Skadestånd

Om en skada sker kan den skadelidande ha rätt till ekonomisk ersättning av den som orsakat skadan om det skett medvetet eller av vårdslöshet, så kallat skadestånd. Det kan vara en personskada, en sakskada eller en ren förmögenhetsskada. Staten eller en kommun kan även vara skyldig att ersätta sakskada, personskada och ren förmögenhetsskada som någon vållar genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning. De kan också bli skadeståndsskyldiga om någon genom fel eller försummelse lämnar felaktiga upplysningar eller råd.

Vad är skadestånd?

Skadestånd är en ekonomisk ersättning som den som orsakat en skada betalar till den som drabbats av skadan. Grundtanken med skadestånd är att den skadelidande efter en skada ska vara i samma ekonomiska situation som om skadan aldrig hade skett.

Regler om skadeståndsansvar finns i skadeståndslagen. Det är en civilrättslig lag som reglerar förhållandet mellan den skadelidande och den skadeståndsskyldige och som har till syfte att kompensera den skadelidande för en skada. Normalt förs talan om skadestånd av den skadelidande i allmän domstol. Både fysiska och juridiska personer kan bli skadeståndsskyldiga.

För att skadeståndsansvar ska föreligga krävs att det finns ett orsakssamband mellan den felaktiga handlingen och skadan. Det innebär att den skadelidande vid till exempel felaktig myndighetsutövning måste visa att det är den felaktiga myndighetsutövningen som orsakat den skada som den skadelidande drabbats av.

Skadestånd är en ersättning för en skada och ska inte förväxlas med böter som är ett straff för ett brott. Ett skadestånd kan utdömas utan att ett brott har begåtts, medan böter alltid förutsätter att det finns en fällande dom i ett brottmål. Skadeståndets storlek är alltid anpassad efter skadan medan bötesbelopp är fasta eller beroende av den brottdömdes inkomst. En och samma handling kan medföra både böter och skadestånd. Ett exempel på det är felaktig myndighetsutövning som kan leda till att en politiker eller en tjänsteman döms till fängelse eller böter för tjänstefel samtidigt som kommunen även kan bli skadeståndsskyldig.

Olika typer av skador

Skadeståndslagen skiljer mellan tre olika skadetyper:

• personskada,
• sakskada, och
• ren förmögenhetsskada.

Personskada är en skada som drabbar en person och skadan kan vara fysisk eller psykisk. Vid personskada kan skadeståndet omfatta ersättning för sjukvårdskostnader och andra kostnader, inkomstförlust och psykiskt och fysiskt lidande.

Sakskada är en skada som drabbar ett fysiskt föremål. Exempel på sakskada är om en sak går sönder, ett hus brinner ner eller ett husdjur dör. Även förlusten av ett föremål, som vid stöld, räknas som sakskada. Skador som endast påverkar en saks utseende, men inte dess funktion, räknas också som sakskada.

Ren förmögenhetsskada är en ekonomisk skada som inte uppkommer som en följd av en person- eller sakskada. Det kan till exempel vara handlingar som leder till att den skadelidande får en ekonomisk förlust för att en fastighet minskar i värde. Det kan även vara en skada orsakad genom bedrägeri eller otillbörlig marknadsföring. (Bengtsson, Skadeståndslag (1972:207) 1 kap. 2 §, Karnov 2016-06-27)

Beroende på vilken skadetyp det är och i vilket sammanhang som skadan sker gäller olika krav på hur vårdslös den som vållat skadan ska ha varit för att skadeståndsskyldighet ska föreligga.

Vid handläggning och beslut enligt plan- och bygglagen, PBL, är det i de flesta fall handlingar som leder till ren förmögenhetsskada som kan vara skadeståndsgrundande.

Ren förmögenhetsskada kan normalt ersättas med skadestånd endast om den vållats genom:

• brott,
• fel eller försummelse vid myndighetsutövning, eller
• myndigheters felaktiga upplysningar eller råd.

Fel eller försummelse vid myndighetsutövning

Staten eller en kommun är skyldig att ersätta personskada, sakskada och ren förmögenhetsskada som någon vållar genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning. Även agerande som har samband med myndighetsutövning, till exempel när beslut förbereds eller verkställs, kan leda till skadeståndsansvar. (Bengtsson, Skadeståndslag (1972:207) 3 kap. 2 §, Karnov 2016-06-27 )

Vad är myndighetsutövning?

Någon klar definition av vad som utgör myndighetsutövning finns inte. I den äldre förvaltningslagen definierades dock myndighetsutövning som utövning av befogenhet att för enskild bestämma om förmån, rättighet, skyldighet, disciplinpåföljd, avskedande eller annat jämförbart förhållande. I förarbetena till den äldre förvaltningslagen definierades även begreppet som beslut eller andra åtgärder som ytterst är uttryck för samhällets maktbefogenheter i förhållande till medborgarna. Dessa definitioner kan fortfarande användas även om den lagen är upphävd. I begreppet ingår både förpliktande och gynnande beslut. (jfr prop. 1971:30, del II, sid. 331)

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om allmänna förvaltningsdomstolar, m.m., prop. 1971:30 (på Sveriges riksdags webbplats)

Inom byggnadsnämndens verksamhetsområde finns många arbetsuppgifter som utgör myndighetsutövning. Som exempel kan nämnas beslut om:

• antagande, upphävande eller ändring av detaljplan eller områdesbestämmelser,
• lov och förhandsbesked,
• startbesked,
• slutbesked, och
• byggsanktionsavgift, föreläggande och förbud.

Vad innebär fel eller försummelse?

Huvudregeln vid skadeståndsansvar för person- eller sakskada är att den som orsakar skadan ska ha gjort det med uppsåt eller av vårdslöshet. Skadeståndsansvar för ren förmögenhetsskada utgår vid brottslig handling. Vid myndighetsutövning kan dock skadeståndsansvar för ren förmögenhetsskada föreligga om skadan vållats genom fel eller försummelse som inte är brottslig.

Alla fel som sker i samband med myndighetsutövning är inte skadeståndsgrundande. Det krävs att myndighetsutövningen är uppenbart felaktig. I förarbetena till skadeståndslagen står att en felaktig rättstillämpning endast i undantagsfall är så uppenbart oriktig att skadestånd ska utgå på grund av fel eller försummelse från myndighetens sida. Vid bedömningar är det endast uppenbart oriktiga bedömningar som ska betraktas som fel eller försummelse enligt flera domar från Högsta domstolen. Exempel på detta kan vara bedömningar av planenlighet eller betydande olägenhet. (jfr prop. 1972:5 sid. 518, HD 1994-11-21, mål nr T5276-93, HD 2003-06-19, mål nr T989-02)

KungI. Maj:ts proposition med förslag till skadeståndslag m.m., prop. 1972:5 (på Sveriges riksdags webbplats)

Byggnadsnämndens ansvar för mark- och grundförhållanden

Det finns en dom från Högsta domstolen, HD, från 1984 som gällde tre skadeståndsärenden. Ärendena handlade om byggnadsnämndens ansvar för mark- och grundförhållanden. Samtliga fall avsåg fastigheter inom detaljplanerat område och HD förde ett gemensamt resonemang för alla tre fallen.

HD framhöll att kontrollen av mark- och grundförhållandena har kommit att tillmätas allt större betydelse och att de frågorna därför speciellt bör uppmärksammas av byggnadsnämnderna. HD ansåg dock att man samtidigt måste se realistiskt på byggnadsnämndernas möjligheter att ingripa mot skaderisker av olika slag. Syftet med lagstiftningen var inte att flytta över byggherrens skyldighet att se till att byggnadsarbetena utförs på ett fackmässigt sätt på kommunerna.

Enligt domstolen ska skadeståndsansvar främst aktualiseras när kommunen till följd av sin speciella kännedom om förhållandena på platsen eller sina speciella resurser har klart bättre möjligheter än den byggande att inse skaderiskerna och bedöma vilka åtgärder som bör vidtas. Detta får betydelse särskilt när det gäller skador på grund av markens beskaffenhet, bland annat eftersom byggnadsnämnden ofta bättre kan överskåda förhållandena i stort.

Byggnadsnämnden kan ta viss hänsyn till den byggandes kvalifikationer. Men när en byggåtgärd till exempel är förknippad med påtagliga risker för framtida sättningsskador, kan inte nämnden förlita sig på den kompetens som finns ens hos erfarna byggherrar eller entreprenörer. Byggnadsnämnden förväntas i sådana fall se till att skadeförebyggande åtgärder blir vidtagna.

I de tre olika ärendena, som avsåg inträngande vatten i ett fall och sättningsskador i två fall, blev byggnadsnämnden skadeståndsskyldig i ärendet om inträngande vatten och i det ena ärendet om sättningsskada. Nämnden blev däremot inte skadeståndsskyldig i det andra fallet med sättningsskada. (HD 1984-05-17, mål nr T504-81)

Byggnadsnämndens ansvar för vatteninträngning och utstakning

En hovrättsdom handlade om byggnadsnämndens ansvar för vatteninträngning och utstakning. En byggnad belägen utanför detaljplanelagt område fick vatteninträngning i källaren, sannolikt på grund av att byggnaden hamnat för lågt i förhållande till grundvattennivån. Hovrätten framhöll att en byggherre bör kunna kräva att byggnadsnämnden ska känna till mark- och grundförhållandena i områden där bebyggelse är vanligt förekommande, företrädelsevis inom detaljplanelagda områden.

Den aktuella fastigheten låg dock utanför planlagt område. Hovrätten konstaterade att det inte framkommit någon omständighet som talade för att det skulle vara skäligt att kräva att nämnden hade kännedom om mark- och grundförhållandena på den aktuella fastigheten. Inte heller var det visat att nämnden hade klart bättre möjligheter än byggherren att förutse följderna av att placera huset på den nivå som skett. Något skadeståndsansvar förelåg därför inte.

När det gällde utstakningen av byggnaden på marken ansåg hovrätten att byggnadsnämnden varken generellt utanför detaljplanelagt område eller i det särskilda fallet åtagit sig att utmärka byggnadens läge i höjdled. Endast läget på marken hade stakats ut. Eftersom den ansvarige arbetsledaren borde ha förstått innebörden av utstakningen, ansåg hovrätten att kommunen inte varit försumlig i någon del. Kommunen var därför inte skadeståndsskyldig. (HovR Västra Sverige 1992-05-07, mål nr T265-91)

Byggnadsnämndens ansvar för fel vid hörande av granne

En hovrättsdom handlade om bygglov för fem parhus. Byggnadsnämnden gav två olika bolag bygglov och konstaterade i beslutet att huvudbyggnaden som innehöll två bostadslägenheter stred mot detaljplanen men att detta var en mindre avvikelse. Grannen underrättades inte om ansökan och fick inte heller beslutet. Kommunen uppmanade istället i beslutet bolagen att underrätta berörda grannar om beslutet.

Hovrätten ansåg att byggnadsnämnden handlat i strid med gällande bestämmelser vid handläggningen och därmed försummat de krav som ställs på kommunen. Att arbetsbelastningen varit hög vid tillfället ledde inte till annan bedömning. Kommunen kunde därför inte undgå skadeståndsansvar för den skada som drabbat bolagen. Sökanden ska kunna utgå från att kommunen följer gällande regler i PBL och därmed ger berörda grannar tillfälle att yttra sig.

Att kommunen inte följt gällande regler hade dock inte avgörande betydelse för frågan om besluten vunnit laga kraft vid viss tidpunkt. Bolagen hade påbörjat arbetena utan att dessförinnan undersöka om besluten hade överklagats eller kunde överklagas. På grund av detta ansågs bolagen ha varit i så hög grad medvållande att något skadestånd inte skulle utgå. (HR Västra Sverige 1992-11-03, mål nr T340-91)

Tidsbegränsat bygglov och planenlighet

En kommun har enligt en dom från Högsta domstolen tvingats betala skadestånd till en fastighetsägare. Byggnadsnämnden beviljade två bygglov för åtgärder som stred mot den detaljplan som gällde för fastigheten. Det ena var ett tidsbegränsat bygglov och det andra bedömdes av nämnden vara en mindre avvikelse. Båda byggloven gällde livsmedelsförsäljning och enligt detaljplanen fick handel bedrivas, dock inte livsmedelshandel.

Domstolen ansåg att åtgärden i det tidsbegränsade bygglovet inte var av provisorisk karaktär. I det andra bygglovet ansåg domstolen att det inte var en mindre avvikelse eftersom det enligt detaljplanen inte fick bedrivas livsmedelshandel.

Eftersom nämnden beviljat bygglov på felaktiga grunder hade fastighetsägaren som överklagat byggloven och som ägde lokaler för livsmedelshandel i ett köpcentrum cirka två km därifrån, rätt till skadestånd för den värdeminskning som byggloven medförde på hans fastighet. (HD 2002-02-19, mål nr T4956-99)

Byggnadsnämndens ansvar för att undersöka markföroreningar

I en hovrättsdom dömdes en kommun att betala skadestånd till en byggherre som bebyggt en fastighet med bostäder. Kommunen hade antagit en detaljplan som medgav bebyggelse av bostäder. Det framkom senare att marken uppenbarligen inte var lämplig för bostäder på grund av kemikalieföroreningar från tidigare verksamhet.

Byggnadsnämnden visste att det fanns risk för att marken var förorenad men hade inte utrett detta närmare. Kommunen hade enligt domstolen därmed inte i tillräcklig utsträckning förvissat sig om markens lämplighet för bebyggelse innan detaljplanen antogs. Domstolen ansåg att kommunens utredning angående eventuella föroreningar i marken inte hade varit tillräcklig. Kommunen skulle därför betala skadestånd till byggherren eftersom marken måste saneras. (HovR 2013-09-20, mål nr T7240-12)

Skadeståndsansvar för felaktiga upplysningar eller råd

Felaktiga råd och upplysningar som lämnas av en kommun och som inte gäller ett pågående ärende anses inte utgöra myndighetsutövning. De kan dock orsaka stor skada för den enskilde som förlitar sig på dem. Sedan 1999 är staten och en kommun därför skyldig att ersätta ren förmögenhetsskada som vållas av att en myndighet genom fel eller försummelse lämnar felaktiga upplysningar eller råd.

Om en byggnadsnämnd lämnar ett felaktigt besked kan det därför leda till skadeståndsansvar för kommunen. Det krävs dock särskilda skäl för att detta skadeståndsansvar ska inträda. Vid bedömningen om skadeståndsskyldighet beaktas särskilt upplysningens eller rådets art, till exempel om det var muntligt eller skriftligt. Andra saker som har betydelse är deras samband med myndighetens verksamhetsområde och omständigheterna när uppgifterna lämnades, till exempel om tjänstemannen uttalade sig med stor bestämdhet. Som i alla andra skadeståndsfall beror det på hur det gått till när det felaktiga beskedet gavs. (Bengtsson, Skadeståndslag (1972:207) 3 kap. 3 §, Karnov 2016-06-27) .

Felaktiga upplysningar om lovplikt på telefon

Det finns ett hovrättsfall där en skadeståndstalan mot en kommun för felaktig informationsgivning ogillades. En bygglovshandläggare hade i ett telefonsamtal sagt att det var tillåtet att utan bygglov uppföra en ny byggnad på fastigheten, så länge den inte blev större än den befintliga huvudbyggnaden. Informationen visade sig dock vara felaktig eftersom fastigheten låg inom detaljplanelagt område. Det fick som resultat att byggherren byggde utan bygglov när han borde haft det. Den felaktiga informationen berodde på ett fel i ett dataprogram som kommunen använde. Lov kunde ges i efterhand men med ganska omfattande och fördyrande ändringar av konstruktionen.

Byggherren stämde kommunen. Frågan var om den felaktiga informationen, inklusive den oriktiga uppgiften att fastigheten var belägen utanför detaljplan, skulle leda till att kommunen var skadeståndsskyldig.

Domstolen konstaterade att byggherren kontaktat kommunen särskilt i syfte att få veta om han fick bygga på sin fastighet. Svaret han fick från kommunen lämnades av en lovhandläggare som hade särskilda kunskaper på området och som insåg vikten av att informationen var korrekt. Byggherren hade därmed skäl att förlita sig på informationen, och informationen låg till grund för att han byggde utan bygglov.

Den felaktiga informationen lämnades dock vid telefonkontakt med kommunen. Byggherren lyckades inte visa för domstolen att han under samtalet fick några upplysningar om att just en sådan byggnad som han sedan uppförde på fastigheten skulle vara bygglovsbefriad. Tvärtom framgick det, att det vid samtalet med kommunen diskuterades en dubbelcarport eller ett dubbelgarage och inte den byggnad med förhöjt väggliv och utrymme för övervåning som senare uppfördes. Inte heller hade det vid telefonkontakten med kommunen framkommit att byggherren lämnade några måttangivelser för den byggnad han tänkte uppföra.

Domstolen ansåg att kommunen inte lämnat något besked om att det varit tillåtet att uppföra den aktuella byggnaden. Det måste också ha stått klart för byggherren att inte enbart arean i ett plan har betydelse för om den nya byggnaden ska ses som mindre än huvudbyggnaden på fastigheten. Trots detta hade byggherren, utan vidare kontroll av om bygglov krävdes uppfört byggnaden. Han hade därigenom enligt domstolen medvetet och på egen risk försatt sig i situationen. På dessa grunder ansåg hovrätten att det inte förelåg särskilda skäl för skadeståndsskyldighet för kommunen. (HovR för Västra Sverige 2014-12-11, mål nr T 5257-13)

Jämkning av skadestånd

Skadestånd kan i vissa fall jämkas, det vill säga att beloppen kan sättas ner.

Skadestånd vid personskada kan jämkas om den skadelidande själv uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har medverkat till skadan.

Skadestånd vid sakskada och ren förmögenhetsskada kan jämkas om den skadelidande, eller någon annan på den skadelidandes sida, har medverkat till skadan. Jämkning kan således ske när till exempel anställd till den skadelidande har medverkat.

Om skadeståndsskyldigheten är oskäligt betungande med hänsyn till den skadeståndsskyldiges ekonomiska förhållanden kan skadeståndet jämkas efter vad som är skäligt.

Kommunens ansvarsförsäkring

Kommunens ansvar enligt allmänna skadeståndsrättsliga regler omfattas av kommunens ansvarsförsäkring. Försäkringen omfattar person- och sakskador. Försäkringsvillkoren gällande ren förmögenhetsskada kan variera mellan olika försäkringsbolag. Normalt täcks ren förmögenhetsskada vid myndighetsutövning, medan det kan variera beträffande ren förmögenhetsskada vid felaktiga upplysningar eller råd.