Bostadsområdenas gröna strukturer

Bostadsområden från olika epoker har sina egna typer av gröna strukturer som speglar den tidens ideal och syn på vad grönskan ska göra. Gatornas utformning, trädgårdarnas storlek och innehåll och den offentliga och halvoffentliga parkmarken i bostadsområdena med flerfamiljshus är några saker som karaktäriserar olika områden.

Egnahem och trädgårdsstaden

I början av 1900-talet hade nästan 1 miljon svenskar emigrerat utomlands till följd av fattigdom och nöd i Sverige. För att minska emigrationen och öka självförsörjningsgraden startade staten ett egnahemssystem. Detta innebar att mindre bemedlade familjer kunde söka statliga medel för att bygga ett eget hem med trädgård. Trädgårdarna var ofta en nyttoträdgård med fruktträd och odling av köksväxter. Två tredjedelar av egnahemslånen gick till landsbygden och en tredjedel till tomter och hus i städernas utkanter, så kallade bostadsegnahem. I många städer finns dessa hus ännu kvar och i trädgårdarna bär fristående och spaljerade fruktträd vittnesbörd om en viktig epok i städernas utveckling.

Egnahemsområdet Rostorp i Malmö byggdes på gården Rostorps mark på 1920-talet. Nybyggarna var själva byggherrar och kunde köpa tomt och byggnadsmaterial med hjälp av fördelaktiga lån. Foto: jorchr

Många av egnahemsområdena är planerade enligt trädgårdsstadsmodellen, grundad av Ebenezer Howard i England. Viktiga delar i trädgårdsstaden var förutom de privata trädgårdarna, naturmark, parkmark och anpassning till landskapets naturliga förutsättningar. Småskalighet och småstadsideal var målet och trädgårdsstaden skulle förbindas med storstadens centrum på spårbunden trafik. Tanken om trädgårdsstaden förändrades från de lite större egnahemmen med rymliga trädgårdar till de mycket små hus som byggdes på mindre tomter i exempelvis Enskede eller Tallhagen. Nästan alla städer har egnahemsområden som har karaktären av en trädgårdsstad.

P-O Hallmans stadsplan för Gamla Enskede i Stockholm, en av Sveriges mest kända trädgårdsstäder. Förutom den blandade bebyggelsen av flerfamiljshus, radhus och enfamiljshus, karaktäriseras området av centrala parker och grönområden, små torg och ett gatunät som är anpassat till landskapet. Foto: Stockholm stadsbyggnadskontor

Funktionalismens bostadsområden

Kring 1930 och framåt skapades bostadsområden med ambitiös arkitektonisk utformning. I stadsplanen införlivades bland annat mindre parker, formellt gestaltade, med öppna gräsytor för lek och umgänge. Ofta ingick även parkrum i mindre format, med sittplatser, detaljerat utformade planteringar av exempelvis rosor och perenner och klippta häckar. Här fanns också tidiga exempel på lekplatser för de allra minsta, med sandlåda och bänkar för ”mammor”. Ibland kompletterade med en parklek ledd av en kommunal ”lektant”. Det förekom utlåning av trampcyklar och lekredskap och ibland även frukost eller mellanmål på stadens bekostnad.

Flerbostadshus fogades in i befintlig terräng, växtlighet sparades och blev tongivande i omgivningarna. Villaträdgårdens ideal utgjordes av klippta gräsmattor för lek och rekreation, liksom lättskötta och friväxande trädgårdsväxter.

Skälderviksplan i Årsta, Stockholm, är ett fint exempel på landskapsarkitektur från början av 1950-talet. Torget är ritat av Erik Glemme under stadsträdgårdsmästare Holger Blom. Foto: Wikimedia Commons

Miljonprogrammets grönstruktur

Trots kritik, som redan fanns i samtiden, innehöll miljonprogrammets bostadsområden framsynta försök att skapa levande omgivningar. Typiskt för tiden är nyskapande satsningar på lekområden och till exempel bygglekplatser som särskilda kvaliteter i flerbostadshusens ibland kompakta områdesplaner.

Miljonprogrammets kedjehus- och villaområden försågs med säckgator för att minska på biltrafiken. Insprängda naturområden och trafikseparerade kommunikationsstråk med björk och gran, bär och svamp kunde kanta cykelvägen till skolor, arbetsplatser och lokala affärs- och servicecentrum.

På många platser gavs stort utrymme åt skola, förskola och fritidsgård med omgivande skolgård med lek och idrottsutrymme.

Hagstråket i Tensta i Stockholm visar den trafikseparerade miljön som ofta omges av mycket grönska i form av sparad naturmark, planterade träd och generösa gräsytor. Foto: Bengt A Lundberg

Postmodernismens bostadsområden

Bostadsområden som byggdes efter 1974 präglas ofta av en större intimitet och omsorg om utemiljöerna, gärna med sparad naturmark och uppvuxna träd. Man ville bort från miljonprogrammens anonymitet och främja variation, gemenskap och identitet. Den kringbyggda bostadsgården kom tillbaka och ersatte modernismens friliggande byggnader med grönytor emellan. Typiska postmodernistiska bostadsområden är Grimstaby, Carlslund och Runby backar i Upplands Väsby. De två senare var föremål för bostadsmässan 1985, BO85, som initierades av dåvarande Bostadsdepartementet.

Runby backars bostadsområde från 1985 invigdes vid bomässan BO85 i Upplands Väsby och är ett exempel på postmodernism. Byggnaderna är utformade med stor variation och anpassade i landskapet med den naturliga tallskogen och klippblocken bevarade mellan kvarteren. Bostadsgårdarna är kringbyggda, intima och utformade för gemenskap. Varje bostadskvarter har en egen accentfärg som markerar en identitet. Foto Ulrika Åkerlund/Boverket