Att planera för trygghet

Att känna sig trygg är viktigt för att kunna delta i samhället på sina egna villkor, men en god livsmiljö innehåller också mycket mer. Att planera för trygghet och skapa goda livsmiljöer handlar därför om att skapa en balans mellan olika intressen och perspektiv.

Samhällsplanering innebär att göra avvägningar, och såväl trygghetsskapande som brottsförebyggande åtgärder måste alltid vägas mot andra intressen. I varje del av samhällsbyggnadsprocessen bör man reflektera över och vara tydlig med på vilket sätt olika val påverkar tryggheten och sannolikheten för att brott ska begås på en plats, och väga det mot andra önskemål och krav som ställs på exempelvis folkliv, goda ljudmiljöer, tillgänglighet och trafiksäkerhet. Att hitta rätt balans för olika miljöer är en av samhällsplanerarens stora utmaningar.

Fysiska avgränsningar och organiserad övervakning begränsas till det allra mest nödvändiga, och naturlig övervakning i form av mänsklig närvaro står för en grundtrygghet. Detta skapar goda förutsättningar för möten med kända och okända människor, men även utrymme för konflikter. Centrala platser med mycket folk är ofta de mest uppskattade platserna i ett samhälle, samtidigt som många brott också sker där.

Den fysiska planeringen påverkar våra möjligheter att röra oss i den byggda miljön och hur och var vi kan träffas. I en väl utformad miljö uppmuntras invånarna att dröja sig kvar på offentliga platser genom god orienterbarhet, aktiviteter i de offentliga rummen som tilltalar olika grupper av människor under stora delar av dygnet och året och genom bra underhåll av såväl byggnader som av grönska, sittmöbler, lekredskap och belysning. Den informella, naturliga övervakningen som en befolkad miljö för med sig – att många olika grupper av invånare vistas ute i det offentliga rummet under olika tider på dygnet, och att många ögon och öron därmed ser och hör vad som händer – både ökar tryggheten och minskar antalet brott. Det ökar också toleransen och acceptansen för mångfald och olikheter i samhället i stort.

För en del invånare är det välkända och förutsägbara förknippat med trygghet. Andra tilltalas av mångfald, multifunktion och flexibilitet, av rum som erbjuder möjlighet för förändring, nyheter och överraskningar. Generellt behöver staden vara öppen för alla om vi ska kunna skapa ett samhälle baserat på tillit och tolerans. Hela staden kan inte göras trygg för alla under hela dygnet, men det måste alltid finnas ett tryggt alternativ. Huvudvägen till och från boende, arbete, samhällsservice och kollektivtrafikhållplatser bör framför allt vara trygg och trevlig, medan rekreativa miljöer och alternativa stråk kan ha ett större inslag av spänning.

Trygghet enligt PBL

Plan- och bygglagen är den centrala lagstiftningen för fysisk planering i Sverige. Begreppet trygghet återfinns inte i plan- och bygglagen, men de hänsynstaganden som utgår från plan och bygglagens inledande bestämmelse: ”I denna lag finns bestämmelser om planläggning av mark och vatten och om byggande. Bestämmelserna syftar till att, med hänsyn till den enskilda människans frihet, främja en samhällsutveckling med jämlika och goda sociala levnadsförhållanden och en god och långsiktigt hållbar livsmiljö för människorna i dagens samhälle och för kommande generationer” (PBL 1 kap. 1 §), har i många fall bäring på trygghet och brottsförebyggande åtgärder.

Främst gäller detta de allmänna intressena om en från social synpunkt god livsmiljö, samt människors hälsa och säkerhet. Den goda livsmiljön villkoras också av en social hållbarhet som beskrivs i lagen som ”en från social synpunkt god livsmiljö som är tillgänglig och användbar för alla samhällsgrupper”.

Social hållbarhet omfattar i ett planeringsperspektiv bland annat en allsidigt sammansatt social struktur i bostadsområden med tillgänglighet och en närmiljö som främjar kontakt och gemenskap, liksom ett mångsidigt socialt liv.