Kyrkogårdar och begravningsplatser

Kyrkogårdar har kulturhistoriska värden och miljövärden av stor betydelse för omgivningen. Idag är de ofta inbäddade som gröna lungor mitt i staden eller byn. Ibland ligger de i utkanten och är anpassade till landskapet. Grönskan på kyrkogårdarna, framför allt de uppvuxna träden och klippta häckarna, är en del av vårt gröna kulturarv och kyrkogårdar från olika epoker berättar om olika tankesätt och ideal kring död, hygien och estetik. Alla kyrkogårdar är skyddade enligt lag.

Kyrkogårdarna fram till 1900-talet

Fram till början av 1800-talet var kyrkogården i regel en öppen plats med vildvuxet och ängsliknande gräs, fri från annan vegetation. Men under 1600- och 1700-talen växte nya idéer om kyrkogårdarnas placering och utseende fram. Dessa var grundande på religiösa, estetiska och hygieniska aspekter. Genombrottet för dessa nya kyrkogårdsidéer kom under 1800-talet och innebar att nya begravningsplatser anlades utanför städerna och byarna. Ett påbud från Kungliga majestät bjöd att alla städer skulle anlägga nya, hygieniska kyrkogårdar utanför stadens ”hank och stör”. Idag är dessa kyrkogårdar ofta inlemmade i staden.

Arkitekttävlingar utlystes i hela landet och städerna fick kyrkogårdsritningar utförda av den tidens mest framstående arkitekter som Fredrik Blom, Gustaf af Sillén, Fredrik Magnus Piper med flera. Initiativet kom att revolutionera kyrkogårdsarkitekturen i städerna.  Kyrkogårdarna präglades nu av en regelbunden och prydlig estetik, indelade i olika kvarter och omgivna med vackra staket och rader av träd. Stor vikt lades också vid utformningen av grindar och benhus eller ibland kapell.

Begravningsplatsen på Wämö i Karlskrona började anläggas 1857 en bit utanför staden intill lasarettet. Här syns kapellet från 1905, kvartersindelningen med låga häckar och trädraderna som ramar in kvarteren. Foto: Micke Olsson

Enligt ett kungligt beslut från slutet av 1700-talet, skulle träd planteras runt begravningsplatsen, en så kallad trädkrans. Under 1800-talet började man plantera sorgträd, av till exempel paraplyalmar och hängaskar, som fortfarande ger gamla kyrkogårdar en speciell karaktär. Vissa av ritningarna har mycket detaljerade beskrivningar av växtmaterial och hur det skulle hanteras.

Det finns stora regionala och lokala skillnader i hur kyrkogårdar har utformats och många kyrkogårdar har sin egen speciella prägel som bör respekteras.

Institutionsgravplatserna och pestkyrkogårdar

Under 1800-talets andra hälft växte det fram ett stort antal olika vårdinstitutioner som sinnessjukhus, blindinstitut och så vidare. Många av dessa fick sina egna begravningsplatser. Samma gäller för fängelser och olika ungdomsvårdsinstitutioner. Dessa begravningsplatser berättar ofta om samhällets mest utsatta. I samband med att vårdinstitutionerna har lagts ned har i flera fall vården av dessa begravningsplatser upphört. Begravningslagens bestämmelser gäller dock ännu för dem.

Runt städerna finns ofta så kallade epidemikyrkogårdar som upprättades under utbrott av pest eller kolera. Dessa begravningsplatser är också skyddade enligt fornminneslagen.

Kolerakyrkogården på Saltö i Karlskrona. Foto: Tanzania

1900-talets kyrkogårdar – klassicism och landskap

I början av 1900-talet skapades många stora kyrkogårdar som både präglades av klassicistiska ideal och av ett landskapsparksideal. I utkanten av Stockholm anlades Skogskyrkogården som idag är ett världsarv. I Malmö anlades Östra Kyrkogården.

På befintliga kyrkogårdar tillkom under 1920- och 30-talen gravkvarter med häckar i olika nivåer och ofta hängbjörkar som signum. Gravplatserna var detaljerade och arbetsintensiva med krattat grus och smala rabatter för rosor eller lökväxter och placerades regelbundet i små slutna kvarter. Denna gröna klassicerande arkitektur hade också medeltidsromantiska drag i tidens smak.

Minneslunden i Skogskyrkogården i Stockholm. Den 100 ha stora kyrkogården med begravningsplatser, krematorium och flera kapell ritades av arkitekterna Sigurd Lewerentz och Gunnar Asplund. Gravplatserna är förlagda till den ursprungliga tallskogen och centralt i kyrkogården finns ett stort öppet rum som vidgar sig från entrén och upp mot Korsets väg och minneslunden. Foto: Holger Ellgaard

Östra kyrkogården i Malmö invigdes 1921. Den skapades av arkitekten Sigurd Lewerentz. En låg ås delar in kyrkogården i två delar med olika arkitektoniska uttryck. Den södra delen är strikt regelbunden med klippta häckar och formträd, medan den norra delen har en friare utformning med mer friväxande växer och sammanhängande gräsmattor. Foto: Scandinav/Lasse Olsson

Under 1940- och 50-talen avslutades många kyrkogårdsprojekt som legat vilande under andra världskriget och resulterade i formstarka begravningsplatser med kvardröjande klassicerande drag, med användning av klippta häckar ofta i kombination med nya friare gravkvarter med naturefterliknande planteringar av huvudsakligen inhemskt växtmaterial.

Under 1960- och 70-talen anlades många begravningsplatser utanför städerna i naturområden där också kuperad eller stenig mark kunde tas i bruk för de mindre urngravplatser som nu blivit vanligare. Ofta ingick begravningsplatsen i stora planerade grönstråk tillsammans med kulturhistoriska trädgårdar, rekreations- och till och med idrottsanläggningar som skidbackar.