Grönplanera för biologisk mångfald och resiliens

Situationen för världens biologiska mångfald är akut då fler arter än någonsin hotas av utrotning och många ekosystem förändras i allt snabbare takt. Med god planering och förvaltning med en mer hållbar mark- och vattenanvändning både i och utanför byggd miljö, kan biologisk mångfald bevaras och ekosystemtjänster främjas.

Biologisk mångfald är en grundförutsättning för många ekosystemtjänster och för att ekosystemen ska kunna vara robusta och resilienta. Våtmarker och vattendrag är ofta fyllda av livsmiljöer och arter och har en hög biologisk mångfald. Foto: Ulrika Åkerlund/Boverket

Ekosystemen är vår basresurs

Vi människor är beroende av naturen. Utan den skulle vi inte ha syre att andas, rent vatten att dricka eller mat att äta, det vill säga ekosystemtjänster. Naturens ekosystem med levande organismer (växter, djur, insekter, svampar, bakterier), fysiska livsmiljöer (habitat), processer och funktioner är alltså grunden för vårt välbefinnande och vår välfärd. Biologisk mångfald är en viktig förutsättning för ekosystemtjänsterna.

Den biologiska mångfalden minskar drastiskt till följd av förstörda livsmiljöer genom överutnyttjande av mark och vatten, exploateringar och miljöpåverkan. Förlust av biologisk mångfald orsakas också av överexploatering av arter inom jord- och skogsbruk samt fiske, invasiva främmande arter och föroreningar. Samtidigt påverkas den biologisk mångfalden av klimatförändringen. Både på nationell och internationell nivå finns flera målsättningar och strategier för hur förlusten av biologisk mångfald ska hejdas.

Biologisk mångfald ger motståndskraft

Den pågående klimatförändringen innebär att ekosystemen gradvis förändras.
Ekosystem med låg biologisk mångfald är känsligare för störningar och förändringar vilket innebär att de har låg resiliens. Resiliens är kapaciteten hos ett system, till exempel en skog, en stad eller en ekonomi, att hantera förändringar och fortsätta att utvecklas. Det handlar alltså både om motståndskraft och anpassningsförmåga och förmågan att klara chocker och störningar, som exempelvis klimatförändringar.

En större variation med fler arter, fler individer i samma art som bidrar till en högre genetisk variation, och flera olika naturtyper, ökar resiliensen. Därigenom skapas också fler möjliga vägar för ett system att stå emot störningar eller anpassa sig till en förändrad miljö, oavsett om detta sker gradvis eller abrupt i form av storm, skyfall, värmebölja eller annan kris. Inom artfattiga områden kan störningar lättare leda till lokalt utdöende av arter med en ökad risk för utbrott av skadedjur och sjukdom än i artrika områden.

En rik biologisk mångfald är alltså en försäkring mot de påfrestningar som förutspås öka i takt med klimatförändringen.

Grönplaneringen kan säkra viktiga livsmiljöer

I Sverige känner vi till ungefär 50 000 flercelliga, inhemska arter. För mindre än hälften av dessa arter (21 600 arter) finns tillräckligt med kunskap för att bedöma deras bevarandestatus enligt de internationella kriterierna för rödlistning; det vill säga om arten är utdöd, akut hotad, starkt hotad, sårbar, nära hotad eller om det är kunskapsbrist gällande artens status. Omkring 25 procent av de bedömda arterna (drygt 4 200 arter) är rödlistade och 10 procent är hotade. De flesta av de rödlistade arterna, är knutna till skogs- och jordbrukslandskapet, men urbana miljöer är viktiga för ungefär sju procent av alla rödlistade arter. Ytterligare 14 procent av de rödlistade arterna nyttjar då och då de urbana miljöerna.

Biologisk mångfald behöver tid

Livsmiljöer med lång kontinuitet är ofta en nyckelkvalitet för biologisk mångfald och viktigt att beakta i grönplaneringen. Det kan handla om skogar som under lång tid är undantagen från rationellt skogsbruk eller ängsmarker med kontinuerlig skötsel.

I den byggda miljön förekommer flera livsmiljöer som har blivit bristvaror i det övriga landskapet så som blom- och frörika gräsmarker, resterna av ett småskaligt kulturlandskap, villaträdgårdar och störda näringsfattiga ruderatmarker. Andra livsmiljöer som finns kvar i staden är trädbärande gräsmarker, framför allt miljöer med grova ädellövträd som är särskilt viktiga för vedlevande skalbaggar, lavar och svampar, men också för fladdermöss. Även urbana vattenmiljöer såsom dammar, diken och kanaler är värdefulla för rödlistade arter, till exempel för groddjur samt strand- och vattenlevande småkryp. Kring många större städer finns dessutom större områden med äldre skogar för frilufts- och rekreationsändamål som samtidigt är livsmiljöer för flera rödlistade skogsberoende arter.

I grönplaneringen är det därför extra viktigt att så långt möjligt skydda eller på andra sätt säkerställa bevarande av områden eller miljöer med lång kontinuitet. Det är också angeläget att vara medveten om ett gammalt träd, som kan vara en livsmiljö för hundratals arter, inte kan ersättas med ett nytt träd. Det kan ta hundratals år innan det nya trädet har samma kvalitet för att de arter som behöver gammal ved ska kunna etablera sig.

Lövängar med hamlade träd och hasselbuskar är en miljö med hög biologisk mångfald, där mångfalden av arter är resultatet av människans hävd av området. Lövängarna berättar också om hur människan har brukat marken. Natur som berättar om kultur kallas också för biologiskt kulturarv. Här är Steneryds lövängar i Blekinge. Foto: Ulrika Åkerlund/Boverket

Det biologiska kulturarvet

Biologiskt kulturarv är natur som berättar om kultur. Det utgörs av ekosystem, naturtyper och arter som uppstått, utvecklats, eller gynnats genom människans nyttjande av landskapet och vars långsiktiga fortlevnad förutsätter eller påverkas positivt av brukande och skötsel. Begreppet biologiskt kulturarv bidrar till att synliggöra den del av människans historia som kan utläsas i växter och djur. Det bidrar också till att synliggöra hur människan skapat förutsättningar för landskapets biologiska mångfald – och hur fortsatt brukande behövs för att bevara mångfalden.

Det biologiska kulturarvet berättar om landskap och brukningsformer som kan vara fattiga på andra spår och källmaterial, som fjäll, myrmarker, bete och slåtter. Sammantaget utgör det biologiska kulturarvet en betydelsefull del av vårt kulturarv – ett levande arkiv som bär berättelser om människans sätt att nyttja naturen genom historien.

Grön infrastruktur främjar biologisk mångfald och ekosystemtjänster

Ett av de största hoten mot biologisk mångfald är brist på och fragmentering av livsmiljöer för växter och djur. Fragmenteringen försvårar utbyten mellan lokala artpopulationer, vilket på sikt minskar den genetiska variationen. Minskad genetisk variation gör att anpassningsförmågan minskar och arterna blir känsligare för störningar, miljöförändringar och klimatförändringar.

Grön infrastruktur handlar om tillräckligt stora ytor av en naturtyp ska hänga ihop över landskapet och dessutom vara av tillräcklig kvalitet. Detta behövs för en gynnsam bevarandestatus för både naturtypen och för de arter som är knutna till naturtypen, ofta behöver kunna röra sig över landskapet för att förmåga att hitta mat, platser för reproduktion och möjliggöra att de kan flytta i fall av att livsmiljöer förstörs. Grön infrastruktur är inte bara viktig för arter utan även för friluftslivet och människors möjlighet att röra sig i landskapet.

Grönplanera för en grön infrastruktur i landskapet

Med en gemensam bild av grön infrastruktur kan olika aktörers insatser samordnas och tillsammans göra större nytta. I Sverige har varje länsstyrelse tagit fram en regional handlingsplan för grön infrastruktur. I handlingsplanerna beskrivs hur länets gröna infrastruktur ser ut och vilka åtgärder som behövs för att stärka och bevara den. Här finns kartor med värdetrakter eller värdenätverk eller olika typer av ekologiska analyser. Handlingsplanerna är därför viktiga kunskaps- och planeringsunderlag för naturvårdsarbete och i exempelvis jord- och skogsbruk, men också för grönplaneringens kartläggningar och handlingsplaner. I grönplanen kan den gröna infrastrukturen beskrivas mer detaljerat.