EU påverkar svensk fysisk planering

EU har inget mandat eller ansvar inom fysisk planering men påverkar ändå planeringen i Sverige på flera olika sätt. Till exempel har EU-direktiv och EU-förordningar inom miljöområdet fått stora konsekvenser för svensk planeringslagstiftning och praxis.

EU:s miljölagstiftning påverkar

En stor och viktig del av EU:s miljölagstiftning utgörs av miljöskyddsregler som syftar till att förebygga och begränsa föroreningar och utsläpp. EU har bland annat antagit ett antal direktiv med gränsvärden för miljökvaliteten i luft och vatten. Gränsvärdena får betydelse för planeringen och kan påverka beslut om var vissa typer av bebyggelse och verksamhet kan lokaliseras.

Andra rättsakter som har betydelse

Andra exempel på andra bindande rättsakter som fått betydelse för den fysiska planeringen är Natura 2000-direktiven (fågeldirektivet 2009/147/EC och art- och habitatdirektivet 92/43/EEG) som i svensk lagstiftning har medfört vissa begränsningar både för planerad utbyggnad och pågående markanvändning. Direktivet om strategisk miljöbedömning (direktiv 2001/42/EG) har påverkat det svenska planeringssystemet genom skärpta krav på beslutsunderlag och förfarande vid planläggning. EU:s ramdirektiv för vatten (2000/60/EG) har gett upphov till en ny organisationsstruktur och ett nytt arbetssätt. Med utgångspunkt från vattendirektivet har miljökvalitetsnormer och åtgärdsprogram utarbetats som är styrande för hur kommuner, länsstyrelser och andra myndigheter ska arbeta för att uppnå vattenkvalitetskraven.

Olika politikområden spelar roll

Andra områden där EU påverkar svensk fysisk planering är transportpolitiken, jordbruks- och landsbygdspolitiken, konkurrenspolitiken, energipolitiken och sammanhållningspolitiken. Exempelvis har konkurrenspolitiken begränsat offentliga aktörers möjlighet att bedriva ekonomisk stödpolitik genom att reglera markpriserna. Konkurrensreglerna har även bidragit till att liberalisera flygsektorn vilket möjliggjort för lågprisflygbolag att etablera sig vid mindre flygplatser utanför storstäderna.

EU:s strategier och policydokument

Övergripande strategier och policydokument anger mål som medlemsländerna har att rätta sig efter när de utarbetar nationella program. Policydokument är inte juridiskt bindande men den öppna samordningsmetoden, som innebär att länderna sätter upp gemensamma mål för att sedan jämföra sig och utbyta erfarenheter med varandra, ger medlemsländerna incitament för att uppfylla de överenskomna målen. Kommissionen koordinerar medlemsländernas insatser inom dessa områden som många gånger ligger utanför EU:s formella ansvar. Exempel på viktiga strategier med koppling till fysisk planering är EU:s Östersjöstrategi och Den territoriella agendan 2030.