Biologisk mångfald ger motståndskraft

Granskad: 3 april 2019

Många av jordens ekosystem är förstörda eller överutnyttjade. Genom en hållbar planering och utveckling av städer och tätorter kan den byggda miljön bidra till att stärka ekosystemen. Liksom vi planerar för bebyggelse och infrastruktur kan vi planera för en grön infrastruktur med livsmiljöer och spridningskorridorer för växter och djur. På den här sidan hittar du argument för varför vi behöver stärka den biologiska mångfalden.

Biologisk mångfald Biologisk mångfald ger resiliens 1. Parker och grönområden kan hysa en mångfald av växt- och djurarter som inte får plats i skogs- och jordbrukslandskapet. Biologisk mångfald är en förutsättning för mer än hälften av alla ekosystemtjänster. 2. En större variation av arter ger en högre resiliens – motståndskraft mot störningar som till exempel klimatförändringar. Illustration: Altefur Development

Ekosystemen är vår basresurs

Vi människor är beroende av naturen. Utan den skulle vi inte ha syre att andas, rent vatten att dricka eller mat att äta, det vill säga ekosystemtjänster. Naturens ekosystem med levande organismer (växter, djur, insekter, svampar, bakterier), fysiska livsmiljöer (habitat), processer och funktioner är alltså grunden för vårt välbefinnande och materiella välstånd.

Biologisk mångfald är en stödjande ekosystemtjänst som är en viktig förutsättning för flera reglerande, försörjande och kulturella ekosystemtjänster. Den biologiska mångfalden minskar drastiskt och på både nationell och internationell nivå finns flera målsättningar och strategier för hur förlusten av biologisk mångfald ska hejdas. Förutom att mångfalden av arter och livsmiljöer har ett värde i sig så har de stor betydelse för tillhandahållandet av ekosystemtjänsterna. Mer än hälften av alla ekosystemtjänster är beroende av biologisk mångfald.

Det går inte att säga exakt hur många eller vilka arter som måste finnas för att en särskild ekosystemtjänst ska fungera. Däremot kan man säga att en större variation i ett ekosystem, alltså en högre biologisk mångfald, generellt är positiv och ökar sannolikheten att ekosystemtjänster ska fungera också när klimatet och miljön förändras.

Artmångfaldens betydelse för ekosystemtjänster och resiliens

Den pågående klimatförändringen innebär att världens ekosystem gradvis förändras. Därmed förändras också processer, funktioner och ekosystemtjänster. Detta kommer att blir särskilt påtagligt i urbana miljöer. Dels eftersom urbana ekosystem redan är hårt belastade (till exempel av föroreningar och fragmentering av gröna miljöer), dels eftersom den stora andelen hårdgjord mark förvärrar effekter av uppvärmning och extremt väder som skyfall, värmeböljor och torka.

Förmågan hos ett ekosystem att bevara eller återskapa processer och tjänster när miljön förändras kallas för ekologisk resiliens. En större variation, alltså fler arter och olika biotoper, ökar antalet möjliga processer och kopplingar mellan organismer och fysisk miljö. Därigenom skapas också fler möjliga vägar för ett system att återställas när miljön förändras, vare sig detta sker gradvis eller abrupt i form av storm, skyfall, värmebölja eller annan kris. Inom artfattiga områden kan störningar lättare leda exempelvis till lokalt utdöende av arter med en ökad risk för utbrott av skadedjur och sjukdom än i artrika områden.

Biologisk mångfald är alltså ett slags försvar mot de påfrestningar som förutspås öka i takt med klimatförändringen. Därför är variation av arter och biotoper viktigt, också i stadens ekosystem. Ekosystembaserade lösningar för klimatanpassning har automatiskt högre resiliens på grund av att de är påbyggnadsbara och använder ekosystemens inneboende anpassningsförmåga.

Arter i Sverige

I Sverige känner vi till ungefär 50 000 flercelliga, inhemska arter. För mindre än hälften av dessa arter (21 600 arter) finns tillräckligt med kunskap för att bedöma deras bevarandestatus enligt de internationella kriterierna för rödlistning, det vill säga om arterna är utdöd, akut hotad, starkt hotad, sårbar, nära hotad eller kunskapsbrist om deras status. Omkring 25 procent av de bedömda arterna (drygt 4 200 arter) är rödlistade och 10 procent är hotade. De flesta av de rödlistade arterna, är knutna till skogs- och jordbrukslandskap.

Arter i urbana miljöer

Urbana miljöer är viktiga för ungefär 7 procent av alla rödlistade arter. Ytterligare 14 procent av de rödlistade arterna nyttjar då och då de urbana miljöerna. Här förekommer fortfarande livsmiljöer som har blivit bristvaror i det övriga landskapet. Det kan vara till exempel blom- och frörika gräsmarker, resterna av ett småskaligt kulturlandskap, villaträdgårdar och störda näringsfattiga ruderatmarker.

Andra livsmiljöer som finns kvar i staden är trädbärande gräsmarker, framförallt miljöer med grova ädellövträd som är särskilt viktiga för vedlevande skalbaggar, lavar och svampar, men också för fladdermöss. Även urbana vattenmiljöer såsom dammar, diken och kanaler är värdefulla för rödlistade arter, till exempel för groddjur samt strand- och vattenlevande småkryp.

Kring många större städer finns dessutom större områden med oavverkade skogar för frilufts- och rekreationsändamål som samtidigt är livsmiljöer för flera rödlistade skogsberoende arter. Många av dessa livsmiljöer hotas av den pågående exploateringen, landskapsfragmentering och skötselåtgärder som inte tar hänsyn till att bevara artrikedomen inom området. Vissa livsmiljöer, som till exempel täta strandlövskogar är känsliga för skötsel med fokus på att skapa glesare parkliknande skogar utan undervegetation. Detta kan innebära negativ påverkan på ekosystemtjänster som vattenrening, erosionsskydd och biologisk mångfald.

Du kan läsa mer om tillstånd och trender för arter och deras livsmiljöer på Artdatabankens webbplats under "Relaterad information".

Grön infrastruktur är en viktig förutsättning för ekosystemtjänster

Fragmentering av livsmiljöer försvårar utbyten mellan lokala artpopulationer som på sikt minskar den genetiska variationen. Detta gör att arterna blir mindre anpassade för störningar och miljöförändringar. Därför är det viktigt att bevara och skapa en grön infrastruktur som underlättar artspridningen. Grön infrastruktur består av gröna strukturer och naturområden som står i förbindelse med varandra, till exempel via spridningskorridorer för växter och djur. Strukturen är en rumslig förutsättning för att bevara den biologiska mångfalden.

I städerna riskerar grönområden och parker att bli allt mindre och mera isolerade med svaga spridningslänkar emellan. Många arter klarar inte av barriärer i form av byggnader och stora vägar. Konsekvensen är att artmångfalden minskar och därmed minskar många ekosystemtjänster.

Åtgärder för att stärka en grön infrastruktur beror på vilken typ av livsmiljöer och vilken artspridning som behöver stärkas. Detta behöver ofta analyseras på en större skala. Men konkret kan det handla om att restaurera naturmarker eller vattendrag, skapa nya habitat till exempel ängsmarker längs med vägrenar eller plantera och anlägga parker och grönområden som förbinder olika livsmiljöer.

Läs mer om grön infrastruktur på Naturvårdsverkets webbplats under "Relaterad information".

Läs även om vad man kan göra för åtgärder för att stärka biologisk mångfald i staden.

Exempel på födoväv Figur 8 Exempel på födoväv. En avgörande faktor för vilka ekosystemtjänster som levereras är hur olika organismer samspelar med varandra, det vill säga hur de interagerar med varandra och med sin omgivning. Ju fler typer av organismer som ingår i ekosystemen, desto fler möjliga interaktioner kan finnas. Detta innebär i sin tur en ökad sannolikhet att ekosystemet kan klara av störningar utan att funktionen eller ekosystemtjänsten förändras eller försvinner, till exempel vid ett förändrat klimat. Bild: Boverket
Boverket (2019). Biologisk mångfald ger motståndskraft. https://www.boverket.se/sv/PBL-kunskapsbanken/teman/ekosystemtjanster/naturen/motstandskraft/ Hämtad 2024-12-21