Vad kan man göra för att bevara, utveckla eller skapa ekosystemtjänster på hårdgjorda ytor?

Hårdgjorda ytor är viktiga för framkomligheten och tillgängligheten i staden, alla ska kunna komma fram dit de behöver. Samtidigt genererar hårdgjorda ytor dagvatten och ackumulerar värme vilket skapar problem. Med hjälp av gröna lösningar kan ekosystemtjänster gynnas och negativa effekter av de hårdgjorda ytorna minska.

Klimatanpassningar

Hårdgjorda ytor förhindrar att vatten infiltreras ner i jorden. De genererar därför mycket dagvatten som måste ledas bort. På detta sätt är den ökande andelen hårdgjorda ytor ett problem i arbetet med att anpassa urbana miljöer till ett förändrat klimat där mängden nederbörd förväntas öka. Detta går att lösa antingen genom att:

• ytorna blir mer permeabla, det vill säga genomsläppliga,
• vattnet leds ner i jorden och magasineras på specifika ställen, eller
• vattnet leds ner i jorden under den hårdgjorda ytan.

Permeabla ytor

Det finns både betong och asfalt som är permeabla för vatten. De kräver dock en regelbunden skötsel för att fungera. Porerna i ytan sätts lätt igen av partiklar, vilket snabbt minskar infiltrationskapaciteten. Att återställa det mesta av kapaciteten är dock enkelt.

Permeabla ytor har testats kontinuerligt i Belgien under många år med gott resultat. Klimatet är dock mildare där än i den största delen av Sverige. Genomsläppliga fogar i en stenläggning eller betongstensyta ger också en yta som är genomsläpplig. Detta system har dock inte testats kontinuerligt ännu.

Genomsläppligheten för vatten i en grusyta är direkt kopplad till hur tätt gruset är, det vill säga hur mycket partiklar av olika storlek som finns. Partiklar av olika storlek kommer att packa sig då de lägger sig i de porer som bildas. Om grus/sand används som inte har de finaste partiklarna kommer det finnas porer kvar i materialet som kan leda vatten och gas. Att avlägsna de partiklar som sållas bort vid 1 mm gör att materialet i princip kan infiltrera det vatten som vanligtvis kommer som regn.

Biofilter och regnbäddar

Principen med likstora partiklar i jorden för att maximera porvolymen används också i så kallade biofilter, även kallade regnbäddar. Jorden i en sådan konstruktion innehåller mycket porer och kan därför vattenfyllas upp till 30 procent. I ett biofilter används även en volym över jordytan för att magasinera vatten. Ett biofilter är ett exempel på en åtgärd för dagvattenreduktion och retention. Dagvatten kan infiltrera ner i jorden genom ett biofilter om det är lämpligt, det vill säga om marken är genomsläpplig och inte innehåller farliga ämnen. Om underlaget är olämpligt kan ett biofilter användas för att fördröja vatten och därigenom reducera avrinningen vid kraftiga regn.

Exempel på uppbyggnad av ett biofilter/regnbädd med större fördröjningskapacitet och anpassad för träd. Biofilter är en infiltrationsbädd där dagvattnet infiltrerar och renas av växter och filtermaterial. En regnbädd med biofilter består av ett övre lager som är en fördröjningszon (1) och består av växter och mull, som fördröjer och tar upp en del dagvatten. Under detta finns ett växtjordslager (2) som också tar upp dagvatten som växterna kan tillgodogöra sig. Sedan följer ett lager med mineraljord (3), vanligtvis sand, som har en filtrerande och renade effekt och som växterna kan använda. Det finns sedan ett avskiljande lager (4) som fungerar som en skyddande brygga (8) mellan mineraljorden och nästa lager som är grovt makadam (5). Det grova makadamet kan hålla större volymer vatten, utan att växternas rötter kommer till skada. Där sker också sedimentering av föroreningar. I fördelningszonen (6) kommer dagvatten som samlats upp på omgivande mark- eller takytor in via ett bräddavlopp (7) och fördelas. Illustration: Jenny Lilja/Boverket

Dimensionering av biofilter och regnbäddar för dagvattenrening (på Svenskt Vattens webbplats)

Skelettjord

Om det inte är möjligt att göra biofilter eller att infi