Inget bidrag om bostaden kan anses ändamålsenlig utan åtgärden

En kvinna som byggt ut sin toalett för att anordna en duschplats på det nedre planet i sin tvåplansvilla ansökte om bostadsanpassningsbidrag. Det fanns en dusch på det övre planet. Hon var cirka åttio år och ensamstående. Efter en stroke hade hon vänstersidig svaghet samt nedsatt balans och uthållighet. Inomhus gick hon fritt eller med rullator.

Kommunen
Kommunen ansåg inte att behovet var styrkt och avslog därför ansökan.

Länsrätten
Länsrätten däremot anförde bland annat att det åberopade intyget från arbetsterapeuten visade att en dusch på bottenvåningen möjliggjorde för sökanden att vara självständig i hemmet.

Kammarrätten
Kommunen överklagade till kammarrätten där sökanden åberopade ett kompletterande intyg från arbetsterapeuten. Av detta framgick att hon behövde tillsyn när hon gick i trappor och att hon vid utebliven anpassning hade behövt personal från hemtjänsten för att ta sig uppför och nedför trappan i samband med att hon duschade. Med beaktande av främst innehållet i intyget från arbetsterapeuten delade kammarrätten länsrättens bedömning att sökanden var berättigad till bidrag och avslog därför kommunens överklagande.

Kammarrätten i Sundsvall, dom 2005-04-19, målnummer 1604-2004.

Två personer som bodde i en bostadsrättslägenhet i ett flerbostadshus ansökte om bostadsanpassningsbidrag för en automatisk dörröppnare vid huvudentrén samt vid hissdörren på entréplanet respektive boendeplanet.

Kommunen
Kommunen avslog ansökan. Skälet var att bidrag endast ges för att möjliggöra ett självständigt liv i eget boende. Eftersom sökandena hade assistenthjälp 24 timmar om dygnet fanns det enligt kommunen inte något behov av åtgärden.

Länsrätten
Kommunens beslut överklagades till länsrätten som ansåg att bidrag borde beviljas och därför biföll överklagandet.

Kammarrätten
Kommunen överklagade till kammarrätten. Kommunen påpekade att sökandena enligt arbetsterapeuten inte kunde ta sig ut på egen hand och ofta använde manuell rullstol utomhus. Detta innebar att de alltid hade en assistent med sig när de skulle ta sig ut genom entrén. Det fanns därför inte en sådan klar koppling mellan funktionsnedsättningen och åtgärden. Kommunen menade att en eventuell anpassning i stället var en fråga om hjälp för assistenterna och deras arbetsmiljö.

Kammarrätten fann det utrett att sökandenas funktionsnedsättning innebar dels att de inte själva kunde ta sig in i och ut ur sin bostad utan automatiska dörröppnare, dels att deras personliga assistenter utan sådana dörröppnare hade svårigheter att hjälpa dem genom porten och hissdörrarna. Det fick anses utrett att sökandena med hjälp av dörröppnare skulle kunna ta sig ut ur bostaden själva. Och det måste antas, anförde kammarrätten, att tillfällena för dem att komma ut i sällskap av sina personliga assistenter skulle bli fler om problemen med hissdörrar och ytterport försvann. Deras liv skulle således enligt kammarrätten - utifrån deras förutsättningar - bli mer självständiga om automatiska dörröppnare installerades, även om det inte skulle innebära att de skulle vistas utomhus på egen hand. Vidare påpekade kammarrätten att de i en nödsituation kunde behöva ta sig ut ur lägenheten själva. Vid en sammantagen bedömning fann kammarrätten att åtgärden var nödvändig för att bostaden skulle vara ändamålsenlig för sökandena. Kommunens överklagande avslogs.

Kammarrätten i Stockholm, dom 2007-11-19, målnummer 7750-2006.

En kvinna ansökte om bostadsanpassningsbidrag för att installera en automatisk dörröppnare till balkongdörren.

Kommunen
Kommunen avslog ansökan med motiveringen att kvinnan dygnet runt hade assistenthjälp som kunde öppna och stänga balkongdörren. Kommunen ansåg därför att dörrautomatik inte var nödvändigt för att bostaden skulle vara ändamålsenlig.

Förvaltningsrätten
Kvinnan överklagade till förvaltningsrätten som avslog överklagandet.

Kammarrätten
Kvinnan överklagade vidare till kammarrätten som ansåg att bidrag borde beviljas.

Kammarrätten anförde bland annat att det var ostridigt att kvinnan självständigt skulle kunna öppna balkongdörren om en automatisk dörröppnare installerades. Kammarrätten konstaterade att kvinnans behov av hjälp med att öppna balkongdörren visserligen rent praktiskt kunde tillgodoses av hennes personliga assistenter. Men enligt kammarrätten inbegriper att en bostad ska vara ändamålsenlig som bostad för personen med funktionsnedsättning också att personen självständigt ska kunna utnyttja bostaden i de fall där detta är möjligt.

Kommunen överklagade till Högsta förvaltningsdomstolen som inte meddelade prövningstillstånd.

Kammarrätten i Stockholm, dom 2011-03-21, målnummer 7023-2010.
Högsta förvaltningsdomstolen, målnummer 2278-2011.

En person ansökte om bostadsanpassningsbidrag för en uteplats för att kunna komma ut på baksidan av sitt hus. Bostaden var ett enplanshus. Huvudentrén var redan anpassad. Huset hade även en dörr på baksidan. Det fanns en ramp mellan baksidans dörr och en inglasad uteplats. Från uteplatsen gick en trappa ut på tomten som enligt intyg från arbetsterapeut medförde stora risker för sökanden. Sökanden önskade en uteplats i samma nivå som uterummets golv för att kunna sitta i trädgården. 

Kommunen
Kommunen avslog ansökan. Kommunen motiverade sitt beslut bland annat med att det inte var nödvändigt att sökanden kom ut i trädgården för att bostaden skulle vara ändamålsenlig.

Förvaltningsrätten
Sökanden överklagade till förvaltningsrätten. Domstolen menade att det utifrån syftet med lagen (2018:222) om bostadsanpassningsbidrag var skäligt att bedöma att sökanden skulle ha möjlighet att nå trädgården som låg i anslutning till hennes hus. En anpassning av utgången var därför enligt förvaltningsrätten nödvändig för att huset skulle kunna anses vara en ändamålsenlig bostad för henne.

Kammarrätten
Kommunen överklagade till kammarrätten. Kommunen framförde bland annat att bostaden hade en inglasad altan med en välfungerande ramp mellan altanen och huset. Det var därför inte nödvändigt att anpassa altanen så att sökanden även skulle kunna komma ut till trädgården därifrån för att bostaden skulle vara ändamålsenlig.

Kammarrätten instämde i förvaltningsrättens bedömning att det var nödvändigt att sökanden hade en säker utgång till trädgården för att hennes bostad skulle anses ändamålsenlig. Detta även med hänsyn till att sökanden hade en inglasad altan. Kammarrätten tog däremot inte ställning till hur bostaden skulle anpassas. Det var enligt domstolen inte möjligt då det inte fanns några ritningar eller fotografier i målet. Kammarrätten menade att det i första hand borde ankomma på kommunen, efter att sökanden fått möjlighet att komma in med eventuella kompletteringar av sin ansökan, att ta ställning till hur det var nödvändigt att anpassa bostaden. Kommunens överklagande avslogs.

Kammarrätten i Jönköping, dom 2020-05-15, målnummer 486-20.

En flicka i femtonårsåldern med lindrig utvecklingsstörning bodde i en villa med sin familj. Familjen hade ett larm inkopplat. För att flickan skulle kunna komma in i bostaden själv när larmet var påkopplat behövde hon en fjärrkontroll. Det fanns en sifferdisplay, men på grund av funktionsnedsättningen kunde flickan inte hantera denna. Hon var ensam hemma efter skolan.

Kommunen
Kommunen avslog ansökan om bostadsanpassningsbidrag till en fjärrkontroll med motiveringen att behovet inte var styrkt.

Förvaltningsrätten
Förvaltningsrätten ansåg att bidrag borde beviljas.

Kammarrätten
Kommunen överklagade till kammarrätten. Kommunen argumenterade att det visserligen var utrett att flickans funktionsnedsättning medförde att hon behövde en fjärrkontroll för att hantera larmet. Däremot menade kommunen att det inte framgick av utredningen att funktionsnedsättningen medförde att det måste finnas ett larm i bostaden.

Kammarrätten konstaterade inledningsvis att frågan i målet var om en fjärrkontroll till villalarmet var nödvändig för att bostaden skulle vara ändamålsenlig som bostad. Därefter redogjorde kammarrätten för förarbetena där det slås fast att det ska finnas en klar koppling mellan funktionsnedsättningen och anpassningsåtgärderna. Kopplingen ska vara så stark att åtgärderna kan bedömas som nödvändiga med hänsyn till funktionsnedsättningen. (Proposition 1992/93:58, sidan 18.)

Kammarrätten gick vidare med att konstatera att för att en bostad ska vara ändamålsenlig som bostad för personen med funktionsnedsättning så borde, enligt kammarrättens mening, i de fall det var möjligt, personen självständigt kunna ta sig in i och ut ur bostaden. Det var ostridigt att flickan inte självständigt kunde ta sig in i bostaden med befintligt larm. Kammarrätten ansåg att ett villalarm fick anses vara en normalt förekommande, inte onödig, fast funktion som tillförts bostaden. Det förhållandet som nämnden påtalat, att larmet i sig inte var nödvändigt för att bostaden skulle vara ändamålsenlig som bostad, föranledde inte någon annan bedömning. För att flickan skulle kunna ta sig in i huset var det nödvändigt med en fjärrkontroll till villalarmet. Mot denna bakgrund fann kammarrätten att den sökta åtgärden var nödvändig med hänsyn till flickans funktionsnedsättning. Kammarrätten avslog kommunens överklagande.

Kammarrätten i Göteborg, dom 15 december 2011, målnummer 891-11.

Sökanden ansökte om dörrautomatik till källardörr för att få tillgång till källarförråd och tvättstuga för tvätt av större mängder. Sökanden hade en äldre tvättmaskin i lägenheten där det inte var möjligt att tvätta några större mängder åt gången. Dessutom hade hon inga torkmöjligheter i lägenheten. Hon behövde ta sig till källarförrådet flera gånger i veckan för att hämta upp och lämna saker och ansåg att det var olämpligt att ta kontakt med anhöriga för hjälp med detta. Lägenheten hade fem rum och kök.

Kommunen

Kommunen hade avslagit ansökan.

Kommunen ansåg bland annat att lägenheten var rymlig vilket gjorde att sökanden kunde förvara saker i lägenheten. Det borde därför räcka att hon kunde ta sig till källarförrådet ett fåtal tillfällen och då kunde anhöriga vara behjälpliga.

Tvätten kunde delas upp i flera omgångar. Större föremål som mattor tvättas så sällan att bostaden borde kunna anses ändamålsenlig utan möjligheten att själv kunna tvätta dessa.

Förvaltningsrätten

Sökanden överklagade till förvaltningsrätten. Domstolen ansåg att dörröppnare för att komma till källarens förråd och tvättstuga var en nödvändig åtgärd för att bostaden skulle vara ändamålsenlig.

Kammarrätten

Kommunen överklagade till Kammarrätten i Stockholm. Sökanden anförde där bland annat att hon i likhet med de andra som bodde i huset skulle ha möjlighet att nyttja källarutrymmet och att detta ingick i månadsavgiften.

Kammarrätten fastslog bland annat att det inte finns någon generell rätt till bostadsanpassningsbidrag för att kunna utnyttja hela sitt hus. Om en omdisponering av befintliga utrymmen är möjlig kan en bostad fortsätta vara ändamålsenlig även utan tillgång till samtliga utrymmen.

Kammarrätten konstaterade vidare att det i målet var ostridigt att sökanden hade tillgång till en egen tvättmaskin i sin lägenhet. Mot bakgrund av att det av utredningen inte hade framkommit att sökanden skulle vara förhindrad att dela upp sin tvätt eller placera torkanordningar i lägenheten på det sätt som kommunen gjort gällande, ansåg kammarrätten att sökandens bostad var ändamålsenlig för henne också utan tillgång till den gemensamma tvättstugan på källarvåningen.

Kammarrätten ansåg också, även med beaktande av de uppgifter som framkommit om att sökanden hade mycket saker i sin lägenhet, att det inte var visat att det saknades möjlighet för henne att omdisponera utrymmena i lägenheten så att antalet besök till källarförrådet kunde begränsas. Detta särskilt då någon närmare utredning av bostadens ändamålsenlighet inte hade kunnat ske eftersom sökanden inte hade tillåtit hembesök.

Sammanfattningsvis ansåg kammarrätten att sökanden inte hade visat att anpassningen i form av automatisk dörröppnare till källarvåningen var nödvändig för att hennes bostad skulle anses ändamålsenlig för henne. Kammarrätten biföll alltså kommunens överklagande.

Kammarrätten i Stockholm, dom 2020-02-28, målnummer 7450-19.

En person ansökte om bostadsanpassningsbidrag för att flytta jordfelsbrytare och elcentral från källaren till bottenplanet.

Kommunen

Kommunen avslog ansökan och anförde bland annat att bostaden var ändamålsenlig, eftersom hjälp med jordfelsbrytare eller proppbyte kunde fås av fastighetsägaren, grannar, vänner eller elfirma. Viss kommunal hjälp fanns också att tillgå, enligt kommunen.

Förvaltningsrätten

Sökanden överklagade beslutet till förvaltningsrätten. I första hand yrkade han bidrag för att flytta elcentral inklusive jordfelsbrytare. I andra hand för att flytta jordfelsbrytaren. Till stöd för överklagandet anförde han bland annat att det fanns en granne på nära håll som dock reste mycket i arbetet. Fastighetsägaren bodde en bit bort och även han reste del. Om de skulle förlita sig på grannar och vänner förlorade de sin självständighet. Om de skulle behöva anlita elektriker eller kommunen skulle det innebära att de skulle få betala för funktioner som är centrala för en bostad. Jordfelsbrytaren utlöstes två gånger sommaren 2018 och två gånger därefter.

Förvaltningsrätten konstaterade bland annat att även om jordfelsbrytare och elcentral utgör funktioner som typiskt sett behöver användas något mindre frekvent i en bostad, är det centralt för ett hushåll att ha åtkomst till dessa funktioner för att direkt kunna återställa jordfelsbrytare, åtgärda elavbrott och liknande. Förvaltningsrätten konstaterade vidare att kommunen under handläggningen i domstolen inte hade ifrågasatt eller närmare bemött uppgiften i överklagandet att sökandens fru inte kunde hjälpa honom eftersom inte heller hon kunde ta sig till bostadens källare. Att som kommunen hänvisa sökanden till hjälp av grannar eller andra utomstående alternativt att använda sig av externt inköpta tjänster när jordfelsbrytaren löser ut eller proppar måste bytas var, enligt förvaltningsrättens uppfattning, inte en rimlig och godtagbar lösning i sammanhanget. Förvaltningsrätten ansåg att utredningen gav stöd för att sökanden behövde ha möjlighet till en egen och självständig åtkomst till husets jordfelsbrytare och elcentral för att bostaden skulle vara ändamålsenlig för honom. Förvaltningsrätten ansåg alltså att den sökta anpassningsåtgärden var nödvändig för att bostaden skulle vara ändamålsenlig för sökanden och att han därför var berättigad till bostadsanpassningsbidrag.

Kammarrätten

Kommunen överklagade förvaltningsrättens dom till kammarrätten.

Kammarrätten konstaterade bland annat att byte av säkringar eller att slå om jordfelsbrytaren när den löser ut är en uppgift som får antas behöva ske relativt sällan. Enligt kammarrätten hade det inte heller framkommit annat än att sökanden hade förmåga och möjlighet att kontakta någon för att få hjälp med det när en sådan situation uppstod. Att sökanden således vid enstaka tillfällen kunde komma att behöva hjälp av en utomstående person i detta avseende innebar enligt kammarrätten inte att den aktuella anpassningen var nödvändig för honom för att bostaden skulle anses vara ändamålsenlig. Kammarrätten biföll därmed kommunens överklagande. Sökanden överklagade till Högsta förvaltningsdomstolen som inte meddelade prövningstillstånd. Domen har vunnit laga kraft.

Kammarrätten i Göteborg, dom 2021-01-28, målnummer 6067-20. Högsta förvaltningsdomstolen, målnummer 1284-21.

Bostadsanpassningsbidrag söktes för att bygga till en villa åt det ena barnet i familjen, en tonåring. Barnet hade autism och en intellektuell funktionsnedsättning. Tillbyggnaden skulle bestå av en egen ingång, ett eget aktivitetsrum samt ett eget badrum för barnet.

Kommunen
Kommunen avslog ansökan.

Som skäl för beslutet angav kommunen bland annat att sökanden bodde med mamma, pappa och ett yngre syskon i en villa om 109 kvm med vardagsrum, kök, hall, badrum med toalett, gästtoalett och tre sovrum. Enligt kommunen ansåg sig familjen vara trångbodd. Behovet av tillbyggnad hade enligt kommunen  uppkommit av väsentligen andra orsaker än funktionsnedsättningen.

Förvaltningsrätten

Sökanden överklagade till förvaltningsrätten. I överklagandet framfördes bland annat följande.

Sökanden hade assistans i hemmet vilket innebar att det var fler personer än familjen i huset. Trånga utrymmen förstärkte funktionsnedsättningen och stressnivån. Barnets nuvarande rum var 10 kvadratmeter och där fanns i stort sett alltid en annan vuxen. Om barnet inte hade haft funktionsnedsättningen hade bostaden varit fullt tillräcklig för deras familj. 

Enligt intyg av arbetsterapeut och specialistläkare framgick att barnet hade autism, svår intellektuell funktionsnedsättning med beteendestörningar samt epilepsi. Det var i mycket stort behov av struktur och förutsägbarhet, lugn och ro och stördes lätt av andra familjemedlemmar. Ljud- och ljusintryck kunde överbelasta barnet och trigga ett utåtagerande beteende. Det var i behov av ett avskilt badrum. Barnet fick stora utbrott i hemmet när omgivningen och personerna inte var som det förväntade sig eller behövde. Det var utåtagerande både mot familjemedlemmar och inredning. Efter en skoldag kunde barnet bli överbelastat av intryck och bli utåtagerande när det behövde gå genom huset till sitt rum som låg längst bort. Det hade mått bra av att kunna ha en avskild ingång i direkt anslutning till sitt rum. Ingen möjlighet fanns att möblera om eller att byta rum. Tillbyggnaden syftade till att barnet skulle kunna bo hemma större delen av sitt liv med stöd av personliga assistenter. 

Enligt förvaltningsrätten gav utredningen inte tillräckligt stöd för att en tillbyggnad till huset var den enda möjligheten för att tillgodose barnets behov av avskildhet och skydd mot ljud- och synintryck. Med hänsyn till familjens sammansättning, bostadens planlösning och antal rum bedömde förvaltningsrätten att barnets behov kunde tillgodoses inom den befintliga huskroppen, exempelvis genom anpassning av inredning och planering av användandet av gemensamma utrymmen. En tillbyggnad var därmed inte nödvändig för att bostaden skulle vara ändamålsenlig för barnet.

Kammarrätten
Kammarrätten gjorde en annan bedömning än förvaltningsrätten och ansåg att bidrag borde beviljas för en tillbyggnad.

Kammarrätten redogjorde för 5 § lagen (2018:222) om bostadsanpassningsbidrag. Därefter för uttalanden i propositionen till lagen. Bland annat att det där anges att begreppet ändamålsenlig bostad ska läsas mot bakgrund av lagens syfte, det vill säga att personer med funktionsnedsättning ska ha möjlighet till ett självständigt liv i eget boende. Personer med funktionsnedsättning ska så långt som möjligt kunna använda sin bostad som alla andra och självständigt kunna tillgodose sina grundläggande och vardagliga behov. Vad som krävs för att bostaden ska vara ändamålsenlig får bedömas från fall till fall. Det beror bland annat på funktionsnedsättningen, och de behov den medför, och om ansökan gäller ett barn eller en förälder. (Proposition 2017/18:80 sid. 70.)

Kammarrätten konstaterade vidare att det av utredningen framgick att barnets funktionsnedsättningar medförde behov av en lugn miljö utan onödiga stimuli och möjlighet till avskildhet från övriga familjemedlemmar. Barnet avsåg att bo kvar i föräldrahemmet under överskådlig tid.

Vid en individuell bedömning av barnets behov ansåg kammarrätten att det fanns en klar koppling mellan funktionsnedsättningen och de sökta anpassnings- åtgärderna. Varken bostadsytan eller rumsindelningen innebar att bostaden var olämplig för en familj med två vuxna och två barn. Det kunde därför inte sägas att behovet av en ändamålsenlig bostad främst föranleddes av att familjen var trångbodd. Med hänsyn till barnets funktionsnedsättning var bostaden i sin nuvarande utformning dock inte ändamålsenlig.

Det hade inte heller, enligt kammarrätten, kommit fram något som gav skäl för bedömningen att bostaden kunde bli ändamålsenlig på något annat sätt än genom den tillbyggnad som ansökan avsåg. Barnet hade därför rätt till bostadsanpassningsbidrag för de sökta anpassningsåtgärderna och över- klagandet bifölls.

Kommunen överklagade domen till Högsta förvaltningsdomstolen som inte meddelade prövningstillstånd.

Kammarrätten i Göteborg, dom 2022-09-02, målnummer 7027-21. Högsta förvaltningsdomstolen, målnummer 5643-22.

En person ansökte om bostadsanpassningsbidrag för att kunna förvara sin elrullstol i ett förvaringsutrymme i trapphuset. Bidrag söktes för dörrautomatik, tröskelutjämning, hylla och låsbåge för batteriladdare.

Sökanden hade hittills förvarat elrullstolen i sin lägenhet som enligt sökanden var på 47 kvadratmeter.

Kommunen  

Kommunen avslog ansökan.

Kommunen ansåg att elrullstolen i första hand kunde förvaras utomhus på plattor i anslutning till porten. Kommunen var villig att i så fall bevilja bidrag för att det skulle gå att ladda elrullstolen utomhus.

I andra hand kunde sökanden, enligt kommunen, fortsätta att förvara och ladda elrullstolen i sin bostad.

Förvaltningsrätten

Sökanden överklagade till förvaltningsrätten och framförde där följande nackdelar med att förvara elrullstolen i bostaden:

• Rullstolen tog upp cirka 2,5 kvadratmeter och begränsade därför hennes och sonens sociala liv.
• Slitaget på lägenheten ökade.
• Det blev en ökad arbetsbelastning för hemtjänstpersonalen vid regn och snö då rullstolen drog in mycket smuts. 
• Halkrisken ökade markant när golvet var blött.

Att förvara elrullstolen utomhus medförde enligt sökanden stöldrisk. Det var dessutom svårt för sökanden att sätta över skydd på elrullstolen och den manuella rullstolen vid förvaring utomhus och risk för att tappa balansen och halka.

Förvaltningsrätten biföll överklagandet och ansåg alltså att bidrag borde beviljas för de sökta åtgärderna.

Kammarrätten

Kommunen överklagade till kammarrätten och framförde bland annat att  sökanden bodde ensam i bostaden som enligt kommunen var på cirka 50 kvadratmeter.

Kammarrätten kom fram till att bidrag inte borde beviljas för de sökta åtgärderna och biföll alltså kommunens överklagande.

Enligt kammarrätten hade det inte kommit fram något till stöd för att
sökandens tillgång till nödvändiga bostadsfunktioner begränsades av
att elrullstolen förvarades i bostaden. Kammarrätten påpekade vidare att sökanden inte heller närmare hade konkretiserat på vilket annat sätt en förvaring i bostaden skulle inskränka hennes sociala samvaro. Det förhållandet att elrullstolen kunde dra in smuts vid regn och snö kunde inte heller anses innebära att en förvaring i bostaden var olämplig. Det kunde redan på grund av detta inte anses nödvändigt med en annan förvaring av elrullstolen. De sökta åtgärderna var alltså, enligt kammarrätten, inte nödvändiga för att bostaden skulle vara ändamålsenlig för sökanden.

Kammarrätten i Göteborg, dom 2022-04-26, målnummer 375-22.