Teknisk infrastruktur

Granskad: 19 februari 2024

Den här texten tar upp teknisk infrastruktur som är relevant för planering i kustzonen och i havet. Det är kablar för elektronisk kommunikation och el och rörledningar för gas, vatten och avlopp. I samhällsplanering ingår även till exempel avfallshantering och dricksvattenförsörjning. Avfallshantering är inget specifikt för kust- och havsplanering och behandlas inte här.

Sjökablar för elförsörjning

I samhällsutvecklingen ökar beroendet av el vilket förutsätter ett robust och driftsäkert överföringsnät och en alltmer integrerad europeisk elmarknad. Behov av god tillgång till energi är av central betydelse för näringslivet och långvariga elavbrott blir mycket kostsamma.

En förutsättning för att uppnå de nationella och europeiska målen för energi- respektive klimatpolitiken är att det finns möjligheter att i större utsträckning koppla ihop elsystemen mellan länder i Europa, vilket för Sveriges del innebär att kablar förläggs på havsbotten.

Användningen av havet för elöverföring omfattar installation, drift och underhåll. Det svenska stamnätet står inför omfattande utbyggnader för att ta hand om ny elproduktion och för att bidra till en gemensam europeisk elmarknad. Tekniken för sjökablar utvecklas och äldre kablar ersatts med nya som ökar driftsäkerhet och minskar påverkan på havsmiljön vid skador.

Förutom utlandskablar för el finns även region- och lokalnätsledningar till havs. Sjöfartsverket har även ett nätverk av icke koncessionspliktiga ledningar i skärgården, som förser både fyranläggning och privatkunder med el.

Infrastruktur för elektronisk kommunikation

Merparten av infrastrukturen för elektronisk kommunikation tar i anspråk områden på land men en liten och viktig del av infrastrukturen berör havsområdet. Det gäller främst fiberoptiska kablar på havsbotten som binder samman bredbandsnätet i Sverige med våra grannländer. Dessa används inte bara för kommunikation mot andra länder utan även för kommunikation mellan medborgare och företag inom Sverige. Sjökablarna är av stor vikt ur ett nationellt perspektiv.

Förutom fiberoptiska sjökablar används även radiolänkar för infrastrukturen för elektronisk kommunikation. Huvudsakligen berör detta land- eller kustområden. En mindre del av radiolänkarna berör dock havsområdet, till exempel radiolänkar mellan Sverige och Danmark över Öresund samt radiolänkar mellan fastlandet och Gotland. Radiolänkar består av en dubbelriktad punkt-till-punkt förbindelse som behöver fri sikt i en korridor med cirka 500 meters bredd mellan radiosändare och radiomottagare för att inte riskera att drabbas av störningar till följd av dämpning eller reflektioner av radiosignalen.

Andra användningar av luftrummet ovanför havsytan som till exempel vindkraftverk och liknande konstruktioner kan ge upphov till störningar om dessa uppförs i denna frisiktskorridor. Likheter finns här med risken för störningar från vindkraftverk på militära kommunikationssystem. Möjligheten till samexistens mellan radiolänkar över havet samt andra användningsområden är mycket stor om samråd sker i planeringsprocessen.

Luften ovanför havet används även för andra radiobaserade system som till exempel för kommunikation till fartyg, fritidsbåtar, navigering, fyrar med mera. För sjöfarten är detta av mycket stor betydelse. Denna användning behöver normalt inte planeras in med hänsyn till andra användningsområden för havet och har heller ingen påverkan på havsmiljön.

Gasledningar

Naturgas finns i porösa berglager djupt under marken och under havsbotten. Den naturgas som används i Sverige kommer främst från Danmark. Naturgasledningen från Danmark går från Dragör strax söder om Köpenhamn till Limhamn utanför Malmö. I Sverige går ledningen vidare längs västkusten norrut upp till Stenungsund och söderut till Trelleborg. En mängd grenledningar förser orter längs sträckan med gas. Det tryck som gasen har när den kommer från Danmark till Sverige räcker för att leda den genom hela det svenska naturgassystemet.

De ledningar som används för att föra stora mängder gas från gaskällorna fram till ett distributionsnät kallas transmissionsledningar. De kan ha en diameter på omkring en meter och är dimensionerade för 80 bars tryck. Ledningar som ligger på havsbotten är oftast inte övertäckta.

Vatten- och avloppsledningar

I skärgårdsområden kan ledningar för vattenförsörjning och avloppshantering förläggas på havsbotten. Fördelarna är att det går relativt snabbt och är oftast enklare att förlägga ledningen än vid gräv- och bergschaktarbete. Även i kustområden kan det vara ett mer ekonomiskt fördelaktigt alternativ att lägga ledningarna i havet istället för att gräva ner dem på land. Om det är en flikig kust kan ledningsdragningen bli kortare eftersom ledningarna inte behöver följa strandlinjen eller vägar.

Ledningarna förläggs på havsbotten och sjunker ned av sin vikt till botten. Sedan kan ledningarna spolas ned i bottensedimentet och grävas ned vid landfästena så att de inte riskerar att frysa. Projekteringen är viktigt för att hitta en bra sträckning utan stenar och berg på havsbotten och undvika områden med höga naturvärden och fornlämningar.

Strömmar påverkar och kan flytta på ledningen. Då krävs en nedspolning eller högre belastning med vikter. Vikter är utformade så att de minimerar störningarna för fisket med trålning eller bottengarn. Vattentemperaturen kan påverka spillvatten så att tryckavloppsledningar med långa uppehållstider får svavelvätebildning/gasbildning som medför att ledningen vill lyfta från botten.

Landhöjningen bidrar med en kontinuerlig uppgrundning av Sveriges kuster utom längst i söder. Det innebär att ledningar kommer närmare ytan vartefter och kan komma i konflikt med andra intressen, som till exempel sjöfarten. Landhöjningen är störst i norra Sverige vid Bottenvikskusten, cirka 10 mm/år, och minst i Skåne cirka 1 mm/år.