Farligt gods i detaljplaneläggning
Är mark- eller vattenområdet lämpligt för den aktuella planläggningen utifrån olycksrisken med farligt gods? En frågeställning som bör få sitt svar i arbetet med att ta fram en detaljplan.
Konsekvenser av utsläpp
Lämplighetsbedömningen är en viktig del i fysisk planering och nödvändig för att kunna göra de avvägningar som erfordras i varje enskild detaljplan. För att få någon uppfattning om verkan av utsläpp med farligt gods, är det bra att känna till några farliga ämnens spridning och deras påverkan.
Dåvarande Räddningsverket gav tillsammans med Boverket och dåvarande Vägverket ut en rapport 1998 om farligt gods på vägnätet – underlag för samhällsplanering. Utgångspunkten med rapporten var att transporter med farligt gods ska integreras i samhällsplaneringen för att kunna minska antalet olyckor, deras konsekvenser och kostnader. I rapporten beskrev myndigheterna, på ett översiktligt sätt, hur man i samhällsplaneringen kan bearbeta risker som uppstår i samband med transporter av farligt gods på väg. Även om rapporten har några år på nacken så innehåller den information som kan vara till nytta vid planläggning intill transportleder för farligt gods. Den innehåller bland annat information om konsekvenser av vissa utsläpp. Beskrivningen i rapporten fokuserar på konsekvenser för människor som befinner sig vid sidan av vägen samt konsekvenser för vattenresurser.
Riskhantering i detaljplanläggning
Den fysiska planeringen i region eller kommun sker enligt plan- och bygglagen (2010:900), PBL. Planering av ny väg eller järnväg sker ofta med stöd av väglagen (1971:948) respektive lagen om byggande av järnväg (1995:1649). Det är olika förutsättningar som gäller enligt olika lagar. Vid planering av ny bebyggelse enligt PBL ska marken vara lämpad för ändamålet (till exempel med hänsyn till hälsa och säkerhet), medan det vid byggande av väg och järnväg är minsta möjliga intrång och olägenhet utan oskälig kostnad som eftersträvas. I PBL nämns också att bestämmelserna syftar till ”god och långsiktigt hållbar livsmiljö”. Säkerhetstänk i alla led i infrastrukturprojekt syftar till att få en väg eller järnväg som är trafiksäker. Riskerna med farligt gods kan bli förhöjda när bebyggelse finns eller kommer i nära anslutning till väg eller järnväg, men det gäller också vid viss utformning av infrastrukturen (växlar, höga hastigheter, broar, kurvor med mera). Förutom att det finns skillnader i lagstiftningen, finns även skillnader i principerna för riskvärdering. Att genomföra infrastrukturprojekt ligger i samhällets intresse och medför stora nyttor, vilket enligt proportionalitetsprincipen - en verksamhets totala risknivå bör stå i proportion till den nytta i form av exempelvis produkter och tjänster verksamheten medför - innebär att den riskvärdering som bebyggelse nära en väg eller järnväg resulterar i, ska beakta transportledernas samhällsnytta. Även utifrån rimlighetsprincipen (Rimlighetsprincipen: Om det med rimliga tekniska och ekonomiska medel är möjligt att reducera eller eliminera en risk skall detta göras) finns skillnad mellan att begränsa befintlig bebyggelse (inlösen) och att tillåta ny bebyggelse.
Arbetet med risker – en del av den övergripande kommunala riskhanteringen
Det är kommunens ansvar och skyldighet att bedöma vad som är en acceptabel risknivå som är förenlig med lämplig markanvändning enligt PBL. En sådan utredning kan förvisso göras som ett externt uppdrag, men själva ansvaret för bedömningen är alltid kommunens.
Risker med transporter av farligt gods berör många samhällssektorer. För att bedriva ett effektivt arbete med att höja säkerheten vid transport av farligt gods är det viktigt att inte se isolerat på dessa olika sektorer. Samverkan mellan och inom myndigheterna och näringslivet är betydelsefullt.
Arbetet med risker avseende transporter av farligt gods bör både vara en del av den övergripande kommunala riskhanteringen och drivas som en del i andra beslutsprocesser. Att bygga upp ett nätverk eller en /arbetsgrupp där aktörer från olika verksamheter finns representerade är en central del i riskhanteringen. De kommunala funktioner som främst bör vara representerade när det gäller risker är förutom fysisk planering, väg- och trafikplanering (inklusive drift och underhåll), miljö- och hälsoskydd, räddningstjänst och teknisk försörjning (vattenförsörjning).
Mål i säkerhetshöjande arbete
Ett bra sätt att driva det säkerhetshöjande arbetet framåt är att ställa upp mål. Mål kan finnas på både lång och kort sikt. Övergripande mål för hur risker ska hanteras i samhällsplaneringen kan finnas i kommunens säkerhetspolicy, Agenda 2030, miljöprogram, översiktsplan, räddningstjänstplan med mera. De riktlinjer och mål som ligger till grund för riskhanteringsarbetet beror bland annat på kommunens ambitions- och resursnivå inom området. Exempel på mål för riskhanteringen avseende transporter av farligt gods kan i ett första skede vara att identifiera de största riskerna samt att beskriva och medvetandegöra omfattningen av det farliga gods som transporteras inom kommunen. Nästa steg kan innebära att minska antalet trafikolyckor och olyckstillbud med tunga fordon samt att kontinuerligt vidta riskreducerande åtgärder.
Konkreta åtgärder kan vara:
- Att informera samtliga transportörer inom kommunen samt räddningstjänsten om vägvalsstyrning.
- Att genomföra riskanalyser för de vattentäkter där risken för förorening med farligt gods är störst.
- Att vidta åtgärder för att skydda de vattentäkter där risken för förorening med petroleumprodukter är störst.
- Att utarbeta en policy för lokalisering och utformning av ny bebyggelse i anslutning till transportvägar för farligt gods.
- Att minska exponeringen (antal fordonskilometer) i tätortsmiljö och andra särskilt sårbara områden.
- Att genomföra seminarier eller informationsmöten med det lokala näringslivet med syfte att peka på vinsterna med att byta ut farliga kemikalier i tillverkningen till mindre farliga.
- Att utarbeta en bedömningsgrund för hur risk kan värderas vid bedömning av lämplig markanvändning enligt PBL med avseende på människors liv och hälsa samt risken för olyckor.
Lokaliseringsprövningens lämplighetsbedömning
Utifrån 2 kapitlet PBL, ska kommunen göra en lokaliseringsprövning vid framtagande av detaljplaner. Lokaliseringsprövningen kan till exempel avse bebyggelse och verksamheter som då ska vara lämpligt utifrån beskaffenhet, läge och behov. Frågor som kommunal ekonomi, hälsa, miljö och framför allt säkerhet och risker är ämnen som vägs in i prövningen, som till exempel vid transporter av farligt gods. Denna prövning brukar kallas lokaliseringsprövningens lämplighetsbedömning och är mycket viktig och avgörande del i detaljplaneläggningen i förhållande till transportleder med farligt gods och omgivningen, kopplat till annan mark- och vattenanvändningar
Lämplighetsbedömning kan du läsa mer om på sidan Lämplig mark- och vattenanvändning.
Lämplig mark- och vattenanvändning
Planbestämmelser som åtgärd för att hantera risk
Åtgärder för att hantera risker och deras reglering
Kommunen kan behöva vidta åtgärder för att hantera risker när det i befintliga strukturer; exempelvis industri, bostadsbebyggelse och vägnät, uppstår konflikter och då kommunen bedömer säkerhetsnivån som kritisk. Kommunen kan även behöva vidta åtgärder vid nybyggnad av trafikanläggningar, bostads- och industriområden i de fall då det ur säkerhetssynpunkt saknas lämpligare lokaliseringsalternativ till exempel i tätortsmiljö. Detsamma gäller då kommunen prioriterar andra viktiga intressen och säkerhetsintresset därför inte kan tillgodoses endast med skyddsavstånd. Åtgärderna kan därigenom vara ett sätt att möjliggöra nya former av markanvändning i anslutning till vägnätet. Åtgärder i vägens närområde och vid de objekt som behöver skyddas kan vara av såväl teknisk som organisatorisk art och kan indelas enligt följande:
- larmsystem, varningssystem och insatsplan
- landskapsutformning (topografi, vegetation, murar, vallar)
- byggnadstekniska åtgärder (fasadmaterial, väggkonstruktion, fönster, ventilation)
- täta diken och uppsamlingsanordningar
- räddningstjänstens beredskap och dimensionering.
Föreslagna åtgärder kan var och en för sig eller i kombination öka säkerheten. Även andra åtgärder som till exempel vägvalsstyrning, vägutformning och uppställningsplatser har en riskreducerande funktion.
Skydd av människor i vägens närområde (utomhus)
Ett sätt att minska konsekvenserna av en farligt gods-olycka är att förhindra spridning av farliga ämnen. Detta kan gå att bland annat göra genom speciell landskapsutformning och genom att anlägga avkörningsskydd och uppsamlingsanordningar.
Utformningen av vägens närområde har stor betydelse för hur gasformiga ämnen sprids. En kraftig slänt eller ett bullerskydd (vall eller skärm) kan innebära att halten av det farliga ämnet blir lägre vid ett givet avstånd från vägen än där vägen ligger i plan med angränsande mark och där inte någon form av vall eller skärm anlagts. Ett hinder i form av en vall eller skärm ger upphov till en ökad luftrörelse som medför att föroreningen snabbare blandas ut i luften. För att minska effekterna av explosioner krävs en god hållfasthet hos denna typ av konstruktioner.
Skydd av människor i byggnader
Samhällsviktiga verksamheter som till exempel skolor, sjukhus och vårdhem är exempel på byggnader som kan vara svåra att utrymma snabbt. De är även exempel på verksamheter som samlar mycket människor och där en olycka kan få stora konsekvenser. En farlig godsolycka invid ett sjukhus är extra allvarlig eftersom den riskerar att slå ut stora delar av de sjukvårdsresurser som behövs för att kunna ta hand om de skadade.
Ventilationssystemen har en viktig funktion för säkerheten i större byggnader. Genom att ventilationen vid en olycka snabbt stängs av kan man undvika skadliga gaskoncentrationer i inomhusluften. En sådan åtgärd förutsätter dock inte bara en teknisk lösning utan även en fungerande organisation med personal som vet vad som ska göras i ett visst läge.
Vid nybyggnad i områden med hög risknivå bör luftintagens placering uppmärksammas särskilt. Högt placerade luftintag är i regel bättre ur säkerhetsynpunkt. Krav på byggnadsverk finns angivet i 8 kapitlet PBL.
Konsekvenserna av en explosion till följd av ett utsläpp av gasol, flytande naturgas (LNG), biogas eller vätgas eller vid antändning av explosiva varor kan mildras genom byggnadstekniska åtgärder. Den bärande konstruktionens dimensionering, fasadmaterial och fönsterytor är exempel på detta. I fasader ut mot särskilda riskobjekt med brandfara kan r man använda brandhärdiga fasadmaterial.
Grundprincipen är att de åtgärder som riskanalysen mynnar ut i även ska säkerställas på något sätt. Det är dock inte möjligt att reglera alla typer av åtgärder och förutsättningar i en detaljplan. Specifika tekniska installationer, informationskrav och ledningssystem är exempel på riskreducerande åtgärder som inte kan regleras med detaljplaner.
Det är också skillnad mellan åtgärder som anses vara ”ska”-krav och sådana som rekommenderas för att uppnå en god helhetsverkan och en lämplig samhällsutveckling i planläggningen. I vissa fall kan olika kombinationer av åtgärder ge likvärdigt skydd, och för att undvika en situation där framtida verksamheter och exploatörer begränsas av alltför specifika detaljplanebestämmelser, bör en alltför detaljerad reglering undvikas om det är möjligt. I planbestämmelserna går det inte att ange samtliga möjliga lösningar, samtidigt som det kan finnas flera olika alternativ för det avsedda syftet.
Skydd mot störningar med stöd av PBL
Kommunen kan i detaljplan ställa krav på skyddsåtgärder för att motverka markförorening, olyckor, översvämning och erosion. Enligt 4 kapitlet 12 § PBL, ges möjlighet att via planbestämmelser reglera de skyddsåtgärder som kan vara aktuella i samband med transportleder med farligt gods och annan verksamhet.
Vidare går det att villkora skyddsåtgärder i detaljplan. I 4 kapitlet 14 § PBL, ges möjlighet för kommunen att ange i detaljplanen att byggnadsnämnden inte får bevilja bygglov förrän en viss skydds- eller säkerhetsanläggning på fastigheten har genomförts.
Planbestämmelser för skydd mot störningar kan du läsa mer om på sidan om skydd mot störningar.
Boverkets föreskrifter om detaljplan reglerar utformning av planbestämmelser
Boverkets föreskrifter (BFS 2020:5) om detaljplan är något som kommunen använder vid planläggning. Syftet med denna reglering om utformning av planbestämmelser, är att informationen i detaljplaner ska vara enhetligt utformad och ha en digital funktionalitet som gör att den kan tillgängliggöras och återanvändas nationellt.
Föreskrifter om detaljplan kan du läsa mer om på sidan om föreskrifter om detaljplan.
Användningsbestämmelser för skydd på allmän plats
Kommunen har möjlighet att införa bestämmelser på allmän plats om skydd för områden för åtgärder som skyddar bland annat mot störningar och olyckor. I användningen ingår även komplement som behövs för skyddets funktion.
Skydd på allmän plats kan du läsa mer om på sidan om skydd.
Egenskapsbestämmelser för skydd på kvartersmark
På kvartersmark har kommunen möjlighet att införa egenskapsbestämmelser om skydd för områden för åtgärder som motverkar bland annat olyckor, störningar från omgivningen samt högsta tillåtna nivåer på störningar.
Skydd på kvartersmark kan du läsa mer om i Boverkets föreskrifter (2020:5) om detaljplan (BFS 2020:5).
18 § Bestämmelser om skydd mot störningar ska tillämpas på kvartersmark för att reglera skyddsåtgärder för att motverka markföroreningar, olyckor, översvämning och erosion, skyddsåtgärder för att motverka störningar från omgivningen samt högsta tillåtna nivåer på störning.
Tabell 7.21 Skydd mot störningar
Tabellen kan inte visas, klicka här för att öppna den i en PDF-läsare.
Hjälpte informationen dig?
Bra att informationen hjälpte dig! Berätta gärna vad du tyckte var bra. Max 500 tecken. Observera att du inte får något svar.
Beskriv så tydligt som möjligt varför sidan inte hjälpte dig. Max 500 tecken. Observera att du inte får något svar.