Lekotoper – en ny typ av leklandskap

Örebro kommun har satt barnen i fokus och utforskat lekens betydelse. I stället för konventionella lekplatser satsar kommunens parkenhet numera på leklandskap där lekredskap integreras i en grön miljö. Det ger lekmiljöer som stimulerar fantasin och främjar en god hälsa. Genom det vinnovafinansierade forskningsprojektet Hållbara lekmiljöer i staden, har Örebro kommun tillsammans med Urbio, Sveriges lantbruksuniversitet, Kungliga Tekniska Högskolan, Uppsala universitet och Nordic Parks utforskat naturmiljöer för lek. Med konceptet lekotoper undersöker de hur urbana ekosystemtjänster och platser för lek kan samexistera samt hur de kan planeras och gestaltas.

Vi har pratat med Mimmi Beckman på parkenheten på Örebro kommun och Emma Simonsson på Urbio för att höra mer om deras arbete med lekmiljöer och lekotoper.

Mimmi, berätta lite om varför ni i Örebro valt att satsa extra på barns lekmiljöer?

Det började när vi tog fram Riktlinjer för lekplatser för några år sedan, vårt första styrdokument för de här frågorna. Då ställde vi oss tre grundläggande frågor: Vad är lek egentligen? Vad har leken för betydelse för barns utveckling? Och vad kännetecknar bra lekmiljöer? Svaren på de frågorna förändrade hur vi på parkenheten ser på våra lekplatser. Vi kände att vi måste tänka om och börja bygga och förvalta våra lekplatser på nya sätt.

Det låter verkligen spännande. Vad kom ni fram till?

Vi insåg att vi, precis som de flesta vuxna i vårt samhälle, inte kunde så mycket om lek. Vi vuxna ser ju ofta leken som ett tidsfördriv, något som barn gör för att de inte har något viktigare att göra. Men leken är egentligen ett otroligt sofistikerat verktyg som vi alla har inbyggt i oss - ett verktyg för inlärning. Leken är en biologisk drivkraft, och den har ett eget belöningssystem som gör att vi mår bra när vi leker. 

Och när vi leker så formas och utvecklas våra hjärnor. Man kanske kan säga att vi programmerar oss själva genom leken. I leken utforskar vi världen runt omkring oss och lär oss förstå hur den fungerar. Vi utforskar vår egen kropp, och genom hela barndomen så utvecklar vi vår fysiska förmåga genom att hela tiden utmana oss själva och tänja på våra gränser. Genom leken utvecklar vi också vår sociala förmåga – vi lär oss impulskontroll och att läsa av andra personers reaktioner och känslor, och vi övar på det sociala samspelet. Och genom leken utvecklar vi även många viktiga mentala förmågor, som till exempel vår problemlösningsförmåga och riskbedömningsförmåga.

Leken är alltså livsviktig! Vad är det för typ av miljö vi behöver erbjuda våra barn för att ge dem utrymme att utvecklas?

På samma sätt som barn behöver en varierad kost, så behöver de också varierade och rika lekmiljöer. Barn behöver spännande och sinnliga platser som de kan utforska och uppleva med hela kroppen. De behöver platser där fantasin verkligen får utrymme och de behöver platser som går att påverka, förändra och göra till sina egna. Leken är en ständig interaktion, både med omgivningen och med andra människor. Fattiga lekmiljöer begränsar leken, medan rika miljöer ger bättre förutsättningar för en mer utvecklande lek.

Exempel på en sinnlig miljö som barn kan utforska och uppleva med hela kroppen. Foto: Mimmi Beckman

Då gissar vi att det är här lekotoper kommer in. Emma, kan du berätta mer om idén med lekotoper?

Ja precis! Med lekotoper vill vi dra nytta av de höga värden som naturen kan ha för barns lek. Naturmiljöer kan ju vara just de där sinnliga miljöerna som går att utforska, de kan erbjuda utmaningar som till exempel klätterträd och de innehåller ofta lösa material som till exempel pinnar som går att använda för fantasilek. Naturmiljöer är dessutom ofta ”okodade” miljöer, som inte berättar för barnet vad som är ”tänkt” att göra, så de ger goda förutsättningar för den fria leken.

Lekotoper kan utvecklas genom att förstärka befintliga naturmiljöer med element som bjuder in till lek – eller så kan de byggas upp från grunden. En lekotop är när gestaltningen utgår ifrån naturbaserade lösningar i första hand och inte utrustning och byggda element.  

Vi tänker att en lekotop är en plats där lek och landskap är sammanflätade. Lekotoper använder sig av landskapet som skapar både rum och material för leken. Ibland kan det vara något så enkelt som små buskar som skapar möjlighet för lugnare fantasi- och rollekar. Det kan vara kullar som ger spring i benen, eller sänkor som samlar upp vatten efter regn. Framför allt handlar det om att skapa en detaljrik miljö som går att interagera med, till exempel genom att innehålla material som barnen kan använda - så som kottar, pinnar, vatten och sand. Därigenom kan barnen själva formge platsen och fantasin får utrymme.

Löst material är viktigt för att barn själva ska kunna formge platsen utefter leken. Foto: Mimmi Beckman

En viktig aspekt av lekotoper är också att de ska vara mångfunktionella, som att de erbjuder både lekvärden och ekosystemtjänster. I täta stadsmiljöer är det en viktig fråga och ett sätt att få fler funktioner på samma yta.

Just nu jobbar vi med en vägledning om lekotoper som syftar till att inspirera och hjälpa fler aktörer att planera, rita och bygga rika och gröna lekmiljöer.

Namnet lekotoper skvallrar ju om ett nytt sätt att tänka. Hur kommer det sig att det heter så?

Egentligen är ju kunskapen om naturmiljöers värden för barns lek verkligen inget nytt. Barn har ju lekt i skogsdungar och diken i alla tider, och på 70- och 80-talen arbetade Lekmiljörådet och Barnmiljörådet för att sprida kunskap om rika lekmiljöer, bland annat under parollen att barn behöver en skog, en äng och en vik. Men i vår tid så har barns rörelsefrihet minskat och de lekmiljöer som barn har tillgång till på skolgårdar och parker är allt mer hårdgjorda och tillrättalagda. Idag när vi hör ordet ”lekplats” så tänker många på lekredskap i starka färger. Ibland kan det behövas ett nytt ord för att skapa nya typer av förväntningar. Vi hoppas att lekotoper kan hjälpa till att bredda hur vi tänker på lekplatser.

Vi tänker att det är viktigt att ”naturlek” inte ses som en typ av temalekplats – som ett undantag, utan att vi i stället når en mininivå av grönska, intressant topografi och detaljrikedom i alla nyanlagda lekmiljöer.  Inslag av lekotoper kan bli ”det nya normala”.

Exempel på hur grönska och planteringar är en integrerad del av lekotoperna. Från Ormesta i Örebro. Foto: Mimmi Beckman

Så dagens lekplatser är helt enkelt inte bra nog?

Nej, jag är övertygad om att vi måste erbjuda våra barn mer utvecklande lekmiljöer än vad vi kanske har vant oss vid att se på förskolegårdar och på lekplatser i parker. Precis som Mimmi sa så behöver vi nog tänka om och inte fortsätta med ”business as usual”.

Vad är business as usual när det kommer till lekmiljö skulle du säga?

På en vanlig lekplats ligger fokus ofta på en handfull köpta lekredskap, och de är vanligtvis inriktade på den motoriska leken som att balansera, klättra och snurra. Svårighetsgraden är ofta ganska låg så att det främst är de yngsta barnen som tycker att den är spännande och utmanande. Men det finns sällan särskilt mycket att utforska i den här typen av miljö, och framför allt väldigt lite som barnen själva kan påverka. Det finns begränsat med löst material som barnen kan använda som rekvisita i leken och det finns väldigt lite utrymme för det egna skapandet och den kreativa leken.

Dessutom är många lekplatser platta, de saknar rumslighet och har kanske inget skydd för väder och vind. Landskapsarkitekten Helen Woolley vid universitetet i Sheffield har kallat sådana lekplatser för snabbmatslekplatser. De är ju enkla att designa - man väljer lekredskap från en katalog, och sen ritar man ut vilka fallskyddsområden platsen ska ha. Dessutom är de enkla att bygga, och de är också enkla att sköta – man ser till att fallskyddsmaterialet är okej och efterhand byter man ut saker som blir utslitna.

Det låter ju spontant som en ganska praktisk lösning ur driftsynpunkt. Mimmi, vad säger du om det?

Ja, jag tror att det är en stor anledning till att de blivit så vanliga. Jag tror att en viktig anledning till att skolgårdar och lekplatser ser ut som de gör, är för att vi vuxna som ansvarar för att designa, bygga och sköta dem omedvetet utgår från våra egna ”vuxenbehov”. Vi vill till exempel att det ska vara tydligt och enkelt att bygga och sköta lekplatser. Vi vill att lekplatserna ska se snygga och prydliga ut så att vi inte ska få kritik från andra vuxna. Vi är också rädda för att ställas till svars ifall ett barn skulle göra sig illa, så det är mycket viktigt att lekplatsen upplevs som ”säker”. Jag tror att vi måste påminna oss om vad själva syftet med lekplatser är, och att ha med ett mycket större barnperspektiv. Utifrån Barnkonventionen är vi ju skyldiga att göra det. Vad är egentligen barnets bästa när det gäller lekmiljöer? Här tror jag att vi behöver ha både ett kortsiktigt och ett långsiktigt perspektiv. I nuet handlar ju leken om att ha kul och må bra. På längre sikt handlar det om barns lärande och hälsa. Barn kan hjälpa oss att utveckla lekmiljöer som helt enkelt är roligare att leka i, men vi behöver också använda oss av vår kunskap om lek för att skapa miljöer som stärker barn i deras utveckling.

Om vi går tillbaka till själva lösningen – lekotoper. Hur skulle du säga att lekotoper och hälsa hänger ihop?

Vi pratar om att vi blivit allt mer stillasittande, och att det är ett folkhälso­problem. Det har ju publicerats mycket forskning på senare år som lyfter fram gröna miljöers betydelse för både fysisk och psykisk hälsa. Vi pratar om att de gröna miljöerna har betydelse för hur fysiskt aktiva vi är, och att vistelse i naturen också kan stor betydelse för återhämtning från stress. En dansk studie som publicerades för ett par år sedan gjorde stort intryck på mig. De hade studerat 900 000 personer och undersökt om det fanns en koppling mellan tillgång till natur- och grönområden i det egna bostadsområdet under uppväxten och frekvens av psykisk ohälsa som vuxen. De såg att brist på tillgång till grönområden verkade ha stor betydelse för psykisk ohälsa, till och med större betydelse än socioekonomisk status och om föräldrarna hade en historik av psykisk ohälsa. I bland annat USA finns det också forskare som lyfter en stor oro för att barns fria lek utomhus har minskat drastiskt, och att det kan ha negativ påverkan på deras välbefinnande och på sikt för folkhälsan.

Under senare år har det varit mycket debatt om vi bygger städer där barn ”får plats”, och om det blir tillräckligt hög kvalitet på skolgårdar. Jag tror att det spelar väldigt stor roll om vi bygger stad med ett barnperspektiv, eller om vi gör det utifrån vårt vanliga vuxenperspektiv. Det här är ju såklart komplexa frågor som kräver komplexa lösningar. Men vi hoppas ju att lekotoper kan bli en pusselbit. Det kanske kan hjälpa till att öka förståelsen för lekvärde och vad rika naturlika miljöer kan erbjuda som vi går miste om i alltför hårda och tillrättalagda miljöer. Eftersom vi vet att leken är avgörande för barns utveckling, borde det vara en självklarhet att vi ser till att alla barn har tillgång till rika, tillåtande och stimulerande lekmiljöer. Jag ser det som en av våra mest förbisedda hållbarhetsfrågor.

Från Tybbleparken i Örebro, en miljö som lockar fram spring i benen eller kittlande känsla i magen när cykeln åker upp och ner för kullarna. Foto: Mimmi Beckman

Och slutligen då, har ni lyckats skapa några sådana miljöer i Örebro

Ja, under de senaste åren har vi på parkenheten testat att bygga lekmiljöer på nya sätt. Vi har utvecklat nya arbetssätt och involverat fler kompetenser som konstnärer, pedagoger och växtexperter. Vi har också jobbat på hur vi kan skapa nya miljöer tillsammans med barn. Vi har gjort en hel del misstag, men också gjort saker som vi är väldigt nöjda med, så det är ju en lärande process. I Norra Ormesta i sydöstra Örebro har vi utvecklat ett rekreationslandskap som vi ibland kallar för en ”testbädd” för lekotoper. I parkerna Eklunden och Hagen har vi utvecklat vad vi kallar ”förlängda skolgårdar”. I Varbergaskogen och Tybbleparken har vi haft ett särskilt fokus på rörelseglädje och hur spontanidrottsmiljöer kan skapas på ett lekfullare sätt. Vi har också byggt grönare lekmiljöer i flera andra parker.

En lekotop från Hagen i Örebro. Foto: Mimmi Beckman