Cultural planning och konst som redskap

Cultural Planning är en metod som syftar till att stärka kommunens självbild. Det gör den genom att föra in kulturella perspektiv i samhällsplaneringen och att försöka fånga det som är unikt för en plats, "platsens själ".

Metoden i korthet

Metoden syftar till att ta fram en handlingsplan, som identifierar vad som krävs för att på lång sikt öka livskvaliteten för boende, besökare och yrkesverksamma.

Begreppet kulturella resurser är centralt i Cultural Planning. Det omfattar kultur i vid mening. Kulturella resurser inbegriper inte bara kultursektorn utan även kreativa näringar som till exempel arkitektur, design, reklam, film och foto, mode, turism och det immateriella kulturarvet såsom religion och traditioner.

Metoden brukar genomföras i nio steg

Steg 1: Förberedelser och förankring
Steg 2: Insamling av kunskap ("mapping"). För att göra kartläggningen kan man använda sig av följande frågor:

• Vilka erkända kulturella resurser finns i området?
• Vilka ännu inte erkända kulturella resurser finns i området?
• Vilka kulturella resurser kan komma att uppstå med rätt uppmuntran och planering?
• Till vilken nytta kan var och en av dessa resurser vara för individers och områdets utveckling?

Kombinera enkäter med workshoppar. Inventeringen kan göras genom: kartläggning av befintligt material, research, intervjuer och enkäter, fokusgrupper, SWOT-analys, möten och studiebesök.
Steg 3: Analys
Steg 4: Avstämning
Steg 5: Ta fram handlingsplan
Steg 6: Remissrunda
Steg 7: Slutarbete och analys
Steg 8: Lansering
Steg 9: Genomförande, uppföljning och utvärdering

Nå medborgarna genom konsten

Konst kan på olika sätt vara ett användbart redskap i dialogen med medborgare. Det konstnärliga uttrycket kan i sig vara en brygga till dem som bor och verkar på en plats. Att få ta del av konstnärligt arbete kan vara utgångspunkt för en dialog om den miljö man befinner sig i. I dialogen kan konstnären vara en neutral part mellan exempelvis medborgare och kommunala tjänstemän, vilket ofta gynnar dem som i vanliga fall inte brukar komma till tals.