Utmaningar i grönplaneringen

Inom grönplaneringen finns särskilda utmaningar och dilemman som kommunen kan behöva uppmärksamma och diskutera tidigt i arbetet med grönplanen.  Det handlar om förtätning, kumulativa effekter, markägarskap och rådighet, mångfunktionalitet, och utmaningen att gå från planering till genomförande.  

Tätt och grönt

Förtätning är en viktig strategi för en hållbar stadsutveckling och mark- och vattenanvändning. I en allt tätare bebyggelse är det emellertid en stor utmaning att skapa en variation av gröna livsmiljöer som hänger ihop på ett funktionellt sätt och som främjar både hälsa och biologisk mångfald. Storleken på grönområden har också betydelse för både upplevelsekvaliteter och för biologiska värden. Förtätning medför ofta dels att gröna områden bebyggs och försvinner, dels ett ökat tryck på de gröna ytor som finns kvar. Förtätning medför ofta även mer buller, ökad trafik och sämre luftkvalitet vilket påverkar både människor och djur.

När förtätning sker på tidigare ianspråktagen mark som industri- och hamnområden tillskapas ofta ny grönska. Men då exploatering på denna mark är kostsam på grund av sanering, blir parker och bostadsgårdar ofta små. Små ytor som ska användas intensivt blir ofta hårdgjorda för att klara högt slitage. De förväntas också vara mångfunktionella. Det kan vara svårt att bevara och säkerställa olika typer av gröna kvaliteter som är viktiga för människors, särskilt barns, hälsa och välbefinnande.

I grönplanen kan kommunen behöva föra en diskussion om vilken påverkan förtätningsstrategier och konkreta förtätningsprojekt har på grönstrukturen och vilka åtgärder som behövs för att bevara och utveckla grönstrukturens funktionalitet.

Både tätt och grönt i Hyllie i Malmö. Foto: Ulrika Åkerlund/Boverket

Kumulativa effekter

Kumulativa effekter i form av många små ingrepp som bostadsbebyggelse, handelsområden, vägar med mera är en stor utmaning i grönplaneringen. Till synes små ingrepp i framför allt det tätortsnära landskapet kan ske oberoende av varandra på olika ställen över tid.  Sammantaget urholkar dessa ingrepp grönstrukturens funktioner för biologisk mångfald, rekreation och klimatanpassning.

I grönplaneringen och grönplanen kan kommunen behöva ta fram underlag och riktlinjer för hur stort ett grönområde eller en grön korridor behöver vara för att säkerställa önskad funktionalitet. Önskade funktioner behöver beaktas vid varje detaljplan eller annan exploatering som påverkar området. Det är också angeläget att kommunen ajourhåller sina underlag för grönplanen så att det går att göra samlade bedömningar av kumulativa effekter.

Mångfunktionalitet kräver planering, samverkan och ytor

Grönstrukturens delar kan se väldigt olika ut beroende på vilka ekosystemtjänster som prioriteras i området. En park med gamla träd och tätare vegetation kan ha stor betydelse för biologisk mångfald och ekologiska samspel, samtidigt som den visar platsens historiska utveckling. Den kan dock också upplevas som otrygg och därmed ha brister som social mötesplats.

Idag planeras många parker och grönområden för att vara mångfunktionella och kunna hantera dagvatten och rekreation, men hantering av dagvatten kräver väldigt mycket plats och riskerar att tränga undan andra behov. För att en lösning ska bli mångfunktionell krävs särskild omsorg och samverkan i planering, utformning och förvaltning. En viktig förutsättning för att uppnå mångfunktionalitet är storleken på området – ju större park eller grönområde, desto fler funktioner kan också rymmas och kombineras utan att konkurrera.

Ytterligare en viktig aspekt av mångfunktionalitet är vem som har tillgång till funktionerna och vem som faktiskt behöver dem. Här behövs både rumsliga och tidsmässiga dimensioner vägas in. Vem har tillgång till vad och när? Kommunen eller fastighetsägaren måste därför bestämma sig för vilka ekosystemtjänster som ska prioriteras på platsen och hur.

Vid framtagande av grönplanen kan mångfunktionalitet lyftas som en viktig strategi. Kommunen kan också lägga grunden för samverkan och samarbete mellan olika förvaltningar som är nödvändigt för mångfunktionella ytor.

En grönstruktur med många markägare, brukare och förvaltare

För att kunna arbeta med biologisk mångfald och ekosystemtjänster behöver kommunen beakta all mark i grönplaneringen. Många grönplaner hanterar bara den grönstruktur som kommunen själva äger och har rådighet över, den så kallade formella grönstrukturen. Men ekologiska samspel och ekosystemtjänster går tvärs över administrativa gränser och är beroende av en sammanhängande och funktionell grönstruktur – den faktiska grönstrukturen. Den faktiska grönstrukturen har många ägare. Det kan vara villaägare, bostadsrättsföreningar, institutioner, kyrkan eller stora och mindre fastighetsägare av skogs- och jordbruksmark.

Kartan till vänster visar den grönstruktur som kommunen oftast hanterar i sina grönplaner – den formella grönstrukturen som kommunen själv äger och förvaltar så som parker, grönområden, kyrkogårdar och tätortsnära natur. Den högra bilden visar den faktiska grönstrukturen som omfattar allt grönt inklusive den på privatägd mark. Det handlar om villaträdgårdar, koloniområden och privatägd jord- och skogsbruksmark. Kartor: Elisabet Lundgren Alm (2001) i Stadslandskapets obrukade resurs. Doktorsavhandling Chalmers Tekniska Högskola

Även om kommunen inte har direkt rådighet över marken så behöver också dessa områden hanteras i grönplanen för att säkerställa grönstrukturens funktioner och värden för olika ekosystemtjänster. Markägare är inte minst en resurs och en kunskapskälla. Samverkan och dialog med markägare är här viktiga verktyg.

I arbetet med grönplanen är det angeläget att kommunen tar ett helhetsgrepp om grönstrukturen i analysfasen oavsett markägande, men att man gör skillnad på planer och åtgärder som rör den egna marken och andras mark.

Grönstrukturen behöver hanteras i olika skalor

Grönplaneringen behöver ske i flera olika skalor och med olika detaljeringsnivå. Bebyggelsens grönstruktur med sina parker, trädgårdar, stadsträd och sparad natur behöver hanteras särskilt detaljerat eftersom det här finns många olika värden. Samtidigt har kommunen ofta större rådighet över grönstrukturen i den byggda miljön. En annan viktig skala är det tätortsnära landskapet och bebyggelsens omland som är viktiga för friluftsliv och rekreation samt har stora ekologiska värden. För att hantera frågor om grön infrastruktur och försörjande ekosystemtjänster på landskapsnivå krävs ofta en kommunomfattande eller delregional skala för att kunna