Hissar

Bidrag söktes för installation av en rullstolshiss mellan våningsplanet och källarplanet i en suterrängvilla. Husets entréplan bestod av tre rum och kök. I källarplanet fanns rum som tillfälligt användes som sovrum samt utrymme för bland annat förvaring av träningsredskap. Familjen bestod av fyra personer - två vuxna och två minderåriga barn.

Regeringen fann att sökandens familjesituation medförde att hon även behövde tillgång till undervåningen. Bidrag borde därför lämnas för en lyftanordning mellan bostadsplanet och källarplanet.

Regeringen, beslut 1987-04-02, diarienummer B 1840/86.

En person med funktionsnedsättning som bodde tillsammans med sin hustru i ett egnahem ansökte om bidrag för att installera en stoltrapphiss mellan entréplanet och övervåningen där makarnas sovrum fanns.

Kommunen
Kommunen avslog ansökan med motiveringen att det fanns ett arbetsrum på entréplanet som kunde göras om och användas till sovrum.

Länsrätten
Sökanden överklagade till länsrätten och anförde bland annat att arbetsrummet var för litet för att rymma två sängar, respirator med mera och att det fanns ett badrum och en klädkammare i anslutning till sovrummet på övervåningen vilket gjorde att han kunde klara av sin hygien själv.

Länsrätten avslog överklagandet. Länsrätten ansåg att arbetsrummet, som var 10,7 kvadratmeter stort, borde kunna rymma mannens säng och den utrustning som han behövde på grund av sin sjukdom. Den omständigheten att hans hustru fick sova på övervåningen påverkade enligt länsrätten inte bedömningen, eftersom mannen hade en ringklocka som han kunde använda om han behövde hjälp mitt i natten. Länsrätten fann därför att en installation av en stoltrapphiss inte var nödvändig för att bostaden skulle vara ändamålsenlig för mannen och avslog överklagandet.

Kammarrätten
Sökanden överklagade till kammarrätten och anförde där att han behövde ständig uppsikt för att motverka andningsuppehåll och syrebrist. Respiratorn kunde inte helt motverka hans spontana andningsuppehåll. Respiratorns larmsignal kunde inte uppfattas i en annan del av huset och själv hörde han den inte. Enligt ett läkarintyg måste hustrun finnas i närheten nattetid vilket kunde åstadkommas endast om mannen vistades i sovrummet på övervåningen. Alternativet var enligt läkaren institutionell vård.

Kammarrätten fann, särskilt med beaktande av nämnda läkarintyg, att makarna borde ha ett gemensamt sovrum för att mannens tillsynsbehov skulle kunna tillgodoses nattetid. Eftersom ett gemensamt sovrum verkade kunna anordnas endast på övervåningen var installation av en trapphiss en nödvändig åtgärd för att bostaden skulle bli ändamålsenlig för mannen. Överklagandet bifölls därför.

Kammarrätten i Göteborg, dom 2000-03-24, målnummer 4890-1999.

En man i 70-årsåldern ansökte om bostadsanpassningsbidrag för att installera en trapphiss till bostadens övervåning där duschen fanns. Mannen och hans fru hyrde ett parhus.

Kommunen
Kommunen beviljade bidrag med 60 000 kronor plus moms för ett hygienrum med dusch på entréplanet.

Länsrätten
Mannen överklagade till länsrätten.

På entréplanet fanns köket, mannens sovrum, vardagsrummet och en liten toalett. På övervåningen fanns fruns sovrum och en toalett med duschutrymme.

Kommunen ansåg att duschutrymmet på övervåningen var olämpligt. Hela hygienrummet var på cirka tre kvadratmeter med snedtak och hade därför inte normal ståhöjd på alla ställen. Dörröppningen var enligt kommunen för smal, 70 centimeter, för att man skulle kunna föra in hjälpmedel om detta skulle bli aktuellt. Kommunen ville omdisponera vinkeldelen av vardagsrummet, som var på 21,6 kvadratmeter, för ett hygienrum med dusch som skulle bli fyra kvadratmeter. Resten av vardagsrummet skulle bli sovrum för mannen, och hans nuvarande sovrum på 15,5 kvadratmeter skulle bli vardagsrum.

Mannen anförde att duschutrymmet på övervåningen var fullt godtagbart. Han satt på en stol när han duschade. Vidare uppgav mannen att hans besvär - han hade en lungsjukdom, hjärtsvikt och diabetes - gjorde att han inte skulle kunna vistas på ett ställe där det pågick ombyggnad.

Länsrätten ansåg att mannen borde beviljas bidrag för installation av trapphiss. Enligt ett kostnadsförslag uppgick kostnaden till 65 000 kronor plus moms.

Kammarrätten
Kommunen överklagade till kammarrätten som fann att installation av en stoltrapphiss var nödvändigt för att mannen skulle kunna använda duschen på övervåningen. Vid bedömningen av om bostaden skulle kunna anses ändamålsenlig för mannen efter en sådan installation skulle hänsyn tas till familjens övergripande behov av en funktionell bostadslösning, anförde kammarrätten, och tillade att detta kunde innebära att inte alltid den billigaste lösningen valdes.

Kammarrätten anförde vidare följande. Mannens bostad skulle behöva relativt omfattande ombyggnadsåtgärder om den lösning kommunen förordar väljs. Det normala är att en sådan lösning med ett anpassat entréplan enbart väljs då det rör omdisponeringar av befintliga utrymmen eller mindre tillbyggnader, främst i småhus. Vid en samlad bedömning och med beaktande av mannens sjukdomsbild och de svårigheter en omfattande ombyggnad skulle medföra för honom anser kammarrätten att bidrag för skälig kostnad för installation av stoltrapphiss ska beviljas. Kommunens överklagande avslogs.

Kammarrätten i Sundsvall, dom 2007-06-12, målnummer 86-2005.

En person som bodde i en hyreslägenhet i två plan ansökte om bostadsanpassningsbidrag för att installera en trapphiss till det övre planet. På det nedre planet fanns kök, hall, sovrum och ett hygienutrymme. På det övre planet fanns ytterligare ett hygienutrymme samt ett allrum och ett sovrum.

Kommunen
Kommunen avslog ansökan. Enligt kommunen var bostaden ändamålsenlig utan trapphiss, eftersom det fanns kök, badrum, toalett och sovrum på det nedre planet.

Förvaltningsrätten
Sökanden överklagade till förvaltningsrätten och framförde där bland annat att det inte fanns plats för en sittgrupp på det nedre planet. Förvaltningsrätten gjorde en syneförrättning. I domen konstaterade förvaltningsrätten att bostadsutrymmena i det nedre planet i och för sig var förhållandevis begränsade. Där fanns dock, enligt förvaltningsrätten, utrymme för flera att sitta till bords i köket. Vidare var enligt förvaltningsrätten hallen möblerbar i viss utsträckning. Sammantaget fann förvaltningsrätten att det nedre planet innehöll sådana utrymmen att sökanden kunde få sina bostadsbehov tillgodosedda där på ett ändamålsenligt sätt. Bidrag borde därför inte beviljas.

Kammarrätten
Sökanden överklagade förvaltningsrättens dom till kammarrätten. Enligt kammarrätten hade sökanden inte tillgång till alla primära bostadsfunktioner på det sätt som krävdes för att bostaden skulle vara ändamålsenlig för henne. Enligt kammarrätten verkade det inte heller möjligt att åstadkomma det genom att disponera om befintliga ytor på det nedre planet. Kammarrätten menade därför att sökanden behövde ha tillgång till det övre planet för att lägenheten skulle bli ändamålsenlig som bostad för henne. Högsta förvaltningsdomstolen meddelade inte prövningstillstånd.

Kammarrätten i Göteborg, dom 2014-03-03, målnummer 3967-13. Högsta förvaltningsdomstolen, målnummer 1752-14.

Sökanden bodde med sin make i ett suterrängradhus. På entréplanet fanns hall, kök, badrum med dusch, vardagsrum, gästrum och balkong samt tillgång till uteplats på radhusets framsida. På det nedre planet (suterrängplanet) fanns sovrum, vardagsrum, arbetsrum, toalett och utgång till en annan uteplats. Ansökan gällde bostadsanpassningsbidrag enligt lag (2018:222) om bostadsanpassningsbidrag för att installera en hiss till suterrängvåningen. Sökanden anförde vid kammarrätten att hennes make vistades på det nedre planet och att han inte kunde förflytta sig mellan våningsplanen. 

Kammarrätten anförde att det inte finns någon generell rätt att få bostadsanpassningsbidrag för att kunna utnyttja hela sitt hus. Genom att sökanden hade flyttat sitt sovrum till entréplanet hade hon numera tillgång till alla nödvändiga bostadsfunktioner, inklusive en uteplats. Om även maken flyttade upp till entréplanet skulle de kunna umgås där. Därför ansåg kammarrätten att en stoltrapphiss inte var nödvändig för att bostaden skulle vara ändamålsenlig för sökanden. Kommunens överklagande bifölls därför. Högsta förvaltningsdomstolen meddelade inte prövningstillstånd.

Kammarrätten i Stockholm, dom 2020-02-25, målnummer 6172-19. Högsta förvaltningsdomstolen, målnummer 1486-20.