Krav på utrustning för laddningspunkter

Om det finns krav på laddningspunkter ska de utformas för att minst uppfylla de krav som finns i Boverkets föreskrifter och allmänna råd om utrustning för laddning av elfordon. Vad de reglerna innebär i praktiken och hur de kan tillämpas sammanfattas nedan. Vägledningen innefattar även förklaringar till Boverkets regler samt tips om vad man bör tänka på vid projektering av laddningspunkter.

Vad avses med laddning av typ 2 och Combo 2?

Typ 2/Combo 2 är de anslutningsdon som ska användas i det fall det ställs krav på laddningspunkter. Exakt hur anslutningsdonen ska utformas framgår av standarderna SS-EN 62196-2 för typ 2 som gäller för växelström och SS-EN 62196-3 för Combo 2 som gäller för likström. Det är däremot inte nödvändigt för en byggherre att införskaffa standarderna, utan det räcker att de laddboxar som monteras är av typ 2 eller Combo 2.

Det är också tillåtet att kombinera med andra typer av uttag som ett vanligt jordat uttag så kallat schuko. Att installera enbart vanliga jordade uttag uppfyller däremot inte kraven på en laddningspunkt. Det innebär exempelvis att parkeringsplatser som idag är försedda med uttag för motorvärmaruttag inte uppfyller de retroaktiva kraven utan måste kompletteras med minst ett typ 2-/Combo 2-uttag före 2025. Man bör även alltid kontrollera befintliga elanläggningar innan man använder dem till laddning av elfordon då det inte är säkert att de är anpassade för den belastning som laddning innebär. Det gäller inte minst timer och liknande kringutrustning som kan finnas vid motorvärmaruttag. Risk finns annars för varmgång och i värsta fall bränder. Observera därför att gällande elsäkerhetsregler alltid ska följas som ges ut av Elsäkerhetsverket. Länk till Elsäkerhetsverket finns i Relaterad information.

Inga krav på laddeffekt eller mätning och debitering

Plan- och bygglagen, Plan - och byggförordningen och Boverkets föreskrifter ställer minimikrav på byggnaden utifrån EU:s direktiv om byggnaders energiprestanda. Det innebär att reglerna främst preciserar när det krävs laddinfrastruktur och hur den ska utformas för att vara tillgänglig och säker att använda.

Om byggherren sedan väljer att ha ett debiteringssystem för varje enskild laddning, en schablonavgift per parkeringsplats eller till och med ha gratis laddning är upp denne att avgöra. Detsamma gäller vilken effekt som ska tillhandahållas. Det är upp till marknaden att reglera vad som är lämplig effekt och hur man bäst utnyttjar elnätet på aktuell plats. Det ställs därmed inget krav på exempelvis system med effektfördelning även om det i många fall kan vara en lämplig och kostnadseffektiv åtgärd för byggherren.

Eftersom det inte ställs några krav på mätning och debitering är det inte heller rimligt att ställa krav på förberedande åtgärder och ledningsinfrastruktur för det. Men på samma sätt som att den som projekterar elsystemet behöver fundera på hur det ska kunna byggas ut eller anpassas för att försörja framtida laddningspunkter, kan det vara lämpligt att tänka igenom hur mätning och debitering ska kunna ske, så att onödiga kostnader inte uppstår exempelvis genom att kapaciteten i tomrör och liknande inte är tillräcklig. Detsamma gäller vid installation av laddningspunkter. Om de inte från början förses med mätnings- och debiteringssystem så är det en fördel om de är förberedda för det.

Krav på tillgänglighet till laddningspunkter

En laddningspunkt bör utformas så att den på ett enkelt sätt kan nyttjas av så många som möjligt. Boverkets regler utgår från kravet i PBL på tillgänglighet och användbarhet för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga. För att laddningspunkten ska vara möjlig att nå för kortvuxna personer, personer i rullstol eller personer med andra hjälpmedel som rullator, ska uttag placeras på en höjd av högst 1,2 m över parkeringsplatsens yta. Eventuell skyltning bör också utformas så den kan läsas av personer som använder rullstol. Därutöver bör kantstenar, påkörningsskydd och liknande placeras och utformas så att tillgängligheten till laddningspunkten inte försvåras.

Gäller tillgänglighetskraven enbart för parkeringsplatser för rörelsehindrade?

Kraven på tillgänglighet gäller generellt för att laddningspunkter i allmänhet ska vara möjliga att användas av så många som möjligt. De gäller alltså inte enbart för parkeringsplatser för rörelsehindrade. Men om det finns en laddningspunkt på en parkeringsplats för rörelsehindrade, kan ytterligare åtgärder göras för att förbättra tillgängligheten. Lämpliga åtgärder kan då vara att placera uttaget på en höjd runt 0,9 m över marken och se till att det finns ytor runt omkring parkeringsplatsen för att enklare komma åt laddningspunkten från en rullstol. Sådana åtgärder krävs inte i Boverkets regler men kan lämpligen vidtas utöver minimikraven för att en parkeringsplats för rörelsehindrade ska vara särskilt lämplig för sitt ändamål.

Behöver laddningspunkten vara tillgänglig för allmänheten?

Kravet på laddinfrastruktur gäller för byggnaden och syftar till att skapa möjligheter till laddning för dem som nyttjar byggnaden. Bakgrunden till reglerna är främst att det ska finnas förutsättningar för laddning av elfordon vid bostäder och arbetsplatser. Det finns inget krav på att de laddningspunkter som ska anordnas ska vara tillgängliga för allmänheten.

Behöver laddningspunkten vara tillgänglig för alla i byggnaden?

Det finns inget krav på att de laddningspunkter som anordnas ska kunna nyttjas av alla användare i byggnaden. En parkeringsplats med krav på en laddningspunkt kan hyras ut till en enskild person eller företag på samma sätt som vilken annan parkeringsplats som helst.