Miljöbalken
Miljöbalken tar sikte på hälsorisker i vårdens inomhusmiljö och de olägenheter som användningen av vårdens byggnader kan orsaka omgivningen. Lagen ställer krav på att verksamhetsutövaren ska bedriva egenkontroll.
Miljöbalken
Vårdens miljöer, inomhus och utomhus, omfattas av bestämmelserna i miljöbalken och tillhörande förordningar. Miljöbalken ska normalt tillämpas parallellt med annan lagstiftning. Undantag är exempelvis arbetsmiljöfrågor och skydd mot ohälsa i arbete då bestämmelserna i arbetsmiljölagen går före miljöbalken i de frågorna.
Miljöbalken riktar sig till verksamhetsutövaren, det vill säga den som bedriver en verksamhet, och har fokus på de miljö- och hälsomässiga effekterna av verksamheten. Både fastighetsägare och hyresgäster kan vara verksamhetsutövare.
Verksamhetsutövaren är ansvarig för att verksamheten och inomhusmiljön i lokalerna där verksamheten bedrivs är så bra att människors hälsa inte påverkas negativt.
Miljöbalkens andra kapitel vilar på ett antal allmänna hänsynsregler. Verksamhetsutövaren ska bland annat ha tillräcklig kunskap om hur miljön och människors hälsa påverkas och kan skyddas – det så kallade kunskapskravet. Verksamhetsutövaren ska också välja en plats för verksamheten där den kan bedrivas med minsta intrång och olägenhet för människors hälsa och miljön på platsen – den så kallade lokaliseringsprincipen.
1 §
När frågor prövas om tillåtlighet, tillstånd, godkännande och dispens och när sådana villkor prövas som inte avser ersättning samt vid tillsyn enligt denna balk är alla som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller vidta en åtgärd skyldiga att visa att de förpliktelser som följer av detta kapitel iakttas. Detta gäller även den som har bedrivit verksamhet som kan antas ha orsakat skada eller olägenhet för miljön.
I detta kapitel avses med åtgärd en sådan åtgärd som inte är av försumbar betydelse i det enskilda fallet.
2 §
Alla som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller vidta en åtgärd skall skaffa sig den kunskap som behövs med hänsyn till verksamhetens eller åtgärdens art och omfattning för att skydda människors hälsa och miljön mot skada eller olägenhet.
3 §
Alla som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller vidta en åtgärd skall utföra de skyddsåtgärder, iaktta de begränsningar och vidta de försiktighetsmått i övrigt som behövs för att förebygga, hindra eller motverka att verksam-
heten eller åtgärden medför skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön. I samma syfte skall vid yrkesmässig verksamhet användas bästa möjliga teknik.
Dessa försiktighetsmått skall vidtas så snart det finns skäl att anta att en verksamhet eller åtgärd kan medföra skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön.
4 §
Alla som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller vidta en åtgärd skall undvika att använda eller sälja sådana kemiska produkter eller biotekniska organismer som kan befaras medföra risker för människors hälsa eller miljön, om de kan ersättas med sådana produkter eller organismer som kan antas vara mindre farliga. Motsvarande krav gäller i fråga om varor som innehåller eller har behandlats med en kemisk produkt eller bioteknisk organism. Lag (2006:1014) .
5 §
Alla som bedriver en verksamhet eller vidtar en åtgärd ska hushålla med råvaror och energi samt utnyttja möjligheterna att
1. minska mängden avfall,
2. minska mängden skadliga ämnen i material och produkter,
3. minska de negativa effekterna av avfall, och
4. återvinna avfall.
I första hand ska förnybara energikällor användas. Lag (2016:782) .
6 §
För en verksamhet eller åtgärd som tar i anspråk ett mark- eller vattenområde ska det väljas en plats som är lämplig med hänsyn till att ändamålet ska kunna uppnås med minsta intrång och olägenhet för människors hälsa och miljön.
Vid prövning av frågor enligt 7 kap., tillståndsprövning enligt 9 och 11 kap., regeringens tillåtlighetsprövning enligt 17 kap. och prövning av verksamheter enligt 9 kap. 6, 6 a och 6 b §§, 11 kap. 9 a § och 12 kap. 6 § ska bestämmelserna i 3 och 4 kap. tillämpas endast i de fall som gäller ändrad användning av mark- eller vattenområden.
Ett tillstånd eller en dispens får inte ges i strid med en detaljplan eller områdesbestämmelser enligt plan- och bygglagen (2010:900). Små avvikelser får dock göras, om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas. Lag (2013:758) .
7 §
Kraven i 2-5 §§ och 6 § första stycket gäller i den utsträckning det inte kan anses orimligt att uppfylla dem. Vid denna bedömning ska särskild hänsyn tas till nyttan av skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått jämfört med kostnaderna för sådana åtgärder. När det är fråga om en totalförsvarsverksamhet eller en åtgärd som behövs för totalförsvaret, ska vid avvägningen hänsyn tas även till detta förhållande.
Trots första stycket ska de krav ställas som behövs för att följa 5 kap. 4 och 5 §§. Lag (2018:1407) .
8 §
Alla som bedriver eller har bedrivit en verksamhet eller vidtagit en åtgärd som medfört skada eller olägenhet för miljön ansvarar till dess skadan eller olägenheten har upphört för att denna avhjälps i den omfattning det kan anses skäligt enligt 10 kap. I den mån det föreskrivs i denna balk kan i stället skyldighet att ersätta skadan eller olägenheten uppkomma.
9 §
Kan en verksamhet eller åtgärd befaras föranleda skada eller olägenhet av väsentlig betydelse för människors hälsa eller miljön, även om sådana skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått vidtas som kan krävas enligt denna balk, får verksamheten bedrivas eller åtgärden vidtas endast om regeringen finner att det finns särskilda skäl.
En verksamhet eller åtgärd får inte bedrivas eller vidtas om den medför risk för att ett stort antal människor får sina levnadsförhållanden väsentligt försämrade eller miljön försämras avsevärt.
Vad som sägs i första och andra stycket gäller inte, om regeringen har tillåtit verksamheten enligt 17 kap. 1, 3 eller 4 §. Lag (2002:175) .
10 §
Om en verksamhet eller åtgärd är av synnerlig betydelse från allmän synpunkt kan regeringen tillåta denna, även om förutsättningarna är sådana som anges i 9 § andra stycket.
Detta gäller dock inte om verksamheten eller åtgärden kan befaras försämra det allmänna hälsotillståndet.
Beslut enligt första stycket får förenas med villkor för att tillgodose allmänna intressen.
Egenkontroll enligt miljöbalken av vårdens verksamhet
Miljöbalken ställer krav på att verksamhetsutövaren ska bedriva egenkontroll. Detta innebär bland annat att verksamhetsutövaren ska ha ett system för att identifiera, upptäcka, förebygga och åtgärda brister i sin verksamhet och att detta ska dokumenteras.
19 §
Den som bedriver verksamhet eller vidtar åtgärder som kan befaras medföra olägenheter för människors hälsa eller påverka miljön skall fortlöpande planera och kontrollera verksamheten för att motverka eller förebygga sådana verkningar.
Den som bedriver sådan verksamhet eller vidtar sådan åtgärd skall också genom egna undersökningar eller på annat sätt hålla sig underrättad om verksamhetens eller åtgärdens påverkan på miljön.
Den som bedriver sådan verksamhet skall lämna förslag till kontrollprogram eller förbättrande åtgärder till tillsynsmyndigheten, om tillsynsmyndigheten begär det.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om kontrollen.
19 a §
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får i fråga om dammar som ska klassificeras enligt 11 kap. 24 och 25 §§ meddela föreskrifter om
1. skyldighet att se till att det finns dokumenterade och aktuella utredningar och bedömningar av dammarnas säkerhet och de konsekvenser enligt 11 kap. 24 § första stycket som ett dammhaveri kan medföra samt skyldighet att lämna förslag till klassificering,
2. upprättande och dokumentation av övergripande mål och handlingsprinciper för dammsäkerheten,
3. upprättande och dokumentation av säkerhetsledningssystem till säkerställande av att de övergripande målen om dammsäkerheten uppnås,
4. rapportering avseende dammsäkerhet till den myndighet som utövar tillsyn över dammens säkerhet. Lag (2014:114) .
Kommunen har visst tillsynsansvar för vårdens verksamhet
Kommunens miljönämnd utövar tillsyn enligt miljöbalken och kontrollerar att lagstiftningen följs. Omfattar verksamheten exempelvis en medelstor förbränningsanläggning kan länsstyrelsen vara den myndighet som utövar tillsynen. Kommunen har tillsynsansvar för lokaler för vård, behandling och omsorg inom socialtjänsten och har ett begränsat ansvar för lokaler där hälso- och sjukvård bedrivs. Om det finns brister i verksamheten kan nämnden ställa krav på att bristerna åtgärdas. Enligt förordningen om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd ska miljönämnden ägna särskild uppmärksamhet åt byggnader för vård eller annat omhändertagande.
45 §
Kommunen ska utöver vad som framgår av miljötillsynsförordningen (2011:13) ägna särskild uppmärksamhet åt följande byggnader, lokaler och anläggningar:
1. byggnader som innehåller en eller flera bostäder och tillhörande utrymmen,
2. lokaler för undervisning, vård eller annat omhändertagande,
3. samlingslokaler där många människor brukar samlas,
4. hotell, pensionat och liknande lokaler där allmänheten yrkesmässigt erbjuds tillfällig bostad,
5. idrottsanläggningar, campinganläggningar, badanläggningar, strandbad och andra liknande anläggningar som är upplåtna för allmänheten eller som annars utnyttjas av många människor,
6. lokaler där allmänheten yrkesmässigt erbjuds hygienisk behandling och där verksamheten inte endast omfattas av lagen
(2021:363) om estetiska kirurgiska ingrepp och estetiska injektionsbehandlingar, och
7. lokaler för förvaring av djur.
Förordning (2021:368).
Folkhälsomyndigheten och Naturvårdsverket har tillsynsvägledning
Olägenhet för människors hälsa är ett centralt begrepp i miljöbalken. Med olägenhet avses en störning som enligt en medicinsk eller hygienisk bedömning kan påverka en människas hälsa menligt i fysisk eller psykisk mening.
3 §
Med olägenhet för människors hälsa avses störning som enligt medicinsk eller hygienisk bedömning kan påverka hälsan menligt och som inte är ringa eller helt tillfällig.
Folkhälsomyndigheten ger tillsynsvägledning för inomhusmiljö och har gett ut publikationen; Ansvar för tillsyn av lokaler för vård och omsorg.
Naturvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten har, inom sina respektive ansvarsområden, ansvar för tillsynsvägledning för de olägenheter som användningen av vårdens byggnader kan orsaka omgivningen. Socialstyrelsen har publicerat föreskrifter och allmänna råd om hantering av visst avfall från hälso- och sjukvården och ger tillsynsvägledning om sådant avfall.
Läs mer om föreskrifter, allmänna råd och vägledning som gäller för vårdens inomhus- och utomhusmiljöer. Länkar finns i ”Relaterad information”.
Hjälpte informationen dig?
Bra att informationen hjälpte dig! Berätta gärna vad du tyckte var bra. Max 500 tecken. Observera att du inte får något svar.
Beskriv så tydligt som möjligt varför sidan inte hjälpte dig. Max 500 tecken. Observera att du inte får något svar.