Kommunalt planmonopol
Arbetet med att utarbeta en detaljplan kan utföras av kommunens plankontor eller av en annan aktör, på kommunens uppdrag. Men det är bara kommunen som har befogenhet att bestämma om detaljplaneläggning ska ske och att anta en detaljplan. Detta brukar hänvisas till som det kommunala planmonopolet.
Det är kommunen som antar detaljplanerna
För att bygga bostäder krävs vanligen en detaljplan, ofta en ny detaljplan eller en detaljplaneändring. Initiativ till att ta fram en detaljplan för ett bostadsprojekt i ett visst läge kan tas av kommunen själv eller av någon annan, till exempel en privat markägare eller bostadsutvecklare. Arbetet med att utarbeta detaljplanen kan antingen utföras av kommunens plankontor eller av en annan aktör, på uppdrag av kommunen. Men det är bara kommunen som har befogenhet att bestämma om och när ett område ska detaljplaneläggas och det är alltid kommunen som antar detaljplanen. Detta brukar hänvisas till som det kommunala planmonopolet. Till skillnad från vad som gäller för översiktsplanen är det som bestäms i en detaljplan juridiskt bindande vid senare prövningar.
Även lägenhetsstorlekar kan regleras i detaljplanen
I detaljplanen regleras bland annat användningen av marken samt byggrätten, det vill säga hur mycket som får byggas inom den aktuella planen. Kommunen kan i detaljplanen också reglera storleken på lägenheterna. Det kan anges som bruksarea, antal rum eller något annat mått. Både den största och minsta storleken på bostäderna går att bestämma i detaljplanen. Det är även möjligt att ange en viss fördelning över lägenhetsstorlekar, till exempel andel lägenheter med olika antal rum. Kommunen kan också bestämma andelen lägenheter av visst slag, till exempel vanliga bostadslägenheter, studentlägenheter, servicelägenheter eller kollektivboende.
Regleringar av andelen lägenheter av olika slag bör endast användas om det finns sociala skäl eller bostadsförsörjningsskäl. Om sådana skäl identifieras i riktlinjerna för bostadsförsörjningen kan detta då uppnås genom att det i detaljplaner anges att vissa byggnader ska innehålla ett minsta eller högsta antal lägenheter och storleken på dessa.
Du kan hitta mer om detaljplanering i PBL kunskapsbanken, via länk i ”Relaterad information”.
5 §
I en detaljplan ska kommunen
1. bestämma och ange gränserna för allmänna platser, kvartersmark och vattenområden,
2. bestämma användningen och utformningen av allmänna platser som kommunen är huvudman för, och
3. bestämma användningen av kvartersmark och vattenområden.
11 §
I en detaljplan får kommunen bestämma
1. bebyggandets omfattning över och under markytan,
2. byggnaders användning, och
3. andelen lägenheter av olika slag i bostadsbyggnader och lägenheternas storlek.
16 §
I en detaljplan får kommunen
1. bestämma placering, utformning och utförande av byggnadsverk och tomter,
2. i fråga om byggnadsverk bestämma de preciserade krav som behövs för att följa kraven på varsamhet enligt 2 kap. 6 §
tredje stycket och 8 kap. 17 och 18 §§,
3. bestämma om skydd för sådana särskilt värdefulla byggnadsverk, tomter, bebyggelseområden och allmänna platser som avses i 2 kap. 6 § tredje stycket och 8 kap. 13 §,
4. bestämma att byggnader som omfattas av förbudet mot förvanskning enligt 8 kap. 13 § inte får rivas, och
5. i fråga om andra ändringar av byggnader än tillbyggnader bestämma sådana krav på byggnadsverk som avses i 16 kap. 2 och 5 §§ och bestämma undantag från sådana krav. Lag (2014:900) .
Tillfällig användning av marken
Om området som omfattas av en detaljplan inte genast behöver tas i anspråk för det ändamål som anges i planen, så kan kommunen i detaljplanen bestämma en tillfällig användning av marken och eventuella byggnader. Det ska då också anges hur länge den tillfälliga användningen ska kunna pågå – högst tio år men med möjlighet till förlängning med fem år i taget upp till tjugo år. Det innebär att kommunen kan besluta om att använda detaljplanelagd mark för till exempel temporära bostäder, även om det inte är fullt ut i överensstämmelse med planbestämmelserna.
26 §
I detaljplanen får kommunen bestämma tillfällig användning av mark eller byggnader som inte genast behöver tas i anspråk för det ändamål som anges i planen.
27 §
Den tid som den tillfälliga användningen får pågå ska bestämmas i planen.
Tiden får bestämmas till högst tio år och ska räknas från den dag som följer av 21 § andra stycket.
28 §
Om detaljplanen saknar uppgift om hur lång tid en tillfällig användning får pågå, är tiden fem år.