Styrning av vårdens byggda miljöer

Styrning av vårdmiljö i Sverige har förändrats över tid, från statligt driven till decentraliserad styrning. Nya former av inkluderande och breda samverkansprocesser med stöd av nationellt samordnad kunskap behövs för att säkerställa jämlika vårdmiljöer med god gestaltning.

Att tänka på

Styrning av vårdmiljö har förändrats över tid. Nya former av inkluderande samverkansprocesser behövs för att säkerställa god gestaltning. Personalrum på Karolinska Huddinge, O-huset. White Arkitekter. Foto: Anders Bobert

Från centraliserad till decentraliserad styrning av vårdmiljöer

Styrning av vårdmiljö i Sverige har förändrats över tid, från statligt driven styrning till den decentraliserade styrning som idag bedrivs av Sveriges 21 regioner (tidigare landsting). Det statliga organet Sjukvårdens och socialvårdens planerings och rationaliseringsinstitut (Spri) bildades 1968 och utgjorde fram till 1989 en del av återuppbyggandet av välfärden under efterkrigstiden i Sverige. I den statliga verksamheten ingick en byggnadsavdelning som gav vägledning för vårdbyggandet i Sverige. Byggnadsavdelningen tog fram riktlinjer vilka baserades på ett rationellt byggande med normgivande standarder för att uppnå kraven på effektivitet samt expansion av vårdbyggnadsbeståndet för framtida behov.

När Spri lades ner 1989 decentraliserades huvudansvaret och flyttades ut till 21 självstyrande landsting som ansvarar för såväl verksamhet som lokalutveckling och fastighetsförvaltning. De nationella regler för utformning av vårdlokaler i Sverige som tidigare fanns togs bort i samband med omorganisationen 1989. Ledning och kunskapsstöd för vårdbyggnation i Sverige har sedan dess varit mycket decentraliserat och starkt kopplat till regionindelningen. (Ring, L 2017; Fröst, P 2014) År 2019 gick landstingen samman med de regionala verksamheter som hanterar övriga regionala frågor såsom infrastruktur mm och kallas idag enbart Regioner.

En stor del av de existerande svenska vårdbyggnaderna är uppförda under Spri-tiden på 1960–80-talen. Dessa har nu nått gränsen för sin funktionella och tekniska livslängd. Sedan flera år är Sverige därför inne i en period av kraftigt ökande investeringar i vårdbyggnader.

– Peter Fröst, ur Spri-tiden. Planering av vårdbyggnader i Sverige 1968 till 1989, 2017.

Regioner och kommuner har idag huvudansvaret för planeringen

Planeringsansvaret för byggd vårdmiljö ligger idag till stor del hos de 21 regionerna och även i ökande grad hos de 290 självstyrande kommunerna i Sverige. Samordning mellan regionerna och kommuner sker genom ett gemensamt organ kallat Sveriges regioner och kommuner, SKR.

Ansvaret innefattar att arbeta med erfarenhetsuppföljning, och att förvalta och dela kunskap. Stor samverkan mellan regioner och kommuner är därför primär. Som stöd för samverkan har efter hand olika kompletterande nätverk bildats på egna initiativ från branschen för att kunna byta information, genomföra utredningar och sammanställa rapporter, exempelvis Forum vårdbyggnad och Program för teknisk standard. Dessa nätverk och stödfunktioner har genomförts med spridda och begränsade resurser och har inneburit att kunskapen inte alltid varit nationellt tillgänglig, inte samordnats eller bara varit svår att hitta. (Workshop med fokusgrupp arkitekter, 2019)

God utformning baseras på samarbete, kunskap och evidens

Många miljarder investeras i regionernas och kommunernas fastighetsbestånd inom vårdsektorn, vilket i högre grad än idag även borde omfatta utvärdering av den fysiska vårdmiljöns betydelse för vårdens resultat. De beslut som fattas avseende dessa byggnader och deras lokalisering och utformning präglar vårdmiljöernas fysiska struktur under lång tid framåt. Offentligt finansierad vårdverksamhet bedrivs av ett stort antal olika vårdgivare både i offentligt ägda fastigheter och i hyrda lokaler, vilket innebär att vård och omsorg äger rum i de mest skiftande miljöer.

Den normativa modell som utformning baserades på under Spritiden gav ett begränsat utrymme för innovation och för verksamhetsutveckling med nya arbetssätt. När kunskapen inte längre samordnades nationellt blev den regionala och lokala vårdverksamhetens medverkan, erfarenhet och kunskap betydelsefull i ökande grad vid utformning och planering av vårdens miljöer. En dynamisk arbetsmodell kunde utvecklas i den nya decentraliserade organisationsstrukturen. Dialog och samverkan mellan olika aktörer är därför en central del vid utformningsprocesser av vårdens miljöer idag.

Principfigur som beskriver den integrerade planeringsmodellen. Bilden är hämtad ur God fysisk vårdmiljö från Västra Götalandsregionen (2016) sid 7. Klicka på bilden för att se den i större format. Illustration: Centrum för vårdens arkitektur (CVA)

Den svenska vårdutformningsmodellen

Regionerna har under senare tid börjat utforma vårdmiljöer utifrån en integrerad modell.

Boverket ser att vårdmiljöer i framtiden behöver utformas enligt nya arbetsmodeller som är både normativa, dynamiska och integrerade. Genom att vidareutveckla arbetsprocesserna kan de bästa delarna från de två tidigare metoderna, normativ och dynamisk tas till vara och inkluderas i breda samverkansprocesser. Denna arbetsmodell innebär att utformningen styrs i en demokratisk process som ger utrymme för medverkan från både personal och patient. Vårdens ständiga utveckling innebär utmaningar där gemensam kreativitet och innovation är nödvändig. I dessa processer kan och bör också nationellt samordnad kunskap från bästa exempel samt evidensbaserad kunskap från forskning inkluderas för att hantera framtida utmaningar. På detta sätt kan jämlika vårdmiljöer med god gestaltning säkerställas.

Aktörer kring hälso- och sjukvårdens lokaler och fastigheter

Vårdmiljöer bör utformas för att på bästa sätt kunna stödja medskapande och samproduktion av hälsa och sjukvård mellan personer i behov av vård och omsorg, deras närstående, vårdpersonal, utbildningsföreträdare inom vård och andra aktörer i samhället. I samhället finns vissa övergripande styrande regelverk inom området men dessa är inte ensamt tillräckliga utan det krävs ytterligare insatser. Ett ytterligare sätt att uppnå omsorgsfullt gestaltade vårdmiljöer är den kunskap och de arenor för samverkan som aktörer på en nationell nivå bidrar med. Här nedan beskrivs några av dem.

Statens ansvar för utformning och lokalisering av vård

Statens styrning är fördelad på ett par olika nivåer. Mycket är orienterat kring lagstiftning, exempelvis Nationella vårdgarantin och Fria vårdvalet. Utöver det styr regeringen sjukvården genom myndigheter, exempelvis Socialstyrelsen som bland annat tar fram riktlinjer för hur sjukvården bör bedrivas. Den sortens normerande dokument tas i hög grad fram i samspel med regionerna och personer som arbetar inom hälso- och sjukvården.

Boverket som myndighet har mycket begränsade formella styrmedel när det gäller utformning och lokalisering av vård. På föreskriftsnivå är det mest koncentrerat till de utrymmen inom vårdbyggnaderna som är offentliga. I många fall kan verksamheten behöva bygga bättre än myndighetens minimumnivå för att till exempel kunna vara flexibel över lång tid när verksamheterna behov ändras.

Regeringens styrning sker genom riktade statsbidrag efter överenskommelser med Sveriges kommuner och regioner, SKR. Dessutom har staten ansvar för tillsyn, framför allt genom Inspektionen för vård och omsorg (IVO). Staten kan genomlysa frågeställningar genom att tillsätta utredningar, Statens Offentliga Utredningar, SOU.

Läs mer om ”Socialstyrelsen och SOU”. Länk finns i ”Relaterad Information”

Läs mer om olika lagar, politiska mål och andra regleringar som är relevanta vid utformningen på sidan ” Lagar, mål och riktlinjer” i menyn.