Forskning från SLU, landskapsarkitektur och miljöpsykologi
Ett nytt forskningsfält har etablerat sig internationellt – evidensbaserad design. Fakulteten för landskapsarkitektur, trädgårds- och växtproduktionsvetenskap vid Sveriges lantbruksuniversitet delar här med sig av forskning inom området.
Forskning från Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) – utemiljön som resurs i vårdsammanhang
Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) och miljöpsykologisk forskning
Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) är ett svenskt statligt universitet med ansvar för areella näringar. Huvudorter är Uppsala, Alnarp och Umeå, men verksamhet bedrivs också på forskningsstationer, försöksparker och utbildningsorter i hela landet.
I Alnarp finns det utbildnings- och forskningsmiljöer inom exempelvis landskapsarkitektur, miljöpsykologi, växtskyddsbiologi, växtförädling, och skogsvetenskap.
Miljöpsykologigruppen vid Alnarp arbetar med både grundforskning och tillämpad forskning, med avseende på utemiljöernas funktion och deras betydelse för välbefinnande, livskvalitet och hälsa. Forskningen fokuserar på hur platser och landskap i vilka människor befinner sig bidrar till socialt hållbara vardagsmiljöer. Särskild uppmärksamhet ägnas åt utemiljöer som främjar människors hälsa, välbefinnande och utveckling. I enlighet med detta utvecklas metoder för evidensbaserad forskning, gestaltning och planering. Dessutom bedrivs grundforskning avseende naturens påverkan på processer som bidrar till hälsa, välbefinnande och utveckling, t.ex. fysisk aktivitet, lek och lärande, rekreation, återhämtning och kreativitet.
Evidensbaserad design av utemiljö i vårdsammanhang
Allt fler studier av utemiljö i vårdsammanhang visar på den positiva inverkan som utevistelse och naturintryck har för patienter, personal och övriga användare (Cervinka et al., 2014; Haigh et al., 2014). Utemiljön är en viktig resurs att värna i planerings-, utvecklings- och förvaltningsprocesser för vårdmiljöer. Det finns därför ett stort värde i att använda kunskap om utevistelse och naturintryck i sådana processer. Forskning från SLU i Alnarp lyfter fram modeller och verktyg med ambitionen att bygga broar mellan forskning och praktik. Modellerna tar ett helhetsgrepp på utemiljön som omfattar hela vägen inifrån byggnaden till den närliggande utemiljön och dess omgivningar (Bengtsson & Grahn, 2014; Bengtsson et al., 2018). Dessa modeller och verktyg omfattar dels specifika behov för olika målgrupper i ett vårdsammanhang, dels människors generella behov av utemiljö för att främja hälsa och välbefinnande.
Från evidens till landskapsarkitektur
Om vi ser till befintlig forskning om hälsofrämjande utemiljöer finns det stark evidens för kopplingen mellan utevistelse och hälsa generellt sett (van den Berg et al., 2015; ten Brink et al., 2016). Det finns ett samband mellan ökad livslängd och nära och tillgänglig natur och grönska. Sambandet blir extra starkt för personer som är stressade, sjuka och svaga eller befinner sig i kris. Detta visar att utemiljö och utevistelse utgör viktiga resurser i vårdsammanhang och ger motiv och argument för att använda forskning i utvecklingsprocesser för sådana miljöer, det vill säga att arbeta evidensbaserat.
Ett evidensbaserat arbete för utvecklingen av utemiljöer i vårdsammanhang innebär emellertid inte att forskningen serverar exakta lösningar för hur miljöer ska se ut. Varje plats är unik, varje verksamhet är unik och varje sammanhang kräver en unik och skräddarsydd lösning. Lösningarna ser olika ut eftersom förvaltning och utveckling av utemiljöer innebär ett komplext arbete med många dimensioner som ska beaktas och sammanvägas. Exempelvis är utemiljön dynamisk över tid, såväl över året och årstiderna som på längre sikt. Människors relation till utemiljö är också dynamisk och även lokalt förankrad, och utemiljön har en särskild roll att spela för hållbarhet såväl socialt och ekologiskt som ekonomiskt.
Med tanke på att utemiljön i varje vårdmiljö är unik är det viktigt att forskningen bidrar med perspektiv och aspekter som är tydliga men ändå flexibla. Att det finns evidens för ett samband mellan utevistelse och hälsa ger övergripande incitament för att utveckla utemiljön till en resurs. Men för att arbeta evidensbaserat behövs också mer specifik kunskap om miljöers utformning, vilka kvaliteter som är viktiga och olika målgruppers varierande behov. Idag finns det kunskap om utformning och innehåll i utemiljön som är väsentlig för vårdtagare, vårdgivare och övriga besökare. Denna kunskap kan användas för att stödja utvecklingen av vårdens utemiljöer och för att främja samspelet mellan innemiljön och utemiljön.
För att göra steget mellan forskning och praktik enklare har modeller och verktyg för evidensbaserad utveckling av vårdens utemiljöer tagits fram som sammanfattar befintlig forskning och ger en helhetsbild av hur kvaliteter i utemiljön samspelar med varandra och användarna. Figuren nedan illustrerar en cykel av olika typer av evidens för olika sammanhang; från övergripande evidens för hälsa och välbefinnande till modeller och verktyg för landskapsarkitektur.
Ett helhetsgrepp på utemiljön i ett vårdsammanhang
Behovspyramiden utgör en övergripande modell för forskningen om utemiljö i vårdsammanhang. Behovspyramiden visar på spännvidden av människors behov i relation till miljön. Den tydliggör en utmaningsgradient som går från behovet av fullständig avskildhet i lugn och ro till ett ökat behov av sociala och aktiva miljöer och där personen längst upp i pyramiden även har förmåga att ta ansvar för och leda aktiviteter. Behovspyramiden illustreras med fyra olika faser, där de två faserna mitt emellan botten och toppen av pyramiden går från att befinna sig i en skyddad, lugn och trygg miljö, där det samtidigt går att se andra människor och aktiviteter, till en fas som handlar om att faktiskt vara med i aktiviteter och att umgås med andra människor.
Medan behovspyramiden sätter människans varierande behov i centrum sätter principmodellen för fyra zoner av kontakt med utemiljön den fysiska miljön i centrum, se illustrationen nedan. Principmodellen illustrerar fyra olika zoner inifrån byggnaden och ut, i vilka utemiljön har potential att utgöra en hälsofrämjande resurs för användarna.
Den första zonen i modellen (zon 1) handlar om betydelsen av utemiljön i form av utblickar genom fönster samt betydelsen av dagsljus och frisk luft in i byggnaden. Zon 2 illustrerar övergångsmiljöer mellan inne och ute. Det är miljöer som balkonger och uteplatser med byggda strukturer som ger skydd och bekvämlighet, samtidigt som kontakten med utemiljön och den sinnliga stimulansen ökar. Den tredje zonen utgörs av närmiljön kring byggnaden, exempelvis en trädgård eller park som tillhör vårdverksamheten. I bästa fall är zon 3 både utformad för och används av verksamheten för att främja hälsa och välbefinnande såväl som rehabilitering och för att bli en tillgång för de som befinner sig i zon 1 och zon 2. Zon 4 utgörs av miljöer i omgivningen som kan utgöra en resurs för vårdverksamheten. Det kan handla om att det finns värdefulla kvaliteter i omgivningen, som exempelvis möjliggör utblick mot skog eller utblick mot vatten från zon 1, 2 eller 3. Det kan också handla om att det i zon 4 finns en närliggande promenadslinga.