Grönplanera för biologisk mångfald och resiliens

Situationen för världens biologiska mångfald är akut då fler arter än någonsin hotas av utrotning och många ekosystem förändras i allt snabbare takt. Med god planering och förvaltning med en mer hållbar mark- och vattenanvändning både i och utanför byggd miljö, kan biologisk mångfald bevaras och ekosystemtjänster främjas.

Biologisk mångfald är en grundförutsättning för många ekosystemtjänster och för att ekosystemen ska kunna vara robusta och resilienta. Våtmarker och vattendrag är ofta fyllda av livsmiljöer och arter och har en hög biologisk mångfald. Foto: Ulrika Åkerlund/Boverket

Ekosystemen är vår basresurs

Vi människor är beroende av naturen. Utan den skulle vi inte ha syre att andas, rent vatten att dricka eller mat att äta, det vill säga ekosystemtjänster. Naturens ekosystem med levande organismer (växter, djur, insekter, svampar, bakterier), fysiska livsmiljöer (habitat), processer och funktioner är alltså grunden för vårt välbefinnande och vår välfärd. Biologisk mångfald är en viktig förutsättning för ekosystemtjänsterna.

Den biologiska mångfalden minskar drastiskt till följd av förstörda livsmiljöer genom överutnyttjande av mark och vatten, exploateringar och miljöpåverkan. Förlust av biologisk mångfald orsakas också av överexploatering av arter inom jord- och skogsbruk samt fiske, invasiva främmande arter och föroreningar. Samtidigt påverkas den biologisk mångfalden av klimatförändringen. Både på nationell och internationell nivå finns flera målsättningar och strategier för hur förlusten av biologisk mångfald ska hejdas.

Biologisk mångfald ger motståndskraft

Den pågående klimatförändringen innebär att ekosystemen gradvis förändras.
Ekosystem med låg biologisk mångfald är känsligare för störningar och förändringar vilket innebär att de har låg resiliens. Resiliens är kapaciteten hos ett system, till exempel en skog, en stad eller en ekonomi, att hantera förändringar och fortsätta att utvecklas. Det handlar alltså både om motståndskraft och anpassningsförmåga och förmågan att klara chocker och störningar, som exempelvis klimatförändringar.

En större variation med fler arter, fler individer i samma art som bidrar till en högre genetisk variation, och flera olika naturtyper, ökar resiliensen. Därigenom skapas också fler möjliga vägar för ett system att stå emot störningar eller anpassa sig till en förändrad miljö, oavsett om detta sker gradvis eller abrupt i form av storm, skyfall, värmebölja eller annan kris. Inom artfattiga områden kan störningar lättare leda till lokalt utdöende av arter med en ökad risk för utbrott av skadedjur och sjukdom än i artrika områden.

En rik biologisk mångfald är alltså en försäkring mot de påfrestningar som förutspås öka i takt med klimatförändringen.

Grönplaneringen kan säkra viktiga livsmiljöer

I Sverige känner vi till ungefär 50 000 flercelliga, inhemska arter. För mindre än hälften av dessa arter (21 600 arter) finns tillräckligt med kunskap för att bedöma deras bevarandestatus enligt de internationella kriterierna för rödlistning; det vill säga om arten är utdöd, akut hotad, starkt hotad, sårbar, nära hotad eller om det är kunskapsbrist gällande artens status. Omkring 25 procent av de bedömda arterna (drygt 4 200 arter) är rödlistade och 10 procent är hotade. De flesta av de rödlistade arterna, är knutna till skogs- och jordbrukslandskapet, men urbana miljöer är viktiga för ungefär sju procent av alla rödlistade arter. Ytterligare 14 procent av de rödlistade arterna nyttjar då och då de urbana miljöerna.

Biologisk mångfald behöver tid

Livsmiljöer med lång kontinuitet är ofta en nyckelkvalitet för biologisk mångfald och viktigt att beakta i grönplaneringen. Det kan handla om skogar som under lång tid är undantagen från rationellt skogsbruk eller ängsmarker med kontinuerlig skötsel.

I den byggda miljön förekommer flera livsmiljöer som har blivit bristvaror i det övriga landskapet så som blom- och frörika gräsmarker, resterna av ett småskaligt kulturlandskap, villaträdgårdar och störda näringsfattiga ruderatmarker. Andra livsmiljöer som finns kvar i staden är trädbärande gräsmarker, framför allt miljöer med grova ädellövträd som är särskilt viktiga för vedlevande skalbaggar, lavar och svampar, men också för fladdermöss. Även urbana vattenmiljöer såsom dammar, diken och kanaler är värdefulla för rödlistade arter, till exempel för groddjur samt strand- och vattenlevande småkryp. Kring många större städer finns dessutom större områden med äldre skogar för frilufts- och rekreationsändamål som samtidigt är livsmiljöer för flera rödlistade skogsberoende arter.

I gr&