Alléer, avenyer och esplanader

Granskad: 6 september 2024

Alléer och trädplanterade stadsgator i form av esplanader eller boulevarder utgör tydliga stadsbyggnadselement som avgränsar, skapar orientering och utgör trivsamma promenadstråk. De bryter också ned skalan i stadsrummet genom att det skapas ett rum under själva trädkronan. Alléer har ofta höga biologiska värden, och omfattas i många fall av det generella biotopskyddet.

Trädrader och alléer i landskapet och i staden

Genom att ta träd och placera dem i ett särskilt sammanhang har människan sedan lång tid tillbaka medvetet gestaltat landskapet och därmed visat att man står över naturen. Trädrader har i olika sammanhang använts för att markera en plats eller längs med vattendrag och kanaler. Det kanske tydligaste exemplet är trädraden, den så kallade trädkransen, runt en kyrkogård eller begravningsplats. Trädraden kan också ha funnits för att markera en fastighets omfång genom att vara planterad i dess gräns. Inte minst har ett stort antal tomtägare använt sig av detta uttryck för att synliggöra var deras tomt börjar och slutar.

Alléerna är ett tydligt sätt att manifestera ett samband mellan två punkter i bebyggelsen eller landskapet – mellan en väg och ett gods, från stadskärnan till järnvägsstationen eller genom en park. En allé definieras som träd som är planterade i en enkel eller dubbel rad längs en väg eller det som tidigare utgjort en väg eller i ett i övrigt öppet landskap. Den består av minst fem träd, oftast av våra vanliga lövträd.

Gata med spårvagnsspår i gräset. Höga gröna träd i allé utmed. Norra promenaden i Norrköping är en del av stadens allésystem som planterades i slutet av 1800-talet. Promenaden består av lindträd som är formklippta. Norra promenaden är klassat som byggnadsminne enligt kulturmiljölagen. Foto: Ulrika Åkerlund/Boverket

Begreppet allé kommer ursprungligen från det franska språket och betyder gå. Det har sedan utvecklats till att betyda gång, väg eller gata omgiven med grönska på båda sidor och därefter med jämna avstånd regelbundet planterade träd, på ömse sidor. Allén blir därmed ett viktigt och tydligt rumsskapande landskapselement.

Alléerna över tid

Alléerna hade sin största omfattning en bit in på 1900-talet. Från andra världskriget och framåt har antalet alléer minskat kraftigt, bland annat på grund av den starkt ökande bilismen. Vid breddning av vägar höggs träden helt eller delvis ner. En annan anledning till att alléer har försvunnit är att man under lång tid underlåtit att återplantera träd efter att de gamla har dött. Det generella biotopskydd för alléer som infördes på 1990-talet innebär att skötseln och nyanläggning av alléer behövde anpassas till biotopskyddet. Idag planteras och förvaltas alléer i flera olika syften, till exempel för att fungera som spridningsvägar och livsmiljöer för arter, för att tydliggöra historiska strukturer och bevara kulturmiljöer och för att de är ett vackert och uppskattat inslag i landskaps- eller stadsbilden

Avenue – en infartsallé till staden

Genom historien har flera andra begrepp, nästan synonyma med allé, använts. Det kanske mest intressanta är avenue. Ursprunget går att finna i latinets advenire som består av förleden ad=till och venire=komma det vill säga väg på vilken man kommer fram till en plats. Begreppet användes för att beskriva städernas infartsvägar och dess rumsliga definition har bibehållits i dagens aveny – en gata i staden som leder fram till en plats. Under 1700-talet börjar man att plantera alléer utmed dessa avenuer eller infartsvägar och under 1800-talet blir detta vanligt förekommande i hela landet.

Kungsportsavenyn leder fram till Götaplatsen i Göteborg. Foto: Pär Henning / Wikimedia Commons

Trädkantade esplanader för ljus och luft

Industrialismen och järnvägen bidrog till att de svenska städerna växte snabbt under 1800-talet. Trädplanteringar längs med stadsgatorna och breddade gaturum var ett sätt att både minska brandrisken och att föra in grönska, ljus och frisk luft i städerna. Breda trädplanterade huvudgator, så kallade esplanader blev ett av tidens kännetecken. Med esplanad menades ursprungligen ett smalt trädplanterat parkstråk med körbanor på sidorna, men även breda paradgator med trädrader i mitten brukar kännetecknas som en esplanad.

Parklind är ett vanligt trädslag i södra och mellersta Sverige, medan björk är ofta förekommande i de norra delarna av landet. Esplanaderna kan leda fram till torg eller trädplanterade platsbildningar eller till viktiga byggnader i stadsbilden. Under 1800-talets senare del användes esplanaden till exempel för att manifestera den nya monumentala byggnaden i staden, järnvägsstationen. Symmetri och siktlinjer var viktiga aspekter i esplanadplanen, och trädens enhetlighet är därför ofta en viktig estetisk aspekt. 

Flygfoto från innerstaden. Gator med alléer strålar samman till en grön rondell. Karlaplan på Östermalm i Stockholm är ett tydligt exempel på en stjärnplats i ett esplanadsystem där flera esplanader sammanstrålar. Foto: Public Domain

I flera städer anlades under 1800-talet också alléplanterade ringgator, ofta breda och pampiga, efter kontinental förebild. Den alléplanterade ringen av promenader i Norrköping, Ringvägen i Stockholm eller esplanaderna som inramar rutnätsstaden Växjö är några exempel. I början och mitten av 1800-talet revs stadsbefästningarna i flera städer, och dessa ersattes ofta av en zon av parker, offentliga byggnader och trädplanterade paradgator. Nya Allén i Göteborg, anlagd på 1820-talet, är ett av de tydligaste exemplen på detta. Kristianstad, Halmstad och Kalmar är andra exempel på där stadsbefästningarnas sträckning idag är läsbart i esplanader och parkstråk.

Kulturmiljöaspekter

Såväl enskilda träd som trädrader och alléer i den byggda miljön kan ofta vara karaktärsskapande och ha höga kulturhistoriska värden. Både val av trädslag och trädens hävd och estetiska utformning är viktiga kulturhistoriska aspekter att ta hänsyn till vid skötsel och förändringsåtgärder. Vid återplantering eller anläggning av nya grönstrukturer i gatunätet är det viktigt att skaffa sig kunskap om de historiska grönstrukturerna.

Trädgårdsantikvarisk kompetens eller annan kompetens inom det gröna kulturarvet kan bidra vid framtagande av vård- och underhållsplaner, trädplaner eller grönplaner.

Tänk på att:

  • En trädplan kan tas fram som underlag för planering och prioritering av trädvårdsåtgärder. Trädplanen kan utgöra en fördjupning i exempelvis vård- och underhållsplaner eller vårdprogram, och innehåller ofta en trädinventering och en detaljerad plan för de ingående träden.
  • Träd i offentliga miljöer kan ha både stora kulturhistoriska värden, naturvärden och sociala värden. Vid olika typer av åtgärder ska ofta flera intressen tillgodoses och flera kompetenser samarbeta. Riksantikvarieämbetet har i samverkan med flera andra aktörer tagit fram en handledning för avvägningar vid hantering av träd i offentliga miljöer.
    Fria eller fälla 2.0 : en handledning för avvägningar vid hantering av träd i offentliga miljöer (på Riksantikvarieämbetets diva-portal)
  • Alléer av planterade lövträd omfattas av ett generellt biotopskydd. Vad som räknas som allé är noggrant angivet i reglerna. Åtgärder som riskerar att skada naturmiljön kräver dispens från Länsstyrelsen. Biotopskyddet gäller inte de träd som står i omedelbar anslutning till bebyggelse, förutsatt att byggnaderna var uppförda före år 1994 då biotopskyddsbestämmelserna trädde i kraft.
    Vägledning om biotopskyddsområden (på Naturvårdsverkets webbplats)
  • Träd i offentliga miljöer kan omfattas av flera olika lagstiftningar, till exempel miljöbalken, kulturmiljölagen och plan- och bygglagen.
    Ekosystemtjänster i planering - metod
  • Träd placerades på rad nästan alltid av en praktisk och estetisk anledning. Det blir därmed viktigt att förstå varför, det vill säga vilken eller vilka praktiska anledningar och estetiska syften som fanns.
  • Träd som idag finns i landskapet med regelbundna avstånd är planterade och ingår/har ingått i ett medvetet gestaltat landskap. De behöver därmed någon form av undersökning/dokumentation innan en förändring av platsen genomförs.

Läs mer

Bengtsson, Rune (red.) (1996). Svenska landsvägsalléer. Alnarp: Movium

Lawrence, Henry W. (2006). City trees: a historical geography from the Renaissance through the nineteenth century. Charlottesville: University of Virginia Press

Olsson, Patrik (2012). Ömse sidor om vägen: allén och landskapet i Skåne 1700-1900. Diss. Lund: Lunds universitet, 2012
Ömse sidor om vägen: Allén och landskapet i Skåne 1700-1900 (på Lunds universitets forskningsportal)

Olsson, Patrik & Jacobsson, Åsa (2005). Alléhandboken. Kristianstad: Regionmuseet Kristianstad.
Alléhandboken (på Lunds universitetsbiblioteks webbplats)

 

Boverket (2024). Alléer och esplanader. https://www.boverket.se/sv/samhallsplanering/arkitektur-och-gestaltad-livsmiljo/arbetssatt/gronstruktur/kulturvarden/alleer/ Hämtad 2024-12-21