Parker, trädgårdar och grönområden genom tiderna

Parker och grönområden är starkt präglade av sina tiders olika ideal. Deras storlek, utformning och funktioner speglar samtidens syn på människan och samhället.  

Stadens gröna rum fram till början av 1800-talet

Städer och andra större samhällen karakteriserades i början av 1800-talet av lägre och relativt utspridd bebyggelse där trädplanteringar på torg och kyrkogårdar, liksom i privata trädgårdar, stack upp ur bebyggelsen och gav delar av staden ett luftigt tak av trädkronor.

Stadsgårdar som hörde till bättre bemedlade stadsbor kunde omges av omfattande trädgårdar med såväl promenadplatser som omfattande trädgårdsodlingar och ibland egna vattenanläggningar. I de glest bebyggda småstäderna var tomternas grönska med fruktträd och blommande buskar ofta väl synliga bakom grindar och plank. Ljuden av fågelliv och brummande insekter vara en påtaglig karaktär tillsammans med skrammel och dofter från marknadstorg och stadens alla nyttodjur.

Offentliga parkmiljöer

Det gröna som offentligt stadsbyggnadselement är en ganska sen företeelse i svenska städer. Först i mitten av 1800-talet började den offentliga grönskan föras in i våra städer och så sent som 1931 tas begreppet park in i den svenska byggnadslagstiftningen.

Stadsparkernas framväxt under 1800-talet

Vid 1800-talets början fanns det mycket få offentliga parker och gröna miljöer i de svenska städerna. Många av städerna var fortfarande relativt små och närheten till den omgivande landsbygden var stor. I slutet av 1800-talet hade städerna vuxit kraftigt och flera nya stations- och industrisamhällen hade etablerats. Parallellt med urbaniseringen hade ett stort antal parker, trädplanterade gatumiljöer och gröna promenadstråk anlagts, och stadens gröna miljöer var i slutet av seklet tillgängliga för i stort sett alla stadsbor.

Anläggandet av järnvägen hade också medfört att ett stort antal järnvägsparker hade anlagts, och på städernas gamla försvarsanläggningar hade parkstråk och esplanader anlagts.

Hoglands park i Karlskrona är en av Sveriges äldsta stadsparker och anlades i början av 1820-talet för representation av staden och för att främja stadsbornas hälsa. Foto: Daderot

Vykort över Kungsträdgården i Stockholm på 1890-talet. Parken, som har anor från 1400-talet och har varit en prunkande barockpark till palatset Makalös, öppnades och uppläts för allmänheten på 1860-talet. Foto: Photochrom print

Folkparker för den växande arbetarrörelsen

I slutet av 1800-talet tog fackföreningsrörelsen i många städer initiativ till att anlägga särskilda parker för arbetare. Parkerna finansierades genom olika insamlingar och evenemang. Till bakgrunden hörde att de första offentliga parker byggdes kring borgerliga umgängesideal och att det fanns behov av samlingsplatser där till exempel politiska möten och ”agitation” var tillåtna.

Folkparker anlades under tidigt 1900-tal i både större och mindre samhällen och var viktiga platser för arbetarrörelsen. Deras verksamhet i folkparkerna, med samlingar och politisk aktivitet, är ett bra exempel på ett viktigt immateriellt kulturarv, utan vilken folkparkernas roll i det gröna stadsbyggandet är svår att förstå. Idag har många folkparker utvecklats till allmänt tillgängliga offentliga parker.

Den första Folkparken öppnade i Malmö 1893. Parken anlades på det område som tidigare utgjort handelsmannen Frans Suells stora villaträdgård. Foto: Wikimedia Commons

Järnvägens trädgårdar banade väg för kunskap

Järnvägens trädgårdar, parker och andra planteringar tillhörde ofta de första offentliga parkerna i de mindre samhällena. I större orter utmed stambanorna ingick SJ:s planteringar i stora genomtänkta system från stadsplanens esplanadsystem och järnvägsparker till stationsinspektörens tjänstebostad med krattade grusgångar och trädgårdsland med bärbuskar. Järnvägsparkerna var också ett sätt att sprida kunskap om odling och trädgård. Både trädens stora kronor och prydnader i form av fontäner och stora vattenkar i staden utgjorde samtidigt en del av det brandskydd som bland annat inspirerade nya stadsbyggnadsbestämmelser under senare delen av 1800-talet.

Idag finns det bara ett fåtal av dessa ambitiösa planteringar kvar, men många järnvägsstationer omges fortfarande av en liten park. Carl Johans park i Norrköping, som mot norr vetter mot järnvägsstationen, är ett av landets bäst bevarade 1800-tals parker.

Carl Johans park i Norrköping anlades 1860 på Karl Johans torg och var Norrköpings första offentliga park. I dag är Carl Johans park en av Sveriges bäst bevarade stationsparkerna. Den är ritad av stadsarkitekt C. Th. Malm. Foto: Ulrika Åkerlund/Boverket

Parker för nytta och nöje

I takt med att städerna växer ökar också behovet av områden för odling för husbehov och parker för lärande om kulturarv.

Koloniträdgårdarnas framväxt

Koloniträdgårdar anlades i många svenska städer kring sekelskiftet 1900. Initiativen kom från flera håll och under koloniträdgårdsrörelsens paraply anlades såväl privata som offentliga områden. Koloniområden inlemmades ofta i stadsplanen i områden som stod i tur att exploateras, men det fanns också mer vildvuxna kolonier som växte fram ”organiskt” på mark som avsatts för odlingslotter. Anläggningen av kolonier riktade till arbetare eller ”mindre bemedlade” med kopplingar till en viss verksamhet anlades ofta i direkt anslutning till arbetsplatsen. Statens Järnvägar var en stor anläggare av koloniträdgårdar på sin mark och det finns därför kvar odlingslotter som fortfarande är i bruk invid järnvägens vidsträckta spårområden.

Under 1900-talets första decennier blev anläggningen av odlingslotter en politisk fråga och fick då som uttalat syfte att förbättra stadsbefolkningens odlingskunskaper såväl som moral. Ofta månade staden om att koloniområdena skulle få en prydlig utformning och det var inte ovanligt att stadsarkitekten tog fram mönsterritningar till kolonistugornas utformning.

Koloniträdgårdarna var från början inriktade på husbehovsodling och självförsörjning av frukt och grönsaker. Nyttoodlingen premierades också framför allt under krig och mellankrigstid. Många av efterkrigstidens koloniområden fick snart mer karaktär av fritidsboende. Många hus byggdes om och till och nyttoodlingarna fick ge plats åt moderna trädgårdar, med utesittplatser, gräsmattor och blommande prydnadsbuskar.

Under senare delen av 1900-talet har många koloniområden tagits i anspråk för trafikinfrastruktur och bebyggelse. De områden som finns kvar är ofta införlivade i den byggda miljön som grönskande oaser med stora kulturmiljömässiga, sociala och ekologiska värden.

Citadellets koloniträdgårdar i centrala Landskrona ligger på Citadellets befästning och är Sveriges första koloniområde. Stadsborna har odlat här sedan 1700-talet, när befästningen tappade sin militära betydelse, men 1904 grundandes själva koloniföreningen. Bilden är från Rothoffs museikoloni. Foto: Wikimedia Commons

Parker som bildningsmiljöer

Stadens parker som bildande gröna rum tog sig uttryck i till exempel anläggningen av naturefterliknande skogsparker i städer omgivna av slättmark och öppen jordbruksbygd. Här skulle stadens invånare kunna möta skogens träd och även några av dess djur i skogslika planteringar och anlagda vattensystem.

Från 1800-talets slut och några decennier framåt anlades i många städer nationalromantiska museiparker med ditflyttade ålderdomliga hustyper som kunde bidra till kännedomen om ortens och traktens kulturhistoria.

Traditionella byggnader och gårdsmiljöer i friluftsmuseet Jamtli i Östersund. Jamtli öppnade 1912 och syftade till att skapa en levande arena för traditionell folkkultur. Foto: Wikimedia Commons

Institutionernas och industriernas parker

En vanlig kategori av grönområden och parker är de som har vuxit fram kring en verksamhet som till exempel samhällsinstitutioner och industrier. En gång låg de kanske enskilt och utanför stadens gränser. Idag är verksamheten en annan, men parkerna finns kvar och är ofta inlemmade i våra städer och tätorter. 

De nya samhällsinstitutionernas parker och trädgårdar

Under senare delen av 1800-talet medförde samhällsutvecklingen att många nya institutioner för utbildning, förvaltning och vård växte upp i städernas utkanter. Institutionsbyggnader omgavs av representativa och ändamålsenliga parker och trädgårdar. Där eftervärlden ofta karaktäriserar delar av dessa anläggningar som ”naturefterliknande med slingrande gångar” döljs i själva verket ett brett spektrum av specialanpassade park- och trädgårdsmiljöer för samhällets behövande.

Uppfostringsanstalter för ”vanartiga gossar” försågs med vidsträckta trädgårdsodlingar där pojkarna skulle lära sig ansvar och arbetsmoral, liksom höga staket invändigt fodrade med taggiga buskar. Bildningsinstitutioner för barn med olika funktionsnedsättningar, exempelvis ”blindskolor” och ”dövinstitut”, hade pedagogiska trädgårdsmodeller som tillät att man utvecklade sina andra sinnen när syn och hörsel inte räckte till. Vid mentalsjukhusen ansågs skötseln av de omfattande parkerna vara en väsentlig del av behandlingen av åtminstone de patienter som kom från en ”enklare” bakgrund. För sjukhus och andra vårdinrättningar ansågs grönskande och rogivande omgivningar som väsentliga för tillfrisknandet.

Många av dessa stora institutionsanläggningar har idag byggts om till bostäder eller andra ändamål, men parkerna finns ofta kvar.

Sankta Maria Sjukhus i Helsingborg byggdes som ett mentalsjukhus i början av 1900-talet. Sjukhuset som består av flera byggnader är belägna i en vacker park som idag är en del av stadsdelen och bostadsområdet Mariastaden. Foto: Jesper Olsson

Industrins parker och trädgårdar för representation

I takt med industrialiseringen växte det fram stiliga och representativa trädgårdsanläggningar kring direktörernas och disponenternas bostäder. Även andra delar av industrimiljöerna innehöll grönytor med träd, gräs och rabatter, till exempel kring huvudkontoren, för att förstärka intrycket av kulturrikedom för de gäster som anlände till sjöss eller med järnväg, som ett show-room för (en symbolisk uppvisning av) städernas framgång och kunskapskapital.

Funktionalismens och efterkrigstidens parker och grönområden

Efter sekelskiftet 1900 inrättades många mindre parker av hög arkitektonisk kvalitet i direkt anslutning till de moderna bostads- och villaområden som växte fram. 1920-talets stadsplanering inbegrep små insprängda parker eller platser omgivna av trädrader och med små lek- och sittplatser för de närmaste kvarterens boende. Platserna karakteriserades av hög materialkänsla och enkel utformning. Detaljrikedom och hög skötselnivå speglade mellankrigstidens tillgång på billig arbetskraft.

Fredhällsparken började anläggas 1935 och Stockholms största plaskdamm anlades i parken 1937. Parken är ett exempel på den planeringsstil som kallas Stockholmsstilen och har ett högt kulturhistoriskt värde. Parkerna skulle ha en stark social funktion med plats för bland annat lek och kultur, vilket då var något helt nytt. Foto: Riksantikvarieämbetet

Miljonprogrammens parker och grönområden

I samband med miljonprogrammets utbyggnad anlades en del större parker i anslutning till de nya bostadsområdena och i stadens utkanter. Större omdaningsprojekt av stadsnära industrimark genomfördes där före detta soptippar förvandlades med innovativa element till gröna allmänningar. Ofta var det extensivt skötta parker med naturlika planteringar med stora anläggningar för motion, lek och rekreation.

S:t Hans backar i Lund, gestaltat av Robert Montan tidigt 1970-tal, är anlagd naturmark på en gammal soptipp. Idag är det ett uppskattat rekreationsområde. Foto: Wikimedia Commons

Postmodernismens grönska

Efter miljonprogrammet, från mitten av 1970-talet och fram till 2000-talet växte ett annat stadsbyggnadsideal fram – postmodernismen. I stället för bostadsområden i ytterkanten av städerna vändes blicken in mot städerna och förtätning på tidigare stations- eller industriområden kom till. Byggnadernas arkitektur fick ett mer blandat uttryck där delvis avskalade betongbyggnader försågs klassiska element som pelare och dekorationer.  För parker och grönområden innebar detta ett större fokus på form och mindre fokus på funktioner. Ett exempel på en postmodernistisk park är Fatbursparken i Stockholm som karaktäriseras av starka geometriska former, långa siktlinjer och formklippta träd.

Fatbursparken på Södermalm i Stockholm anlades i slutet av 1980-talet i samband med Södermalmsallén och överdäckningen av Södra station. Foto: Helge Høifødt

Den täta urbana stadens grönska – framtidens parker?

Det är alltid svårt att tala om den epok som man just nu lever i, men ett starkt drag i 2000-talets landskapsarkitektur är tanken om att grönområden, i den förtätade stad blir allt mindre. Hård konkurrens om marken skapar små bostadsgårdar, små parker och grönområden där allt fler ska dela på allt mindre ytor. Även skolor och förskolor har små utemiljöer och elever och barn hänvisas till offentliga parker. Samtidigt finns det höga förväntningar på att parker och andra offentliga rum ska kunna leverera funktioner som dagvattenfördröjning, lek, mötesplatser och biologisk mångfald. Resultatet blir ofta mindre parker som är tydligt gestaltade och programmerade för att kunna hantera många funktioner och ett högt besökstryck. Grönska placeras också på väggar och tak för att spara mark.

Framtidens parker är en viktig del av bebyggelseplaneringen. Dagens och framtidens utmaningar med ett förändrat klimat, ökande ohälsa, förlust av biologisk mångfald, beredskap kommer att öka behovet av rymliga och grönskande stadsmiljöer.

Broparken i Vallastaden i Linköping från 2017 är ett smalt parkstråk som ska fungera för både rekreation och som skyfallssäkring. Foto: Vallastaden/ David Einar