Arkitekter i skolan

Arkitekter i Skolan är en metod för dialog med barn och unga om arkitektur och platsutveckling. Metoden bygger på ett ömsesidigt lärande och ger eleverna nya perspektiv på sin närmiljö såväl som sina rättigheter.

Nya perspektiv och insyn i samhällsbyggnadsprocessen

Metoden har utvecklats med utgångspunkt i att planerare och elever möts i skolan för att uppleva, beskriva och prata om närmiljön. Metoden ger eleverna nya perspektiv och insyn i samhällsbyggnadsprocessen som de också har rätt att delta i. Eleverna får lära sig att sätta ord på och beskriva sin omgivning, utveckla sin medvetenhet och skapa en bild av vad de själva tycker. Planerarna får tillgång till värdefull kunskap om platsens styrkor och svagheter, hur den används och vilka behov som finns bland barn och unga i området. För att möjliggöra detta ömsesidiga lärande krävs kontinuitet genom ett antal träffar så att tillit kan skapas mellan elever och planerare. Det behövs också en känd och trygg miljö där det känns bra att uttrycka sig fritt. Att bygga upp tillit och relation tar tid och därför är det avgörande att träffas flera gånger.

Metodens olika steg

Metoden bygger på fyra träffar, optimalt under 4–8 veckor, samt en avslutande utställning med vernissage. Under de fyra träffarna sker ett ämnesöverskridande arbete som inkluderar i första hand samhällsplanering, svenska och bild/slöjd. Men även historia, NO och matte kan planeras in och inkluderas i processen. Under träffarna byggs en medvetenhet upp kring platsen (eller området), samt en förståelse för platsutveckling och samhällsbyggnadsprocessen. Utställningen efteråt är ett bra sätt att synliggöra arbetsprocessen för andra elever, föräldrar samt tjänstepersoner och politiker.  En vernissage visar extra erkännande och respekt för det jobb och den tid som eleverna har lagt ner. Under eller efter utställningen kan återkoppling till eleverna ske genom att exempelvis förtroendevalda deltar och förklarar hur elevernas idéer kommer att tas tillvara och implementeras.
Metoden riktar sig inte till en specifik årskurs utan är flexibel och möjlig att anpassa efter olika åldrar och olika förutsättningar. De flesta AiS-projekt som hittills har gjorts har genomförts i samverkan med mellan- och högstadieelever, där metoden har fungerat väl.