Så planeras Sverige

Fysisk planering handlar om att bestämma hur mark- och vattenområden ska användas. Enligt plan- och bygglagen (PBL) ska olika samhällsintressen vägas mot varandra i en öppen och demokratisk process, samtidigt som enskildas rättigheter ska beaktas. I Sverige är kommunerna ansvariga för den fysiska planeringen enligt PBL.

Internationell påverkan

Beslut som tas inom EU och FN påverkar hur vi i Sverige bedriver fysisk planering. Fysisk planering är inte ett kompetensområde för EU. Trots detta tas det många initiativ och fattas många beslut inom EU som påverkar förutsättningarna för regional utveckling, mark- och vattenanvändning och fysisk planering. Inom FN tas olika program och konventioner fram. Sverige förbinder sig sedan att följa dem genom att ratificera dessa globala överenskommelser.

Det svenska planeringssystemet enligt PBL

Det svenska planeringssystemet enligt plan- och bygglagen (PBL) utgörs av regionplan, översiktsplan, områdesbestämmelser och detaljplan. Det är enbart områdesbestämmelser och detaljplan som är juridiskt bindande. Regionplan och översiktsplan ska ange den övergripande inriktningen och vara vägledande för efterföljande planering, lovgivning och vissa andra beslut.

Nationell planering

Sverige har ingen sektorsövergripande planering på nationell nivå på land. Staten ger istället ramar för den fysiska planeringen som bedrivs av kommuner och regioner genom nationella mål och genom att peka ut riksintressen.

Enligt plan- och bygglagen är det länsstyrelserna som tillvaratar och samordnar de statliga intressena i planprocessen. Länsstyrelserna kan sägas utgöra statens förlängda arm i regionerna och de centrala myndigheterna ska lämna underlag till länsstyrelserna inom sitt respektive ansvarsområde. Länsstyrelsen ansvarar för och kan ingripa i den kommunala planeringen i frågor som rör riksintressen, miljökvalitetsnormer, strandskydd, mellankommunala intressen samt frågor om hälsa, säkerhet och risken för olyckor, översvämningar eller erosion.

Staten påverkar även markanvändningen och förutsättningarna för kommunal och regional fysisk planering genom olika typer av sektorsplanering, som sker utanför planeringssystemet enligt PBL. Det handlar till exempel om statlig sektorsplanering inom energiområdet eller utbyggnaden av nationell transportinfrastruktur. När det gäller nationell transportinfrastruktur har Trafikverket ansvar för att ta fram ett förslag till nationell transportplan som regeringen sedan tar beslut om. Läs mer om nationell transportinfrastrukturplanering på Trafikverkets webbplats.

Det finns också nationell planering för havet som regleras i miljöbalken. Havet omfattas av tre nationella havsplaner för havsområdena Bottniska viken, Östersjön och Västerhavet. Havs- och vattenmyndigheten har ansvar för den nationella havsplaneringen, men de tre havsplanerna beslutas av regeringen. Läs mer om nationell havsplanering på Havs- och vattenmyndighetens webbplats.

Regional planering

Precis som den nationella nivån är även den regionala planeringsnivån i Sverige relativt begränsad. I plan och bygglagen, PBL, finns det bara krav på att regional fysisk planering ska ske i Stockholms län och i Skåne län. Regional fysisk planering är tänkt att införas i ytterligare län när behov av och förutsättningar för sådan planering finns.

En regionplan ska ange de grunddrag för användningen av mark- och vattenområden och de riktlinjer för lokaliseringen av bebyggelse och byggnadsverk som har betydelse för länet. Planen ska ge vägledning för beslut om översiktsplaner, detaljplaner och områdesbestämmelser. Regionplanen är inte bindande.

Kommunal planering

Kommunerna ansvarar för planläggningen av mark- och vattenområden inom sina geografiska gränser. Det är endast kommunen som har befogenhet att anta planer och bestämma om planläggning ska komma till stånd eller inte.

Översiktsplanen – övergripande markanvändning

Kommunen är skyldig att ha en aktuell översiktsplan som omfattar hela kommunens yta. I översiktsplanen ska kommunen redovisa grunddragen för den avsedda användningen av mark- och vattenområden, hur den byggda miljön ska användas, utvecklas och bevaras, vilken hänsyn som ska tas till relevanta allmänna intressen och hur man anser att riksintressen ska tillgodoses och miljökvalitetsnormer följas. Av planen ska också framgå hur kommunen tänker ta hänsyn till relevanta nationella och regionala mål, planer och program av betydelse för hållbar utveckling i kommunen.

Områdesbestämmelser – en begränsad reglering

Med områdesbestämmelser kan kommunen reglera grunddragen i mark- och vattenanvändningen om det behövs för att säkerställa översiktsplanens syften eller tillgodose ett riksintresse. De kan även reglera största tillåtna area på ett fritidshus och i vad mån det krävs bygglov för vissa åtgärder. Områdesbestämmelser ger ingen byggrätt.

Detaljplanen – planen med bindande rättigheter och skyldigheter

Med en detaljplan reglerar kommunen hur mark och vatten ska användas och hur bebyggelsen ska se ut inom ett visst område. Detaljplaner upprättas i allmänhet när det ska byggas nytt i en tätort eller annan sammanhållen bebyggelse och omfattar ofta ett eller några kvarter. I detaljplanen regleras vad som är allmänna platser, kvartersmark och vattenområden samt hur dessa ska användas och utformas.

En detaljplan kan reglera exploateringen mer i detalj. Exempelvis var nya byggnader ska eller får placeras, hur stora eller höga de får vara, hur långt det ska vara mellan hus och tomtgräns och om någon kan få rätt att dra fram ledningar över någon annans mark. Det som anges i detaljplanen blir bindande för kommande bygglovsprövningar. Enskilda får en rätt att utnyttja detaljplanen som inte får ändras under genomförandetiden. Detta brukar benämnas "byggrätt".