Rörelsemönster och orienterbarhet i vårdmiljöer

Orienterbarhet. Illustration: Angelica Åkerman/Boverket

En vårdmiljö som är lätt att orientera sig i och enkel att förstå hur den ska användas skapar trygghet och motverkar stress. Det främjar välbefinnande och hälsa samt ger en vårdmiljö som stödjer självständighet.

Att tänka på

Orienterbarhet stöds av att många olika gestaltningsfaktorer samverkar, som exempelvis kulör, rumsform, rörelsemönster, utblickar, skyltning och konst. Arkitekt: Marge arkitekter. Foto: Johan Fowelin

Öka förmågan att hitta och förstå genom gestaltning

Gestaltningen har en betydande roll för att åstadkomma en vårdmiljö som är enkel att förstå, hitta i och tolka. Uppmärksamhet och perception kan påverkas vid ohälsa, stress eller funktionsnedsättningar. Det kan bidra till att den omgivande miljön blir svårare att tolka och förstå. Orienterbarhet i vårdmiljöer kan därför vara en utmaning för många patienter och närstående som kan leda till förvirring, begränsningar och stress.

God orienterbarhet och logiska rörelsemönster inverkar på både besökare och vårdmiljön som arbetsplats. En lättanvänd miljö som stöttar användningen generellt är också en mycket viktig kvalitet för den som använder miljön dagligen. Exempelvis kan en självinstruerande struktur i kombination med utblickar och konst underlätta arbetet och ge både stimulans i vardagen, stödja välmående och motivation.

Gestaltning av vårdmiljöer som är enkla att orientera sig i och använda är därför av största vikt. Det stöttar människan och påverkar förmågan till trygghet, kontroll och självständighet. Det har även inverkan på välbefinnande, patientnöjdhet och relationen mellan patienter och personal. (Wijk 2014; Ulrich 2012; Ulrich 2008; Torell 2005)

Ha en maximal tydlighet. Försök att eliminera så mycket som möjligt av den onödiga osäkerheten som kan lägga sig som ett filter mellan patienten och vårdupplevelsen.

– Anders Olausson, arkitekt, ur lärande exempel Bergsjöns Vårdcentral.

God orienterbarhet utgörs av flera samverkande faktorer

God orienterbarhet uppnås när flera gestaltningsfaktorer som är vägvisande och minnestödjande samverkar i en vårdmiljö. Det handlar därför om att kombinera flera saker i gestaltningen som exempelvis rörelsemönster, tydligt avgränsade och definierade rum och ytor och placering av funktioner och detaljer som kan fungera som riktmärken. Rumsvolymer, färgsättning och planlösningens utformning är i sammanhanget också viktiga faktorer som påverkar orienterbarhet.

Färg och form

Färg, form och kontraster är ett hjälpsamt stöd vid orientering och för att urskilja olika funktioner. För ett åldrande öga utgör det ett extra gott stöd. Vid synnedsättningar kan ljuskänslighet öka och förmågan att skilja färger åt försvåras. Val av kulör och att undvika bländningseffekter genom materialval är också betydelsefullt för orienterbarhet och för att stödja självkänslan vid svag syn. Det är viktigt att ta hänsyn till hur kontraster används och var. Exempelvis kan starka kontraster i marknivå försvåra vid vissa funktionsnedsättningar. Vid demens kan till exempel en stor mörk yta eller skuggor på ett golv upplevas som hål eller som tredimensionella former som kan begränsa eller skrämma en person. Färgsättning och konst ökar trivseln och fungerar också som stöd för människor när de rör sig genom en verksamhet för att komma till och ifrån en aktivitet vid ett vårdbesök. Med färg, material, form och volym går det att tydliggöra hur olika rumsytor skiljer sig åt och vad de är avsedda för.  (Wijk 2014)

En färgkodad väg kan ge stöd för att beskriva att en viss aktivitet förekommer där den färgen återkommer. Skulpturer kan ge stöd för igenkänning av ett rum eller en plats och berika en vårdmiljö att stanna upp vid. Smedsgården Askersund. Arkitekt: Marge arkitekter. Foto: Anna-Karin Joelsson/Boverket (vänster) och Johan Fowelin (höger)

Riktmärken

Strategiskt planerade och placerade riktmärken förhöjer orienterbarhet, attraktivitet och trivsel i vårdmiljön. Unika former som exempelvis skulpturer kan genom att särskilja sig i vårdmiljön utgöra ett bra stöd för att hitta. Trappor och hissar kan utformas som landmärken i rummet och förtydliga sin funktion och plats i vårdverksamheten. Siktlinjer och utblickar mot den omgivande miljön av exempelvis naturlandskap, eller omgivande bebyggelse är också viktiga att planera in i utformningen. De bidrar till en igenkänning av den omgivande miljön vilket är hjälpsamt för att förstå sin placering och sitt sammanhang inne i byggnaden. Konstverk kan utgöra unika riktmärken som gör det enklare att förstå verksamhetens rumssamband. Utblickar och dagsljus stödjer orienterbarhet samtidigt som de kan bidra till att exempelvis en lång passage upplevs kortare. Det gör den lättare att hantera samtidigt som det berikar med en vacker vy att stanna upp vid.

Skulpturala armaturer i kombination med konst och golvets blåa kulör gör rummet unikt på ett sätt som kan ge minnet stöd. Eastmaninstitutet. Arkitekt: Nyréns arkitektkontor. Foto: Björn Lofterud

Rumssamband och rörelsemönster

En vårdverksamhet utgörs av olika flöden och zonindelningar som inverkar på rörelsemönster för patienter och personal. Det har betydelse för att vården ska kunna fungera effektivt, patient- och personalsäkert. Överblickbarhet är exempelvis en viktig aspekt både ur säkerhetssynpunkt och för orienterbarhet. Det ger förutsättningar för att förstå hur en plats är sammankopplad med andra rum och funktioner. Det stöder upplevelsen av kontroll samtidigt som det ger en god greppbarhet av sammanhanget.

När vi lär känna ett område utvecklar vi också en mental representation av detta område. Denna kognitiva karta använder vi för att orientera oss inom området och hitta dit vi skall. Områdets utformning bestämmer hur lätt det är att utveckla en, för orienteringsändamål, användbar kognitiv karta.

– Gunilla Torell, ur Svensk miljöpsykologi 2005.

Korridorer är en viktig komponent i den byggda vårdmiljön eftersom de binder ihop, synliggör och styr vägen till olika målpunkter och betydelsefulla rum eller platser. De behöver därför utformas med omsorg för att förenkla förflyttning igenom en byggnad och mellan lokaler i en verksamhet. Det kan exempelvis handla om att förse korridoren med nischer, kontakt och utblickar mot utemiljöer. Att dela upp korridoren i kortare sekvenser av rum förenklar också orienteringen. Detta kan åstadkommas genom att exempelvis vidga den mot öppna ytor eller utforma burspråk med ljusinsläpp och utblickar. Variation av material är ytterligare ett sätt att dela upp en längre sträcka i kortare sekvenser där det kan handla om olika väggbeklädnader som delar in väggytan i mindre delar. Olika material kan även förtydliga var i passagen som olika funktioner finns, exempelvis var dörrar till undersökningsrum är placerade.

Foto till vänster: Väggens längd har brutits upp med trämaterial och en nisch som utgör en sittplats med belysning. Den långa skalan har på så sätt förkortats samtidigt som den infällda bänken får en skulptural form som sticker ut som funktion. Hälsostaden Ängelholm. Arkitekt: White arkitekter. Foto till höger: Vackra utblickar mot omgivande miljö skapar en förståelse att orientera sig utifrån samtidigt som de bryter upp korridoren och berikar den med fina platser att stanna till vid. Örebro trädgårdar. Arkitekt: Marge arkitekter. Foto: Henrik Rosenqvist (vänster) och Anna-Karin Joelsson/Boverket (vänster)

Rummens samband, bredd och volym påverkar hastighet och rörelse. Öppnare ytor och större rum saktar ner tempot och gör att vi stannar upp medan exempelvis smalare passager kan öka tempot. På så vis kan utformningen till viss del styra tempo och uppehåll på ett strategiskt vis för att förenkla orienteringen och förtydliga betydelsefulla platser och rum.

Enkla planlösningar med parallella och räta vinklar, siktlinjer, utblickar och rumsbildningar som ger målpunkter och hållplatser, har enligt studier även visat sig förenkla orienterbarhet.

– Ulrich 2012; Ulrich 2008; Torell 2005.

Skyltning

Tydlig och strategiskt planerad skyltning behöver finnas inför och efter målpunkter och där vägval uppstår i vårdmiljön exempelvis vid korsningar. Kartor eller tekniska hjälpmedel inför eller i samband med ett besök har god effekt som komplement. Skyltning och självinstruerande teknik behöver planeras in tidigt och i kombination med andra vägvisande och minnesstödjande gestaltningsfunktioner för att kunna hantera och tillgodose många och ibland motstridiga behov. Det ger förutsättningar för en bättre helhetsupplevelse och orientering av hela vårdmiljön (Ulrich 2012).

Taktil information ökar tillgänglighet och orienterbarhet. Här har metallknoppar integrerats i trappans ledstänger för att visa vilket våningsplan som besökaren befinner sig på. Handikappsorganisationernas hus i Köpenhamn. Arkitekt: Cubo/ Force4. Foto: Leif Tuxen och Realdania

Platsens förutsättningar

Orienterbarhet påverkas också av byggnadens läge. Tomtens förutsättningar, landskapet och den omgivande bebyggelsens karaktär och hur särdrag tas om hand både exteriört och interiört har betydelse. De skapar förutsättningar för exempelvis entréns lokalisering samt hur utemiljöns rum och funktioner kan utformas för att göra entrén lätt att hitta i sitt sammanhang.

Läs mer på sidorna ”lokalisering” och ”entrén” i menyn.

Exempel på frågeställningar - Orienterbarhet

Här kan du ta del av frågeställningar som kan vara ett stöd vid utformning av den byggda vårdmiljön. Frågorna syftar till att lyfta olika perspektiv som gestaltningen kan behöva stödja?