Bidrag till åtgärder för att sökanden ska kunna funktionsträna med mera

En man i tjugoårsåldern ansökte om bostadsanpassningsbidrag till en bassäng i huset där han bodde med sina föräldrar. Mannen hade medfödd benskörhet och hade haft mellan 150 och 200 frakturer.

Kommunen
Kommunen ansåg i och för sig att mannen hade behov av kontinuerlig och frekvent träning i vatten för att sjukdomsbesvären inte skulle förvärras samt att vattenträning var den enda träning som mannen kunde utföra. Kommunen avslog dock ansökan med motiveringen att behovet skäligen kunde tillgodoses om mannen använde kommunens rehabbassäng och att behovet av en bassäng i hemmet inte var synnerligen angeläget.

Länsrätten
Sökanden överklagade till länsrätten. Länsrätten ansåg att bidrag borde beviljas. Enligt länsrätten kunde sökandens behov av bassängträning inte tillgodoses utanför hemmet. Detta eftersom kommunen inte hade motsagt sökandens uppgift att han efter en fraktur inte kunde förflyttas in eller ut ur en bil eller åka bil.

Kammarrätten
Vid kammarrätten anförde kommunen att de dagar som sökanden inte själv skulle kunna färdas med personbil kunde kommunen erbjuda transport med specialfordon. Vidare anförde kommunen att samhällets kostnader för en träningsbassäng i bostaden vida översteg kostnaderna för träning i kommunens bassäng.

Kammarrätten delade länsrättens bedömning att mannen borde beviljas bidrag och anförde följande.

Det är utrett att mannen är mycket känslig i samband med frakturer eftersom dessa inte gipsas. Detta medför i sin tur att han upplever stor smärta vid fordonsförflyttningar när han har frakturer. Samtidigt framgår att det är viktigt att hans bassängträning återupptas redan innan frakturerna läkt eftersom inaktivitet gör skelettet skörare. De senaste åren har han visserligen endast haft enstaka frakturer. Men av intyg framgår att frakturfrekvensen med stor sannolikhet kommer att växla över tiden. Även om hans hälsotillstånd för närvarande tillåter att han låter sig färdas i ett fordon till den kommunala bassängen finns det en inte obetydlig risk för att förekomsten av frakturer under vissa perioder kan komma att vara hög. Mot denna bakgrund och med hänsyn till att tre läkare med stor erfarenhet av sjukdomen har intygat att mannen ska eller bör ha tillgång till träningsbassäng i hemmet anser kammarrätten att han av medicinska skäl har ett synnerligen angeläget behov av träningsbassäng i hemmet.

Vad kommunen anfört om möjligheten att anlita specialfordon ändrar inte denna bedömning. Vid bedömningen av mannens behov av bassäng i hemmet bör man även beakta den ökade tidsåtgång det innebär för honom att träna i den kommunala bassängen jämfört med att träna hemma. Då det kommer att vara fråga om träning under hela livet kommer det att röra sig om en avsevärd regelbunden tidsspillan.

Kammarrätten gick sedan in på förarbetenas krav på att samhällets kostnader för att bevilja bostadsanpassningsbidrag ska vara klart lägre än för andra lösningar och anförde följande. Enligt kammarrättens mening kan förarbetsuttalandena inte tolkas på annat sätt än att en kostnadsjämförelse endast ska göras om den av samhället anvisade alternativa lösningen och den sökta åtgärden framstår som två likvärdiga alternativ eller att den alternativa lösningen åtminstone på ett godtagbart sätt tillgodoser den enskildes behov. Med hänsyn till mannens stora svårigheter att transportera sig vid frakturer, risken för framtida frakturer och behovet av bassängträning innan frakturerna läkts samt att fråga är om daglig träning för all framtid finner kammarrätten att kommunens lösning med vattenträning i kommunens bassäng inte på ett godtagbart sätt tillgodoser hans behov. Vid sådant förhållande saknas skäl att jämföra kostnaden för den sökta åtgärden med kommunens lösning. Regeringsrätten meddelade inte prövningstillstånd.

Kammarrätten i Göteborg, dom 2002-06-27, målnummer 7527-2000. Regeringsrätten, målnummer 4460-2002.

En person ansökte om bidrag för att bland annat bygga om badrummet för att få plats med ett badkar.

Kommunen
Kommunen avslog ansökan i denna del. Kommunen ansåg att nödvändigheten av behandlingsbad i hemmet inte var styrkt.

Förvaltningsrätten
Sökanden överklagade till förvaltningsrätten och anförde att behovet av rehabilitering fanns och på grund av de tider på dygnet som hon behövde behandlingen kunde hon inte tillgodose behovet på något annat sätt.

Kommunen anförde bland annat att andra sätt att få värmebehandling utanför hemmet kunde vara att besöka den kommunala varmvattenbassängen.

Förvaltningsrätten fann att det genom läkarintyg kunde anses utrett att sökandens funktion kunde förbättras och hennes symptom lindras genom varma bad. Intyget fick därmed anses visa att det var nödvändigt att sökanden erhöll varma bad med hänsyn till hennes funktionsnedsättning. Förvaltningsrätten ansåg vidare att en kommunal varmvattenbassäng inte kunde anses vara ett alternativ. Detta eftersom baden enligt läkaren behövde företas flera gånger dagligen. Bidrag borde därför beviljas för åtgärder som möjliggjorde installation av ett badkar i bostaden, ansåg förvaltningsrätten.

Kammarrätten
Kommunen överklagade till kammarrätten.

Inledningsvis redogjorde kammarrätten för 7 § lagen om bostadsanpassningsbidrag. Där framgår att bidrag kan lämnas för bland annat åtgärder som har samband med den funktionshindrades behov av rehabilitering, funktionsträning och sjukvård, om behovet inte skäligen bör tillgodoses på annat sätt. Kammarrätten konstaterade därefter att det av utredningen framgick att sökanden hade fibromyalgi och besvär med värk i hela kroppen. De läkarintyg som åberopats styrkte, enligt kammarrätten, att sökanden fick smärtlindring av värme och att läkemedelsbehandling inte gav samma effekt. Vidare angavs i läkarintygen att besvären lindrades bäst genom varma bad. Behandlingen fick anses utgöra sjukvård eftersom varma bad var ett komplement till eller ersatte läkemedel.

När det så gällde frågan om en anpassning av badrummet var nödvändig för att tillgodose sökandens behov av sjukvård eller om behovet kunde tillgodoses på annat sätt konstaterade kammarrätten att det av utredningen i målet framgick att det på en annan ort fanns en kommunal varmvattenbassäng. Det fanns också ett intyg utfärdat av en person vid en vårdcentral som angav att det med hänsyn till familj och arbete var svårt för sökanden att hinna med att åka till varmbadsbassängen. I ett av läkarintygen angavs att resor till ett kommunalt bad minskade effekten av behandlingen och att effekten blev maximal om baden kunde utföras i hemmet.

Kammarrätten konstaterade att den sökta anpassningen avsåg en kostsam åtgärd och att den förutsatte ombyggnad av hela badrummet. Kammarrätten anförde vidare att det på inte alltför långt avstånd från sökandens bostad fanns en varmvattenbassäng där hennes behov av smärtlindring/sjukvård kunde tillgodoses. En sådan lösning var visserligen, enligt kammarrätten, inte den optimala för sökanden, men sett till den alternativa kostnaden måste hennes behov av sjukvård skäligen kunna tillgodoses på annat sätt än genom bostadsanpassning, ansåg kammarrätten. Kommunens överklagande bifölls. Sökanden överklagade till Högsta förvaltningsdomstolen som inte meddelade prövningstillstånd.

Kammarrätten i Sundsvall, dom 2014-04-30, målnummer 3552-13. Högsta förvaltningsdomstolen, målnummer 2664-14.