Riksintresseanspråk enligt 3 kapitlet Miljöbalken

Områden som på grund av sina speciella förutsättningar är av nationellt intresse kan pekas ut som riksintressen. Att området verkligen är av riksintresse avgörs först i samband med ett rättsverkande beslut.

Hushållningsbestämmelserna

I miljöbalkens tredje kapitel finns ett antal grundläggande bestämmelser för hushållning med mark- och vattenområden av betydelse för vissa allmänna intressen. Dessa områden ska så långt som möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt skada de utpekade intressena. Områdena avser såväl olika bevarandeintressen som områden som är viktiga för exploatering för ett visst ändamål. Hushållningsbestämmelserna rör främst mark- och vattenområden, men i den paragraf som rör naturvården, kulturmiljövården och friluftslivet finns även tillägget: fysisk miljö i övrigt. Tillägget syftar på att paragrafen även skyddar kulturmiljön, det vill säga framförallt den bebyggda miljön och landskapsbilden. (jfr prop. 1997/98:45 Del 2 s. 32)

Miljöbalk, prop. 1997/98:45 (på Regeringskansliets webbplats)

För vissa av områdena finns det särskilda bestämmelser. Bestämmelserna gäller för sådana områden som har så stora värden att de kan anses vara av riksintresse. Dessa områden ska skyddas mot åtgärder som påtagligt kan försvåra att de utnyttjas för ett visst ändamål respektive åtgärder som påtagligt kan skada ett områdes värde. Ofta används påtaglig skada som en samlingsbeteckning för såväl påtagligt försvåra som påtaglig skada.

Vilka riksintressen finns

I miljöbalken anges det vilka allmänna intressen som kan motivera ett område av riksintresse.
I hushållningsförordningen finns en ytterligare indelning av några av intressena, till exempel riksintresset kommunikation.
Riksintressen kan pekas ut för områden som är av speciell betydelse för:

• rennäringen
• yrkesfisket
• naturvården
• friluftslivet
• kulturmiljövården
• fyndigheter av ämnen och material
• anläggningar för industriell produktion
• anläggningar för energiproduktion och energidistribution
• anläggningar för slutlig förvaring av använt kärnbränsle och kärnavfall
• anläggningar för kommunikation, elektronisk
• anläggningar för kommunikation, trafikslagen
• anläggningar för avfallshantering
• anläggningar för vattenförsörjning
• totalförsvarets anläggningar.

För några av intressena finns det i dagsläget inga eller endast några enstaka riksintressen utpekade. Så finns det till exempel inga utpekade riksintressen för avfallshantering om man bortser från slutförvar för använt kärnbränsle.

När ska bestämmelserna om riksintressen tillämpas

Bestämmelserna om riksintressena ska tillämpas i den kommunala planeringen och vid beslut enligt PBL. De ska även tillämpas vid beslut enligt elva andra lagar som rör en ändrad mark- eller vattenanvändning. Bestämmelserna ska också tillämpas i havsplaneringen enligt miljöbalken. Däremot kan bestämmelserna om riksintressen inte användas för att ställa krav på en pågående markanvändning. Det är alltså inte möjligt att använda bestämmelserna om riksintressen för att hejda en pågående igenväxning eller spridning av kemikalier som sker inom ramen för en pågående markanvändning (jämför propositionen 1985/86:3 sidorna 14-15).

Med förslag till lag om hushållning med naturresurser m.m., prop. 1985/86:3 (på Sveriges riksdags webbplats)

Riksintresseanknutna lagar

Vem fattar beslut om riksintressen

Tolv olika myndigheter, riksintressemyndigheterna, har ansvaret för att inom sina verksamhetsområden fatta beslut om vilka områden som de bedömer är av riksintresse. I miljöbalken och förarbetena till riksintressebestämmelserna anges ramarna för vilka områden som kan utpekas som riksintressen. Ett beslut om att peka ut ett visst område som riksintresse bör vara så klart och tydligt formulerat så att det utifrån det är möjligt att bedöma om en viss åtgärd kan antas medföra en påtaglig skada på riksintresset. Vilka krav Boverket anser att ett beslut om utpekande bör uppfylla kan du läsa om i den vägledning som finns i "Relaterad information".

I översiktsplanen ska kommunen redovisa hur man anser att de olika riksintressena ska tillgodoses. Det ger kommunerna en möjlighet att precisera och förhålla sig till riksintressemyndigheternas riksintresseanspråk. Delar länsstyrelsen kommunens bedömning, så bör kommunen kunna lita på den uttolkning av riksintresset som har gjorts i översiktsplanen och kommunen bör kunna fullfölja sina intentioner enligt planen (jämför propositionen 1985/86:1 sidan 142).

Med förslag till ny plan- och bygglag, prop. 1985/86:1 (på Sveriges riksdags webbplats)

När riksintressemyndigheterna fattar beslut om att peka ut ett område som riksintresse, så är det den myndighetens bedömning, men inget rättsverkande beslut om att det faktiskt är ett riksintresse. För att markera detta används ofta begreppet riksintresseanspråk. När kommunen redovisar riksintresseanspråken i en översiktsplan så påverkar det inte riksintressenas rättsliga status, de är fortfarande anspråk.

Det är först när någon myndighet fattar ett beslut enligt någon av de tolv lagar som ska tillämpa bestämmelserna om riksintressen, som det avgörs att ett visst område är av riksintresse. Vid ett överklagande har en sakägare sedan möjlighet att ifrågasätta områdes status av riksintresse.

Riksintressemyndigheterna