Kostnadsfördelning

Boverkets föreskrifter innehåller bestämmelser om nationella kostnadsfördelningsregler. Det ingår i tillsynen att säkerställa att dessa regler efterlevs. Vilka principer ska fördelningen av kostnaderna för uppvärmning eller tappvarmvatten baseras på och vad är viktigt att ta hänsyn till? Hur stor bör den andel som faktureras utifrån den faktiska energianvändningen vara och hur bör den resterande fasta andelen av den fakturerade kostnaden fördelas mellan lägenhetsinnehavarna? Vilka möjligheter har berörda aktörer och parter att ingå överenskommelser och avtal om mer specifikt utformade kostnadsfördelningsregler?

Kostnadsfördelning avseende uppvärmning och tappvarmvatten för hushållsbruk

Då IMD för värme eller tappvarmvatten installerats ska faktureringen och kostnadsfördelningen av energikostnaderna baseras på den uppmätta energianvändningen, alternativt avläsningar av värmekostnadsfördelare. Kostnadsfördelningen ska vidare baseras på den föreskrivna principen om rättvisa mellan lägenhetsinnehavare. Detta är viktigt för att ge alla lägenhetsinnehavare tillräckliga incitament att påverka sin energianvändning och för att undvika obalanserade incitament/delade incitament mellan lägenhetsinnehavarna inbördes. Även om det i praktiken är svårt att uppnå fullkomlig rättvisa, särskilt vid IMD värme, är det viktigt att den använda kostnadsfördelningsmodellen syftar till en rättvis fördelning.

För att uppnå en rättvis fördelning och som ger tillräckliga incitament till energibesparing är det först och främst viktigt att den rörliga andelen av energikostnaden, det vill säga den andel som baseras på den faktiska användningen (mätningen) är tillräckligt hög. Som jämförelse uppgår denna andel till mellan 50–70 procent i flera andra EU-länder som sedan tidigare infört kostnadsfördelningsregler. För att uppnå rättvisa och balanserade incitament (se nedan) kan även andra faktorer än den individuellt uppmätta energianvändningen behöva tas hänsyn till i kostnadsfördelningen. I allmänna råd till föreskriften ges exempel på vilka övriga faktorer som kan vara lämpliga att väga in i kostnadsfördelningen vid IMD värme respektive tappvarmvatten. Det kan handla om kostnader för grundinvesteringen och drift- och underhållskostnader för uppvärmningssystemet eller tappvarmvattensystemet liksom för mätsystemet, kostnader för abonnerad effekt (effektavgifter), kostnader för värmeförluster i distributionssystemet, samt vid IMD värme även kostnader för uppvärmning av gemensamma utrymmen.

En rättvis fördelning vid IMD värme kan även behöva ta hänsyn till lägenheters olika uppvärmningsbehov beroende på placering i byggnaden och till värmeförluster mellan lägenheter. Kostnadsfördelningsmodellen behöver då kompletteras med lämpligt utformade korrektionsfaktorer. Behovet av detta får bedömas från fall till fall.  

Den andel av den fakturerade energikostnaden som inte baseras på den faktiska användningen (uppmätta värden eller avläsning av värmekostnadsfördelare), utan på övriga faktorer som angivits ovan, kan lämpligen fördelas schablonmässigt på basis av lägenhetsarea, med undantag för kostnader för uppvärmning av gemensamma utrymmen som ur rättvisesynpunkt hellre bör fördelas lika per lägenhet då dessa utrymmen kan antas användas i liknande utsträckning av samtliga lägenhetsinnehavare. Vid IMD för tappvarmvatten kan de fasta kostnaderna för IMD och för tappvarmvattensystemet lämpligen fördelas lika per lägenhet eller på basis av antal mätare per lägenhet.

Utformningen av kostnadsfördelningen behöver särskilt vid IMD värme även ta hänsyn till att obalanserade incitament till energibesparing mellan lägenhetsinnehavare och byggnadsägare så långt möjligt undviks. Med detta avses att kostnadsfördelningsmodellen behöver utformas så att lägenhetsinnehavarnas ökade incitament till energibesparing inte sker till priset av att byggnadsägarens incitament att energieffektivisera samtidigt urholkas. Detta är viktigt eftersom byggnadsägaren normalt är den part som har rådighet över energieffektiviserande investeringar i byggnaden, och som därför har störst möjlighet att påverka byggnadens energianvändning totalt sett.

Ett sätt att i alla fall delvis förebygga att byggnadsägarens incitament urholkas kan vara att parterna i sina överenskommelser och beslut (se nedan) fastställer fördelningsregler som innebär att den fasta kostnadsandelen som ligger kvar i hyreskontraktet, eller avgiften för bostadsrättsföreningar, är tillräckligt hög. Eftersom det samtidigt är angeläget att den rörliga kostnadsandelen är tillräckligt hög för att ge lägenhetsinnehavarna tillräckligt starka incitament till energibesparing, gäller det att hitta en lämplig balans vad gäller rörlig respektive fast andel av den fakturerade uppvärmningskostnaden.   

Överenskommelse och beslut om kostnadsfördelning

De föreskrivna kostnadsfördelningsreglerna anger inte i detalj hur kostnaderna ska fördelas, utan ger endast en ram innehållande vilka principer och viktiga parametrar som kostnadsfördelningen ska baseras på. Tanken med den föreskrivna utformningen är att berörda parter, det vill säga byggnadsägaren och de boende (eller representanter för dessa parter) själva ska kunna komma överens och besluta om ytterligare detaljer i kostnadsfördelningen.

Boverket ser uppenbara fördelar med en sådan lösning utifrån en svensk kontext, bland annat med hänsyn till den etablerade förhandlingsordningen på hyresbostadsmarknaden. Inget hindrar att de lokala parterna inom föreskriven ram kommer överens om kostnadsfördelningsmodeller som är specifika för enskilda byggnader som förses med IMD, om detta bedöms vara ändamålsenligt med hänsyn till målsättningen att ge lägenhetsinnehavarna tillräckligt starka incitament till energibesparing samtidigt som kostnadsfördelningen är rättvis och ger balanserade incitament såväl mellan lägenhetsinnehavarna inbördes som mellan lägenhetsinnehavarna och byggnadsägaren i fråga.

Överenskommelser och avtal om specifika och mer detaljerade kostnadsfördelningsregler måste naturligtvis vara förenliga inte bara med den föreskrivna ramen utan också med befintlig lagstiftning om IMD i jordabalken (”hyreslagen”), bostadsrättslagen samt lagen om kooperativ hyresrätt.[2] Beslut om kostnadsfördelningsmodeller i bostadsrättsföreningar och kooperativa hyresrättsföreningar behöver även förhålla sig till gällande fördelningsprinciper i föreningens stadgar.

Generellt gäller att den avtalade eller beslutade kostnadsfördelningsmodellen behöver kompletteras med adekvata kommunikationsinsatser om modellen till lägenhetsinnehavarna, både före och efter införandet att IMD och den valda modellen införts, för att få avsedd effekt på lägenhetsinnehavarnas incitament till beteendeförändring och energibesparing.

Som en ytterligare utgångspunkt för hur kostnadsfördelningen kan göras utifrån Boverkets föreskrivna ram, kommer parterna på hyresbostadsmarknaden att ta fram en central rekommendation angående detta, i varje fall avseende IMD tappvarmvatten.

Boverket kommer dessutom att komplettera denna tillsynsvägledning med konkreta beräkningsexempel om hur kostnadsfördelningen kan göras i hyres- och bostadsrättsfastigheter efter införande av IMD värme respektive tappvarmvatten.

Övriga sidor i tillsynsvägledningen hittar du i menyn.