver följa strandlinjen eller vägar.

Ledningarna förläggs på havsbotten och sjunker ned av sin vikt till botten. Sedan kan ledningarna spolas ned i bottensedimentet och grävas ned vid landfästena så att de inte riskerar att frysa. Projekteringen är viktigt för att hitta en bra sträckning utan stenar och berg på havsbotten och undvika områden med höga naturvärden och fornlämningar.

Strömmar påverkar och kan flytta på ledningen. Då krävs en nedspolning eller högre belastning med vikter. Vikter är utformade så att de minimerar störningarna för fisket med trålning eller bottengarn. Vattentemperaturen kan påverka spillvatten så att tryckavloppsledningar med långa uppehållstider får svavelvätebildning/gasbildning som medför att ledningen vill lyfta från botten.

Landhöjningen bidrar med en kontinuerlig uppgrundning av Sveriges kuster utom längst i söder. Det innebär att ledningar kommer närmare ytan vartefter och kan komma i konflikt med andra intressen, som till exempel sjöfarten. Landhöjningen är störst i norra Sverige vid Bottenvikskusten, cirka 10 mm/år, och minst i Skåne cirka 1 mm/år.

Teknisk infrastruktur - Konflikter och synergieffekter med andra allmänna intressen

Teknisk infrastruktur kan samexistera med många andra intressen. Om konflikt uppstår med andra intressen vid förläggning går det oftast att flytta sträckningen så att konflikten undanröjs. Däremot kan andra intressen ha en negativ påverkan på rörledningar och kablar.

Miljöpåverkan och klimatförändringar

Anläggandet av en sjökabel medför fysiska ingrepp i bottenmiljön. Elkabeln kan läggas upp till en meter under havsbotten. Anläggningsarbetet medför grumling av vattnet, förändrad bottenmaterialstruktur och lokal påverkan på marina djur- och växtsamhällen. Framför allt ömtåliga och långsamtväxande arter till exempel sjöpennor är den grupp som huvudsakligen riskerar att påverkas negativt. Hur mycket sediment som sprids är beroende av sedimenttyp, vattenströmmar, vilken metod som används till exempel grävning, spolning eller plöjning och om eventuella skyddsåtgärder används exempelvis skärmning, arbete under viss tid på dygnet eller säsong. Grumling kan orsaka stor skada om sedimenten är förorenade. Bottenväxter och bottenlevande djur kan dock på nytt etablera sig över den nedlagda kabeln. Under drifttiden bedöms påverkan i huvudsak begränsas till tillfällen då kabeln eventuellt ska repareras.

Alla elektriska kablar genererar elektromagnetiska fält som kan påverka marina organismer i olika utsträckning. Kraftfälten varierar beroende på vilken typ av kabel som används och mängden elektricitet som överförs. Genom olika skyddsåtgärder, som exempelvis att gräva ner kabeln i botten, kan kraftfältens påverkan på marina organismer minimeras.

Sjökablar som inte grävs ned innebär en tillkomst av ett hårt substrat samt en struktur som gör att lokala rev skapas. Hårdbottenarter kan kolonisera ytan på sjökabeln och attrahera fiskar, vilket leder till lokala förändringar i artsammansättning. Även vågrörelser kan förflytta kabeln och leda till att havsbottnens struktur förändras genom skavningsrörelser.

Ytterligare en påverkansfaktor som tagits upp under de senaste åren är eventuell påverkan från värme som emitteras från sjökablar. Liksom för magnetfältsemission beror mängden energi som frigörs på vilken typ av kabel som används samt dess effekt. Generellt kan sägas att mer värme emitteras från växelströmskablar. Kunskapsläget om vilken påverkan en temperaturökning av några grader kan få på bottensamhällen är dock relativt dåligt. Det finns en del studier gjorda i anslutning till värmeutsläpp från kraftverk och industrier. För dessa gäller dock att värmeökningen sker på grund av utsläpp av uppvärmt vatten och inte genom uppvärmning av sjöbottnen direkt.

Klimatförändringar med kraftiga stormar och ändrade strömmar kan orsaka skavningsrörelser av kablar som inte är nedgrävda.

Riksintressen för energidistribution och för anläggningar för elektronisk kommunikation

Energimyndigheten ansvarar för att peka ut områden som är av riksintresse för energidistribution. Det gäller områden för anläggningar som är del i ett större sammanhängande system som kan pekas ut som riksintresse för energidistribution. Läs mer om riksintresse för energidistribution på Energimyndighetens webbplats, se länk under planeringsunderlag.

Post- och telestyrelsen ansvarar för att peka ut områden som är av riksintresse för anläggningar för elektronisk kommunikation. Det innebär att riksintresset ska skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra tillkomsten eller utnyttjandet av anläggningen. Det är funktionen hos anläggningen som ska säkerställas. 

Mer information om riksintressen hittar du på sidan Vad är ett riksintresse. 

Vad är ett riksintresse?

Veta mer?

Här hittar du exempel på mål, planer och program samt planeringsunderlag som berör teknisk infrastruktur. Länkarna nedan går till andra webbplatser.

Exempel på kommunala planeringsunderlag kan vara kommunala och regionala energiplaner samt vatten- och avloppsplaner.

Roller och ansvar

Energimyndigheten

Energimyndigheten tar fram och förmedlar kunskap om effektivare energianvändning till hushåll, företag och myndigheter. Myndigheten verkar för en hållbar utv...

Energimyndigheten tar fram och förmedlar kunskap om effektivare energianvändning till hushåll, företag och myndigheter. Myndigheten verkar för en hållbar utveckling inom energisektorn och för att nå klimatmålen. De hanterar också styrmedel som elcertifikatsystemet och handeln med utsläppsrätter.

Energimarknadsinspektionen

Energimarknadsinspektionen är en tillsynsmyndighet och arbetar för att Sverige långsiktigt ska ha en hållbar, säker och effektiv tillgång till energi genom a...

Energimarknadsinspektionen är en tillsynsmyndighet och arbetar för att Sverige långsiktigt ska ha en hållbar, säker och effektiv tillgång till energi genom att bedriva tillsyn över energimarknaderna för el och naturgas och fjärrvärme, samt ge förslag på hur energimarknaderna kan utvecklas.

Svenska kraftnät

Svenska kraftnät har till uppgift att transportera el på stamnätet från de stora kraftverken till de regionala elnäten. Svenska kraftnät är ett statligt affä...

Svenska kraftnät har till uppgift att transportera el på stamnätet från de stora kraftverken till de regionala elnäten. Svenska kraftnät är ett statligt affärsverk för den svenska elberedskapen och samordnar landets dammsäkerhet. De ansvarar för att det är balans mellan förbrukning och produktion i Sverige och bidrar till en elmarknad med fri konkurrens.

Post- och telestyrelsen

Post- och telestyrelsen bevakar områdena elektronisk kommunikation och post i Sverige. Begreppet elektronisk kommunikation rymmer telekommunikationer, it och...

Post- och telestyrelsen bevakar områdena elektronisk kommunikation och post i Sverige. Begreppet elektronisk kommunikation rymmer telekommunikationer, it och radio. PTS är tillsynsmyndighet för att marknadens operatörer följer lagar och föreskrifter. När samhället ställer högre krav på den elektroniska kommunikationen än vad marknadens aktörer erbjuder kan PTS finansiera lösningar, till exempel för personer med funktionsnedsättning och åtgärder för att öka robustheten i näten.

Kommunen

Kommunen ansvarar för att leverera rent dricksvatten och att föra bort och rena spillvatten inom verksamhetsområdet för kommunalt vatten och avlopp. Kommunen...

Kommunen ansvarar för att leverera rent dricksvatten och att föra bort och rena spillvatten inom verksamhetsområdet för kommunalt vatten och avlopp. Kommunen äger normalt VA-ledningarna i allmän mark fram till den så kallade förbindelsepunkten. Efter förbindelsepunkten ägs ledningarna av fastighetsägaren. Kommunen ansvarar för drift och underhåll av ledningar och anordningar fram till förbindelsepunkten.