Den före detta industribyggnaden i Ronneby omvandlades till Parkdalaskolan

Parkdalaskolan, en industribyggnad från 1950-talet som omvandlats till en skola. Foto: Ronneby kommun

En sextio år gammal industribyggnad i Ronneby omvandlades till skola. Industribyggnaden krävde sanering och den ändrade användningen ett skydd mot närliggande järnvägsspår. Ett väl förankrat koncept för cirkularitet, en noggrann förstudie samt gestaltningskompetens ledde till ett lyckat projekt.

Fakta om Parkdalaskolan

I faktarutan har vi samlat bakgrundsinformation om exemplet.

Behov av fler skolor

Ronneby kommun hade sedan en tid ett behov av fler skolor för alla åldrar. I en omfattande satsning på kommunens skolverksamheter – Framtidens skolor – kommer flera skolor att byggas om och nya uppföras. En del i denna satsning var byggandet av Parkdalaskolan, en ny skola för 700 elever i årskurs 4 till 9.

Den befintliga byggnaden före ombyggnaden, delen med sågtandstak är från 1950-talet. Foto: Bergslagsbild AB

Befintlig byggnad

Valet på en lämplig lokalisering för den nya skolan föll på en före detta industribyggnad som stått tom de senaste åren. Placeringen rimmade väl med den långsiktiga tanken att väva ihop centrala Ronneby med Ronneby brunnspark i söder. Här fanns också goda anslutningar till kollektivtrafik. Dåvarande stadsarkitekten berättade att området varit en järnvägsbaksida som behövde ett lyft då det var övervuxet och otillgängligt. Trots detta var området relativt frekvent använt av lokalbefolkningen, som identifierat en potential i platsen. I området hade ett företagscenter börjat förändra industrikaraktären, en effekt som placeringen av skolan skulle förstärka.

Med utgångspunkt i kommunens inarbetade Cradle to Cradle policy för återbruk och hållbarhet, började kommunen år 2017 att utreda hinder och möjligheter för en ombyggnad.

Den äldsta byggnaden uppfördes på 1950-talet för en mekanisk industri med metallbearbetning och svarvning. Verksamheten byttes sedermera ut till elektrisk industri, vilket ledde till ett antal om- och tillbyggnader. Den befintliga byggnaden bestod av tre olika delar; originalbyggnaden från 1950-talet var en gjuten betongkonstruktion med sågtandstak, den första tillbyggnaden från 1970-talet var i lättbetong - en s.k. siporexlada -, slutligen en stålhall från 1990-talet. De tidigare verksamheterna medförde att byggnaden var i behov av sanering.

Trots saneringsbehovet menade beställaren att den ursprungliga byggnaden var ”en rejäl och stabil byggnad att utgå ifrån”. Exempelvis kom brandskyddet ”på köpet” eftersom det var en konstruktion i betong och lättbetong. Även volymen var rejäl med cirka 5000 kvm att tillgå, detta räckte dock inte för skolans behov men takhöjden medgav att ett mellanbjälklag lades in.

Samarbetet i plan- och bygglovsprocessen

Samtliga intervjupersoner beskriver planprocessen som komplicerad. Lokaliseringen i närheten av järnvägsstationen och järnvägsspåren innebar att särskilt höga säkerhetskrav ställdes. Dåvarande stadsarkitekten berättar att det gjordes en rad olika utredningar om vad som skulle regleras i detaljplanen, vilka skyddsåtgärder som behövs, när de ska utföras och vem som ansvarar för dem. Exempelvis ställdes krav på att vissa skyddsåtgärder skulle finnas på plats innan byggnadsarbeten hade påbörjats, vilket fick kommunen och beställaren att projektera en skyddsmur längs med järnvägen med inbyggt bullerskydd ovanför muren.

Det fanns vissa ekonomiska svårigheter i början av projektet. Arkitekten menade att det i ett tidigt skede skapades ett gediget förfrågningsunderlag med hjälp av flera konsulter, men det gav en hög prislapp. Detta sammanföll även med en generell höjning av kostnaderna för byggmaterial, vilket också påverkade prisbilden. Efter en tids paus lyckades dock en lösning hittas efter att kommunen hade beviljat en höjd budget.

Samarbetet mellan aktörerna

Samarbetet mellan aktörerna i projektet beskrivs som välfungerande, mycket tack vare den projektorganisation som fanns på plats i ett tidigt skede. Denna drevs av en engagerad projektledare från kommunen som på kort tid skapade en gemensam målbild. Inom gruppen fanns en rad olika kompetenser som beställare, skolpersonal, planarkitekt och en teknisk projektledare. Dåvarande stadsarkitekten berättade att eftersom projektledaren funnits på plats redan innan Parkdalaprojektet, fanns en upparbetad tillit och en välfungerande kommunikation. Vidare berömde arkitekten projektledaren, som hade lång erfarenhet av skolverksamhet, och beskrev samarbetet som nära.

När projektet startat uppstod dock ett antal komplikationer. Beställaren berättade att projektet hade varit ute på anbudsräkning hos entreprenörer ett antal gånger och det slutade med att det blev en totalentreprenad. Detta resulterade i att konsultgruppen byttes ut liksom några andra nyckelpersoner vilket ledde till att arbetet blev lite rörigt. Den tidigt anlitade arkitekten var däremot med genom hela processen och såg till att det mesta av det som hade kommit överens om från början gällde fram till färdig byggnad.

Ett klassrum. Foto: Ronneby kommun

Cirkularitet och gestaltning

I Ronneby kommun är återbruk och hållbarhet inget nytt. Sedan många år arbetar kommunen med konceptet Cradle 2 Cradle (C2C), som med hänsyn till ekologisk, social och ekonomisk hållbarhet ska ge ett positivt avtryck för kommande generationer. Konceptet poängterar vikten av återvinning och kretslopp och har ett certifieringssystem vars grundkrav är produkter som består av kända material som kan återvinnas.

Med hjälp av databasen Sunda Hus bedöms det kemiska innehållet och byggmaterialens miljöpåverkan. Ronneby kommun använder konceptet i alla stora byggprojekt, exempelvis skolor, vilket gör att dessa uppfyller kriterierna för Miljöbyggnad Guld. Inom kommunen finns bred kompetens kring hållbarhet och återbruk. Då beställaren av Parkdalaskolan var kommunens fastighetsbolag var arbetet inom ramen för C2C väl förankrat. I upphandlingen ställdes krav på att entreprenörerna skulle arbeta med Sunda Hus och C2C, vilket skedde problemfritt.

I projektet Parkdalaskolan är det fra