Cirkularitet och gestaltning- från då till nu

Cirkularitet är ingen ny företeelse utan har historiskt sett varit ett normalläge. På grund av dagens klimatkris lyfts det cirkulära byggandet på nytt och kräver att samhällsbyggnadssektorn åter igen tar till sig den kunskap som cirkularitet kräver.

Innan industrisamhället

Historiskt har Sverige haft en tradition av att återanvända och transformera såväl byggnadsmaterial som hela byggnader. Geografiska och lokala förutsättningar med ojämn fördelning av exempelvis timmer som byggnadsmaterial bidrog till ett naturligt cirkulärt tänkande vid uppförandet av byggnader.

Fram till mitten av 1800-talet, då järnvägen introducerades, var det svårt och kostsamt att transportera byggmaterial några längre sträckor vilket bidrog till att byggnadsmaterialet ofta producerades lokalt. Tegel tillverkades i Sveriges 100-tals tegelbruk av lera från trakten kring bruken. Skogsbruket var cirkulärt och timmer kunde ofta tas lokalt. På platser som slättbygderna, med brist på timmer, återanvändes det timmer som fanns.

Framställning, bearbetning och sammansättning av byggnadsmaterial var mycket arbetsintensivt och då det som producerats ofta var av hög kvalitet och hållbart så återanvändes det. Byggnader flyttades till nya platser, byggnadsdelar och timmer byggdes in i nya byggnader och tegel knackades rent och återanvändes.

Gestaltning var i hög grad knutet till lokala materialtillgångar och traditionella tekniker och utformningar. Likheter i materialval och av traditionen givna utföranden gav generellt sett en mycket sammanhållen gestaltning. Under senare delen av 1800-talet uppfördes byggnader av arbetskraft med stor hantverkskunskap. Husen byggdes för att hålla ”för evigt” och vartefter hämtades ingenjörskunskap, arkitektonisk inspiration och byggnadsmaterial från kontinenten och Amerika.

Industrialiseringens inverkan på den byggda miljön

Kring sekelskiftet 1900 accelererade industrialiseringen och med den ökade urbaniseringen kraftigt. Ett stort bostadsbehov uppstod i städerna som oftast innebar omfattande rivningar av de äldre stadsdelarna. Som en reaktion uppstod en debatt kring kulturmiljöns och platsens betydelse och om en avsaknad av autenticitet vilket bidrog till att Nationalromantiken inom arkitekturen började. Denna stil blickar tillbaka på äldre byggnadstradition med traditionella former där lokala material och byggnadssätt framhävdes.  Med järnvägens utbyggnad gavs även större möjlighet att transportera tegel från inlandets tegelbruk till de större städerna. Bruket av natursten som fasadelement blev populärt vilket bidrog till stenindustrins modernisering.

På 1950-talet utökades den moderna industrialiseringen av byggandet kraftigt med målet att spara tid och resurser genom nya lösningar för material och produktionsteknik. En utveckling som visade sig varken vara långsiktig eller cirkulär. Återigen revs äldre stadsdelar i stor omfattning utan någon tanke på vare sig kulturmiljö eller cirkularitet.

Reaktioner och motstånd

Den accelererande industrialiseringen bidrog till att bebyggelsemiljöer ändrades och försvann vilket så småningom ledde till stora protester och diskussioner om byggnadsvård, miljö och bevarande. Utifrån en gräsrotsrörelse utvecklades en samhällsorganisation med en stark inriktning mot natur- och kulturvård så som byggnadsvårdsåret 1975. År 1987 kom även lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser med mera med inrättande av riksintresseområden, och plan- och bygglagen (2010:900).

Nutid

Det är först nu på 2020-talet, till följ av klimatkrisen, som det blivit en bredare diskussion om omställning för en cirkulär och mer omsorgsfull gestaltning i hela samhällsbyggnadssektorn.