Förråd för hjälpmedel

Kommunen
En familj fick bostadsanpassningsbidrag för att ställa i ordning en skyddad uppställningsplats med laddningsmöjlighet för den åttaåriga dotterns elrullstol.

Däremot avslogs ansökan för isolering av uppställningsplatsen. Enligt arbetsterapeutens intyg var målsättningen med en elektrisk rullstol att ge flickan möjlighet till självständig förflyttning utomhus och förflyttning längre sträckor. Detta var av yttersta vikt för hennes fortsatta utveckling och begreppsbildning. Arbetsterapeuten intygade att det fanns behov av en väl skyddad uppställningsplats med laddningsmöjlighet och att omgivningstemperaturen borde överstiga fem plusgrader. Kommunen menade att behovet inte var kopplat till funktionshindret utan till kraven från hjälpmedelscentralen, som lånade ut rullstolen.

Länsrätten
Länsrätten ansåg att bidrag borde beviljas.

Kammarrätten
Kommunen överklagade till kammarrätten som inledningsvis konstaterade att det var ostridigt att flickan behövde en elrullstol för att kunna förflytta sig mer självständigt utomhus. Kammarrätten anförde vidare att flickans användningssätt av rullstolen och dess funktionsduglighet var avgörande faktorer för om bidrag kunde lämnas till ett isolerat förvaringsutrymme. Enligt kammarrätten visade utredningen att elrullstolen borde förvaras i ett isolerat utrymme för att ha optimala förutsättningar att upprätthålla en tillförlitlig funktion och inte underkastas kapacitetsminskning. Enligt kammarrätten torde flickans funktionshinder göra henne helt beroende av elrullstolen vid utomhusvistelse. Därigenom måste hon anses ha ett omfattande, i princip dagligt, behov av hjälpmedlet. Vidare anförde kammarrätten att stolens användbarhet bland annat påverkades av att den på kort varsel var fullt funktionsduglig. Hennes låga ålder gjorde det särskilt viktigt att stolens tillförlitlighet/kapacitet inte begränsades. Av utredningen framgick det enligt kammarrätten att det var dessa funktioner som säkrades genom att rullstolen förvarades i ett isolerat utrymme. Kommunens överklagande avslogs.

Kammarrätten i Sundsvall, dom 2004-03-04, målnummer 2950-2002.

En kvinna sökte bostadsanpassningsbidrag till en isolerad och uppvärmd uppställningsplats för sin elrullstol. Hon bodde i en villa med sin son. Elrullstolen behövde hon för att kunna vistas ute själv och för att kunna följa med sonen på olika aktiviteter. Hjälpmedelscentralen krävde att laddnings- och förvaringsplatsen skulle vara frostfri, torr och ha god ventilation i takhöjd.

Kommunen
Kommunen avslog ansökan med motiveringen att anpassningen inte var nödvändig med hänsyn till funktionshindret.

Länsrätten
Sökanden överklagade till länsrätten som ansåg att det fanns en klar koppling mellan hennes funktionshinder, behovet av elrullstol och de villkor som gällde för förvaring av elrullstolen och därmed behovet av ett isolerat förvaringsutrymme.

Kammarrätten
Kommunen överklagade till kammarrätten. Av utredningen framgick följande. Det rådde inte någon tvist om att sökanden hade behov av elrullstol. I första hand skulle hon använda den under sommarhalvåret. Vintertid skulle hon använda den i mindre omfattning. Hon körde egen bil. Elrullstolar är avsedda att fungera ned till tjugo minusgrader. I kallt väder förlängs laddningstiden för batterierna och om de kyls ned inträder en viss kapacitetsminskning.

Kammarrätten kom fram till att det inte var nödvändigt att isolera förvaringsutrymmet med anledning av sökandens funktionshinder. Detta mot bakgrund av vad som upplysts angående dels omfattningen av sökandens avsedda användning av elrullstolen vintertid, dels rullstolens funktionsduglighet i kall väderlek. Kommunens överklagande bifölls därför.

Kammarrätten i Sundsvall, dom 2004-03-04, målnummer 1703-2002.

Kommunen
En kommun avslog en ansökan om bostadsanpassningsbidrag för att isolera ett förråd för elrullstol samt för värmeelement och belysning i detta.

Förvaltningsrätten
Sökanden överklagade till förvaltningsrätten som biföll överklagandet och alltså ansåg att åtgärderna var bidragsberättigande.

Kammarrätten

Vad kommunen anförde till stöd för sitt överklagande
Kommunen överklagade till kammarrätten och anförde där bland annat att kommunen hade västkustklimat, vilket innebar att temperaturen vintertid var betydligt varmare än i inlandet och de nordligare delarna av Sverige. Kommunens centralort med de viktigaste samhällsfunktionerna rymdes inom en radie av cirka 3,5 kilometer från klagandens bostad. Centrum låg cirka 2,7 kilometer (bilväg) från bostaden och till biblioteket var det cirka 3 kilometer, vilket bedömdes rymmas inom elrullstolens kapacitet även om den inte laddades optimalt. Kommunen menade att även om yttertemperaturen skulle sjunka till mellan 0 och 10 minusgrader under en längre tidsrymd så skulle elrullstolen kunna användas om än i något begränsad omfattning.

Vad sökanden anförde
Sökanden anförde vid kammarrätten bland annat att landstinget ställde krav som innebar att förvaringsutrymmets temperatur inte fick understiga 10 plusgrader på grund av kondensrisk och batteriladdning. Enligt hjälpmedelscentralen skulle det inte levereras någon elrullstol om inte uppställningsplatsen uppfyllde landstingets krav. Det vore oskäligt om hon inte skulle få tillgång till det hjälpmedel hon behövde på grund av att kommunens och landstingets krav på förvaring av elrullstol inte stämde överens.

Kammarrättens bedömning
Kammarrätten konstaterade inledningsvis att avgörande faktorer för bedömningen av om sökanden var berättigad till bostadsanpassningsbidrag var hennes användningssätt av elrullstolen och elrullstolens funktionsduglighet.Kammarrätten menade att det faktum att landstinget uppställde vissa krav på förvaringen av elrullstolen inte kunde inverka på bedömningen av om sökanden skulle beviljas bidrag eller inte. I denna del hänvisade kammarrätten till de två domar från Kammarrätten i Sundsvall som refereras närmast ovan. Elrullstolar är konstruerade för att fungera ner till 20 minusgrader konstaterade kammarrätten vidare, men i kallt väder förlängs laddningstiden för batterierna och deras kapacitet minskar.

Därefter konstaterade kammarrätten att det var ostridigt i målet att sökanden var i behov av en elrullstol, men att sökanden och kommunen däremot inte var överens om behovets omfattning. Av utredningen framgick att sökanden gick utomhus med två kryckor, men att detta gav stora belastningar på axlar, armar och händer och att hon skulle få en elrullstol. Enligt kammarrätten fick sökanden anses ha ett i princip dagligt behov av att använda elrullstolen. Med hänsyn till vad som var upplyst om klimatförhållandena i kommunen och avståndet från sökandens bostad till viktiga samhällsfunktioner ansåg kammarrätten att sökanden borde kunna planera användningen på ett sådant sätt att den minskade kapaciteten och den längre uppladdningstiden inte inverkade i betydande mån på elrullstolens funktionsduglighet. Med beaktande härav så var, enligt kammarrättens mening, isolering av förråd för elrullstol samt värmeelement och belysning i detta förråd inte att anse som nödvändigt med hänsyn till sökandens funktionsnedsättning. Hon var därför inte berättigad till bostadsanpassningsbidrag. Kammarrätten biföll alltså kommunens överklagande.

Kammarrätten i Göteborg, dom 2011-12-01, målnummer 788-11.