Äldre planer

Äldre planer som stadsplaner, byggnadsplaner och avstyckningsplaner gäller idag som detaljplaner. Dessa äldre planer har inte längre någon genomförandetid.

Stadsplaner och byggnadsplaner före och efter 1987

Innan plan- och bygglagen trädde i kraft 1 juli 1987 gällde byggnadslagen från 1947. Enligt byggnadslagen hanterades detaljplaneläggning med stadsplan och byggnadsplan vilka man förutsatte skulle följa vad som uttryckts i den översiktliga generalplanen. De hade inte någon särskild genomförandetid utan det förutsattes att de genomfördes inom vad som ansågs vara rimlig tid. (Byggnadslagstiftningen, sid 19 f., A Bexelius m.fl., Stockholm 1971)

Sedan plan- och bygglagen infördes 1987 gäller både stadsplaner och byggnadsplaner som detaljplaner.

Stadsplan

Med stadsplaner gjordes detaljerade regleringar av miljön inom planområden i staden. Här angavs vilken mark som fick bebyggas och vilka områden som skulle användas för gator, torg, parker och andra allmänna platser. Huvudmannaskapet för de allmänna platserna var kommunalt och kommunen svarade för gemensamma anläggningar.

Stadsplaner har antagits enligt flera äldre lagar: 1874 års byggnadsstadga, 1907 års planlag, lagen om fastighetsbildning i stad från 1917, stadsplanelagen från 1931 och byggnadslagen från 1947. De planer som fastställdes efter 1978 fick, då plan- och bygglagen infördes 1987, en genomförandetid som löpte till den 1 juli 1992. Idag finns det alltså inga stadsplaner som har någon genomförandetid kvar.

Byggnadsplan

Med byggnadsplan reglerades bebyggelse utanför staden. Byggnadsplaner antogs enligt 1947 års byggnadslag och 1931 års stadsplanelag. Som byggnadsplan räknas också de fåtaliga så kallade ”bondplanerna” som antogs enligt 1907 års planlag inklusive 1917 års fastighetsbildningslag. Här svarade fastighetsägarna själva för genomförandet av planen och fick tillgodose gemensamma behov som exempelvis vägar.

En byggnadsplan kan exempelvis omfattas av förbud enligt paragraf 110 och förordnanden enligt paragraf 113 i 1947 års byggnadslagstiftning vilket kommunen måste ta hänsyn till vid ny planläggning idag.

Avstyckningsplan

Avstyckningsplaner infördes 1926 och upphörde 1947. Avstyckningsplanerna visade hur marken skulle indelas i fastigheter utanför stadsplanelagt område. Prövningen i avstyckningsplanen inskränktes till att ta hänsyn till behovet av mark för lämpliga trafikleder och parker samt till att vid behov se till att ledningar kunde anordnas. I avstyckningsplanen gjordes inte någon prövning av om marken från översiktlig plansynpunkt var lämplig att bebyggas eller inte.

Avstyckningsplanerna kunde efter 1931 ersättas av byggnadsplaner eller kompletteras med utomplansbestämmelser, som var generella föreskrifter som reglerade bebyggelsen inom områden som inte planlagts. Avstyckningsplanerna blev i vissa delar av landet den mest använda plantypen. De godkändes av länsstyrelsen eller magistraten efter ansökan av markägarna. En möjlighet att inom avstyckningsplaner förordna om förbud mot tätbebyggelse infördes i 1947 års byggnadslag.

Avstyckningsplaner har genom övergångsbestämmelser i 1947 års byggnadslag jämställts med byggnadsplaner och gäller som detaljplaner, i de delar de inte omfattas av förordnanden enligt 168 § byggnadslagen om förbud mot tätbebyggelse. Där sådana förordnanden funnits har planerna upphört att gälla.

Utomplansbestämmelser

Inom områden som inte omfattades av stads- eller byggnadsplan reglerades byggandet med utomplansbestämmelser. Dessa var generella föreskrifter gemensamma för hela landet.

Nybyggnadsförbud i avvaktan på planändring

Nybyggnadsförbud i avvaktan på planändring och planläggning samt rivningsförbud upphörde att gälla när plan- och bygglagen trädde i kraft 1987.