Bidrag vid periodiskt boende

En vuxen person ansökte om bostadsanpassningsbidrag för återkommande besiktning och service av hiss i hennes föräldrahem hos hennes far.

Kommunen

Kommunen avslog ansökan och anförde bland annat att sökanden sedan några år tillbaka bodde i en egen bostad (permanentbostaden). Där hade hon hjälp av personliga assistenter. Hon vistades även regelbundet hos sin far. Vid dessa tillfällen arbetade hennes far som assistent, men även andra assistenter kom hem till honom och arbetade. Enligt kommunen innebar detta att när sökanden vistades hos sin far så skedde inte någon avlastning från andra omvårdnadsinsatser. Något bostadsanpassningsbidrag kunde därför inte beviljas.

Förvaltningsrätten

Sökanden överklagade beslutet till förvaltningsrätten. Hon anförde bland annat att hon hade behov av tillgång till flera boenden, att hon i egentlig mening aldrig flyttat hemifrån och att hon hade eget rum och egna saker hos sin far. Omvårdnadsinsatsen hon fick hos sin far var helt annorlunda än den hon fick i sin lägenhet. Om hon inte kunde vara hos sin pappa på helger och sommaren måste hon ansöka om vistelser på andra ställen vilket skulle bli mycket dyrare för kommunen. Sökanden hänvisade till bland annat artikel 9 och artikel 19 i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

Förvaltningsrätten konstaterade bland annat att det inte finns någon definition av begreppet omvårdnad i 3 § andra stycket lagen om bostadsanpassningsbidrag, vare sig i lagen eller förarbetena. Däremot framgår av förarbetena att möjligheten att få bostadsanpassningsbidrag när det är fråga om periodiskt boende syftar till att bland annat åstadkomma förutsättningar för vuxna personer med funktionsnedsättning att vistas i sina föräldrars hem utan att stadigvarande bo där (proposition 2017/18:80, sidan 68). Vidare konstaterade förvaltningsrätten att frågan vad som omfattas av begreppet omvårdnad har tidigare prövats av bland annat Kammarrätten i Stockholm i dom den 24 februari 2012, målnummer 3457-11. Av domen framgår att sådan tid som en person med funktionsnedsättning spenderar hos en närstående som även är personlig assistent åt honom eller henne inte är att anse som sådan omvårdnad som bidraget syftar till.

Vidare konstaterade förvaltningsrätten att sökanden regelbundet vistades hos sin far och att han då arbetade som personlig assistent åt henne samt att även andra assistenter arbetade hemma hos honom när sökanden var där. Den tid som hon vistades hos sin far innebar därmed inte någon faktisk avlastning från andra omvårdnadsinsatser, menade förvaltningsrätten. Mot denna bakgrund ansåg förvaltningsrätten att sökandens vistelse hos sin far inte kunde anses utgöra sådant åtagande om omvårdnad som bostadsanpassningsbidraget syftar till att möjliggöra. Hon hade därmed inte rätt till det sökta bostadsanpassningsbidraget, och därför avslog förvaltningsrätten överklagandet.

Kammarrätten

Sökanden överklagade förvaltningsrättens dom till kammarrätten. Där anförde hon följande. Förvaltningsrätten har ansett att ingen avlastande vårdinsats sker, eftersom samma personer arbetar med henne i hennes egen lägenhet och hos fadern. Det är dock felaktigt att likställa personal och vårdinsats. Hon har flera fasta händelser under en vecka, såsom daglig verksamhet och simning. Vid flera av aktiviteterna är hon ensam med assistenterna. Hon vistas var tredje helg hos sin pappa och hon tillbringar jular och semestrar hos var och en av föräldrarna. Om hennes pappa inte hade arbetat som personlig assistent åt henne hade hon haft rätt att vistas i föräldrahemmet. Den skillnaden kan inte ha varit lagstiftarens mening.

Kammarrätten gjorde samma bedömning som förvaltningsrätten hade gjort och avslog överklagandet.

Kammarrätten i Stockholm, dom 2020-01-22, målnummer 9264–19.

En man skulle besöka sitt föräldrahem ett par gånger dagtid och eventuellt någon kväll i månaden. Han skulle inte övernatta vid besöken.

Kommunen
Kommunen avslog föräldrarnas ansökan om att få bostaden anpassad till sonens funktionsnedsättning. Som skäl för beslutet angavs att sonen bodde permanent i en gruppbostad och endast skulle vistas som besökare i föräldrahemmet. Det fanns inte heller något åtagande om regelbunden avlastning från föräldrarnas sida.

Länsrätten
Föräldrarna överklagade beslutet till länsrätten som biföll överklagandet med bland annat följande motivering. Föräldrarnas åtagande att ta emot sin son i hans föräldrahem måste, mot bakgrund av att sonen tidigare bott i föräldrahemmet upp till 30 års ålder på grund av den kognitiva funktionsnedsättning han har sedan födseln tillsammans med deras uttalade vilja att ta emot sonen samt det mycket nära släktförhållandet, anses som varaktigt i lagens mening. Vad avser regelbundenheten kan ingen regel om minsta antal vistelser eller deras erfordrade längd uppställas. I dagsläget är inget känt om sonens framtida fysiska kondition eller hans framtida önskemål. Han kan i framtiden komma att vistas i stor utsträckning hos sina föräldrar trots att han har en plats i ett gruppboende.

Kammarrätten
Kommunen överklagade länsrättens dom till kammarrätten. Kammarrätten fann att det inte förelåg sådana förhållanden som berättigade föräldrarna till bostadsanpassningsbidrag för sin bostad. Kammarrätten undanröjde därför länsrättens dom och fastställde kommunens beslut.

Kammarrätten i Stockholm, dom 1994-11-11, målnummer 2126-1994.

En kvinna, som var rullstolsburen, ansökte om bidrag för en lyftanordning till entrén till sin dotters bostad. Denna åtgärd skulle göra det möjligt för henne att oftare vistas hos sin dotter.

Kommunen
Kommunen avslog ansökan och anförde bland annat att kvinnans besök hos dottern mer fick liknas vid vilket annat besök som helst mellan släktingar utan den omfattning som lagen avser med omvårdnad. I nuläget hade kvinnan vidare hjälp av samhället i form av hemtjänst, distriktssköterska och sjuksköterska från servicehuset.

Länsrätten
Kvinnan överklagade beslutet till länsrätten. Hon anförde bland annat följande. Om bidrag beviljades skulle hon kunna besöka sin dotter hur ofta hon ville under veckan samt ligga över under två veckoslut i månaden. Under längre helger och semestrar skulle hon kunna stanna där i längre perioder. När hon var hos dottern skötte dottern om henne helt och hemtjänsten belastades inte.

Länsrätten fann att det inte framkommit annat än att dottern var beredd att för en längre tid åta sig en regelbunden och betydande vårdinsats för sin mor. Länsrätten upphävde därför kommunens beslut och förordnade att bidrag skulle utgå för anpassning av dotterns bostad.

Kammarrätten
Kommunen överklagade länsrättens dom till kammarrätten. Kammarrätten ansåg att den form av vistelse hos dottern som bostadsanpassningen avsåg att möjliggöra borde bedömas som sådan omvårdnad som avses i 5 § lagen om bostadsanpassningsbidrag och avslog överklagandet. Regeringsrätten meddelade inte prövningstillstånd.

Kammarrätten i Sundsvall, dom 1994-04-25, målnummer 121-1994, och Regeringsrättens underrättelse, målnummer 2887-1994.

En rullstolsburen man ansökte om bostadsanpassningsbidrag till en ramp vid sitt och hustruns hus.

Kommunen
Kommunen avslog ansökan med motiveringen att mannen vistades på ett korttidsboende i veckorna och stod i kö för ett äldreboende. Huset kunde därför inte anses vara hans permanenta bostad.

Länsrätten
Mannen överklagade till länsrätten. Före målets avgörande hade han flyttat till ett äldreboende. I överklagandet till länsrätten anförde han att han skulle besöka sin tidigare bostad kontinuerligt, att hustrun skulle åta sig att regelbundet varje helg svara för omvårdnaden av honom i bostaden och att detta åtagande kunde antas avse en längre tid.

Länsrätten ansåg att förutsättningarna för bidrag enligt 5 § lagen om bostadsanpassningsbidrag var uppfyllda.

Kammarrätten

Vad kommunen anförde till stöd för sitt överklagande
Kommunen överklagade till kammarrätten. Där anförde kommunen följande. Mannen har vid de senaste vistelserna i sitt tidigare hem haft hjälp inte bara av hustrun utan också av hemtjänst och distriktssköterska. Han har haft svårt för att kommunicera och har sovit mest hela tiden. Enligt hemtjänsten, som har gjort insatser flera gånger per dag, är det tveksamt om han har någon glädje av att förflyttas mellan det särskilda boendet och hustruns bostad. Det är fråga om besök med viss oregelbundenhet och inte regelbunden avlastning. Avlastning är snarare det omvända; när en person bor på korttidsvård eller likvärdig vårdform för att avlasta en anhörig. Att man avlastar den offentliga vården är inte lika lätt att föra i bevis, framförallt när kommunen måste sätta in extra insatser i hemmet vid sådana besök. Detta torde styrkas dels av att besöken på sistone inte ens har varit varannan helg, dels av att hemtjänsten ger omfattande hjälp i hemmet utöver det som hustrun bidrar med.

Vad sökanden anförde
Mannen anförde att han inte hade varit hemma varje helg på grund av att han hade vistats på sjukhus. Att han hade svårt för att kommunicera medförde inte att han inte hade glädje av att komma hem. Hemtjänsten och distriktssköterskorna var endast inne en kort stund och hade nog svårt att avgöra om han sov eller inte – han blundar ofta på grund av sin ljuskänslighet.

Kammarrättens bedömning
Kammarrätten gjorde följande bedömning. Mannen har obestritt uppgett att hemtjänstinsatserna är kortvariga. Hustruns åtagande får därför anses innefatta sådan omvårdnad som avses med 5 § lagen om bostadsanpassningsbidrag. Det har inte framkommit någon grund för att ifrågasätta åtagandet när det gäller regelbundenhet och varaktighet. Kammarrätten instämmer således i länsrättens bedömning att förutsättningarna för bidrag är uppfyllda.

Kammarrätten i Jönköping, dom 2006-02-24, målnummer 3400-05.