Markanvändningens påverkan på vattenmiljön

Hur mark- och vattenområden används får konsekvenser för angränsande grundvatten, vattendrag, sjöar och hav. Kommunens fysiska planering av mark- och vattenområden är därför avgörande för möjligheterna att följa miljökvalitetsnormerna. Beroende på vilken markanvändning detaljplanen ska medge kan kommunen behöva utreda och beakta flera olika påverkansaspekter.

Markens lämplighet

Användningen av mark- och vattenområden påverkar yt- och grundvattnet. Det kan till exempel handla om diffusa utsläpp till vattenförekomster via dagvatten eller från jordbruk, utsläpp från en punktkälla så som en industri, utsläpp till följd av en olycka eller annan oförutsedd händelse. Mark- och vattenanvändningen kan också påverka vattenvolymer och flödeshastigheter till följd av ökad andel hårdgjorda ytor. Hur stor påverkansrisken blir beror bland annat på vad som planeras, omfattningen av exploateringen, vattenförekomstens sårbarhet, samt eventuella åtgärder för att begränsa påverkan.

Vid planläggning behöver kommunen analysera den förväntade påverkan som planens genomförande kan medföra och det behöver klarläggas att marken är lämplig för den tänkta markanvändningen. Det kan handla om att utreda om det över huvud taget är lämpligt att möjliggöra en viss typ av markanvändning, om det krävs att bebyggelsen placeras inom en viss del av planområdet, eller om det behöver planeras utrymme för exempelvis olika reningsåtgärder som krävs för att planen ska gå att genomföra så att miljökvalitetsnormerna, MKN, för vatten följs.

Dagvatten

När regn och smältvatten rinner över byggnader, tak och hårdgjorda ytor sköljs föroreningar med som kan påverka vattenmiljön i närliggande sjöar och vattendrag. Utöver föroreningar som transporteras med vattnet kan det förändrade vattenflödet i sig också påverka de ekologiska förhållandena i miljön.

Föroreningar

När regn och smältvatten rinner över byggnader, tak och hårdgjorda ytor sköljs föroreningar med. Det kan handla om ämnen som läcker från byggnadsmaterial, metall- och oljerester som finns på vägbanor och parkeringar, näringsämnen och växtskyddsmedel från trädgårdar, och många andra ämnen som används i en urban miljö. Föroreningar som transporteras med dagvatten kan ha potential att påverka både ekologisk och kemisk status i ytvattenförekomster, och kemisk status i grundvattenförekomster. Hur betydelsefull påverkan blir beror bland annat på mängden föroreningar, hur förorenat dagvatten tas omhand och sårbarheten hos den vattenförekomst som dagvattnet avleds till. Ansvaret för hantering av dagvatten styrs huvudsakligen av lagen om allmänna vattentjänster, LAV. Enligt LAV ska ett verksamhetsområde för avlopp, där även dagvatten ingår, inrättas om dagvattnet behöver tas om hand i ett större sammanhang med hänsyn till människors hälsa eller miljön inom befintlig eller tillkommande bebyggelse. 

I många fall krävs det någon form av rening och fördröjning av dagvattnet innan det når en vattenförekomst. Vid bedömning av markens lämplighet för ett visst ändamål måste frågor om dagvatten utredas så att MKN kan följas. Reningsåtgärder och fördröjning behöver inte nödvändigtvis ske inom planområdet men kommunen måste visa att planen kan genomföras utan att dagvattnet blir ett problem. En viktig del av planeringen handlar om att skapa förutsättningar för att genomföra en ändamålsenlig dagvattenhantering, exempelvis genom att planera för den allmänna platsmark som behövs för renings- och fördröjningsåtgärder. Den föroreningsbelastning som kan förväntas uppkomma vid ett genomförande av planen måste också sättas i relation till recipientens sårbarhet samt nuvarande status och MKN i de vattenförekomster som påverkas.

Om planområdet ligger inom eller i anslutning till ett tillrinningsområde för en grundvattenförekomst behöver planens eventuella påverkan på grundvattnet bedömas. Markens geologi har stor betydelse för hur sårbar grundvattenresursen är. I till exempel sand och grus transporteras förorenat dagvatten snabbt ner till grundvattnet. Om området ligger inom ett betydande inflödesområde till grundvattenförekomsten är risken för påverkan stor vilket har betydelse för vilken markanvändning som kan anses lämplig. I vissa fall kan byggnadsverkens placering och utformning behöva regleras för att markanvändningen ska vara lämplig. Områden som är särskilt sårbara planläggs som allmän plats, till exempel med användningen Natur. Om grundvattenförekomsten används för dricksvattenproduktion är det särskilt viktigt att känna till viktiga inflödesområden för att kunna bedöma om dagvattnet riskerar att förorena grundvattenförekomsten.

Dagvatten i detaljplan

Trafik och vägdagvatten är vanliga orsaker till föroreningspåverkan av vattenresurser. Framtida klimatförändringar väntas leda till ökade problem med föroreningsspridning i samband med kraftiga skyfall eller perioder med hög nederbörd och översvämningar. Foto: Mikael Svensson/Scandinav

Flöde och vattenföring

I områden med naturliga markytor som skog, buskage, gräsmark eller grus har regn och smältvatten till viss del möjlighet att infiltrera i marken och bilda grundvatten. På naturliga ytor rinner också vattnet långsammare eftersom vegetation och ojämnheter stoppar upp och fördröjer vattnet på dess väg mot närliggande vattendrag. De flesta exploateringar medför ökad andel hårdgjorda ytor, till exempel genom att naturmark tas i anspråk för byggnader eller vägar. Detta har stor påverkan på hur vattnet transporteras vid regn, skyfall och snösmältning. Den minskade möjligheten till infiltration gör att mängden vatten som behöver avledas ökar. Eftersom den vattenfördröjande funktionen i naturmark ersätts av snabb avrinning på de hårdgjorda ytorna ökar också flödet markant. Om inga åtgärder vidtas kan effekterna av detta bland annat orsaka översvämningar nedströms, ökad erosion och ökad transport av partiklar och föroreningar till vattendrag. Detta kan i sin tur påverka både kemisk och ekologisk status i de vattenförekomster som fungerar som recipienter för dagvattnet.

Utöver föroreningar som transporteras med vattnet kan det förändrade vattenflödet i sig också påverka de ekologiska förhållandena i miljön. Vid bedömning av ekologisk status ingår hydrologiska kvalitetsfaktorer, bland annat hydrologisk regim som beskriver flöde och vattenståndsförändringar. I vissa fall, särskilt i stora planområden med stor andel hårdgjord yta i anslutning till ett vattendrag med relativt litet flöde, kan det förändrade flödet ha betydelse för kvalitetsfaktorn hydrologisk regim. Under dessa omständigheter kan det till exempel vara viktigt att i detaljplanen reservera ytor som kan användas för dammar eller fördröjningsmagasin.

Du kan läsa mer om hydromorfologiska kvalitetsfaktorer av ekologisk status på Länsstyrelsens webbplats.

Hydromorfologiska kvalitetsfaktorer, 2015-2021 (VISS, på Länsstyrelsens webbplats)

Grundvattenbildning och grundvattennivåer – hårdgjorda ytor

Genom att markytans genomsläpplighet försämras och dagvatten avleds hindras vatten från att infiltrera i jorden och bilda grundvatten. Den minskade grundvattenbildningen påverkar vattenbalansen i grundvattenmagasinen. MKN för grundvattenförekomstens kvantitativa status handlar om huruvida vattenuttagen är i balans med grundvattenbildningen. I speciella fall då en stor andel hårdgjorda ytor planeras inom betydelsefulla infiltrationsområden för en grundvattenförekomst kan grundvattenförekomstens kvantitativa status påverkas. För att kunna bedöma eventuell påverkan på grundvattenbildningen till en grundvattenförekomst behöver kommunen känna till hur planområdet förhåller sig till de huvudsakliga infiltrationsområdena för närliggande grundvattenförekomster.

Du kan läsa mer om kvantitativ grundvattenstatus på Länsstyrelsens webbplats.

Kvantitativ grundvattenstatus (VISS, på Länsstyrelsens webbplats)

Ändrad markanvändning med ökad andel hårdgjorda ytor och dränering för ny bebyggelse kan under vissa förutsättningar också ha en mer lokal effekt genom sänkning av grundvattenytan. Detta kan få konsekvenser för närliggande bebyggelse genom sättningsproblematik och att äldre träkonstruktioner såsom pålning hamnar över grundvattenytan och därigenom utsätts för syre vilket bidrar till ökad nedbrytning.

I särskilda områden där det finns jordar som innehåller sulfid kan minskad grundvattenbildning och en sänkning av grundvattenytan leda till att tungmetaller i jorden frigörs och transporteras till vattenförekomster. I dessa områden med sulfidjordar kan speciella hänsyn behöva tas vid exploatering för att inte sänka grundvattenytan och därigenom frigöra metaller som kan påverka vattenförekomsternas kemiska status.

Du kan läsa mer om sulfidhaltiga jordar på Sveriges Geologiska Undersöknings, SGU, webbplats.

Sur sulfatjord – en potentiell miljöbov (på SGU:s webbplats)

Påverkan från verksamheter och annan bebyggelse

Om den planerade markanvändningen medger verksamheter som kan väntas bidra med punktutsläpp till vatten, till exempel industrier eller avloppsreningsverk, behöver detta beaktas under planläggningen för att skapa förutsättningar så att MKN kan följas. Det finns inga möjligheter att genom planbestämmelser ställa krav på en verksamhets utsläpp i form av föroreningsmängder eller utsläppshalter. Vilken påverkan verksamheten får är ett samspel mellan hur marken planläggs och hur verksamheten i övrigt bedrivs och regleras till exempel med stöd av tillstånd enligt miljöbalken, MB.

Även en markanvändning som vid en första anblick inte kan tyckas påverka vatten, som exempelvis bostads- eller kontorsbebyggelse, bidrar med föroreningar. Det kan handla om avrinning från vägytor med oljerester och vägsalt, byggnadsmaterial som avger förorening, gödning och bekämpningsmedel från trädgårdar eller förorening från avloppsanläggningar. Det kan också handla om förorening som uppstår vid olyckor, som bränsleläckage vid trafikolyckor eller förorenat släckvatten vid brandbekämpning. Mark- eller vattenanvändningens föroreningspåverkan kan begränsas med olika åtgärder som dagvatten- eller avloppslösningar, men det är så gott som omöjligt att helt undvika någon form av föroreningspåverkan.

Beroende på den markanvändning och verksamhet som planeras kan olika typer av föroreningspåverkan genereras och flera olika MKN och kvalitetsfaktorer kan vara nödvändiga att beakta. Det kan handla om utsläpp av föroreningar eller miljögifter som ingår i bedömningen av kemisk status i yt- eller grundvatten. Det kan också handla om utsläpp av till exempel näringsämnen eller särskilt förorenande ämnen som ingår som en del i bedömningen av påverkan på ekologisk status. Vilka ämnen och parametrar som behöver utredas får bedömas i varje enskilt fall utifrån planerad markanvändning och verksamhet samt de berörda vattenförekomsternas känslighet för påverkan.

Om planområdet ligger inom eller i anslutning till en grundvattenförekomst behöver planens eventuella påverkan på grundvattnet bedömas. För grundvattenförekomster som används för dricksvattenproduktion är det särskilt angeläget att känna till viktiga infiltrationsområden för att kunna undvika mark- eller vattenanvändning som riskerar att förorena grundvattenförekomsten.

Vattenförsörjning och spillvatten

Vid planläggning enligt PBL ska marken vara lämpad för ändamålet bland annat med hänsyn till möjligheten att ordna vattenförsörjning och avlopp. Både vattenförsörjning och spillvatten har potential att påverka MKN för vatten. I planprocessen är ett kontinuerligt samarbete med den kommunala VA-huvudmannen och miljöförvaltningen en förutsättning för att frågor om bebyggelseutveckling och utveckling av infrastruktur för vatten och avlopp ska gå hand i hand och möjliggöra att MKN för vatten följs.

Spillvatten

Spillvatten från bostäder och urbana områden, det vill säga vatten från toaletter och disk, innehåller stora mängder näringsämnen som fosfor och kväve, men även andra föroreningar som oljerester, metaller, organiska föroreningar och läkemedelsrester. Hur spillvattnet tas om hand är avgörande för hur vattenmiljön påverkas och möjligheten att följa MKN för vatten. Ansvaret för hantering av allmän spillvatten och vattenförsörjning styrs huvudsakligen av lagen om allmänna vattentjänster, LAV. Enligt LAV ska ett verksamhetsområde för avlopp inrättas om avloppet, där spillvatten ingår, behöver tas om hand i ett större sammanhang med hänsyn till människors hälsa eller miljön inom befintlig eller tillkommande bebyggelse.

Vid detaljplanering behöver kommunen bedöma om spillvatten kan hanteras på ett lämpligt sätt. I tätortsnära områden handlar det vanligtvis om att klargöra att det finns möjlighet att ansluta planerad bebyggelse till befintliga avloppssystem och reningsverk. En fråga som kan behöva ställas är om befintliga ledningsnät och avloppsreningsverk har kapacitet att ta om hand om ytterligare spillvatten. En annan fråga kan vara vilka miljötillstånd som finns för befintliga reningsverk och om ytterligare anslutning och belastning ryms inom dem. Eftersom inga reningsverk renar avloppsvatten till 100 procent så innebär en ökad belastning till ett reningsverk i normalfallet att även utsläppen till recipienten ökar.

I områden som inte planeras anslutas till kommunala VA-nätet eller andra befintliga reningsanläggningar behöver kommunen bedöma hur avlopp kan hanteras utan betydande påverkan på hälsa och miljö och så att MKN för vatten kan följas. Det kan handla om att utreda om det är lämpligt att lösa avloppsfrågan genom enskilda avloppslösningar eller om det krävs någon form av gemensam anläggning för avlopp för att MKN för vatten ska kunna följas. Översiktsplanen kan innehålla strategier och riktlinjer om detta som detaljplaneringen kan luta sig mot och vara stöd för bedömningen av om ett kommunalt verksamhetsområde för vatten och avlopp ska inrättas.

Vattenförsörjning

Råvatten som används för dricksvattenproduktion tas vanligtvis från sjöar, vattendrag eller grundvatten. När ytvatten används tas det normalt från relativt stora sjöar och vattendrag. Vattenuttaget är då ofta en liten andel av den totala vattenvolymen eller flödet. Vid klassificering av ekologisk status för en ytvattenförekomst ingår bland annat att bedöma påverkan på flödesvariationer och volymavvikelser i vattendrag och vattenståndsvariationer i sjöar. I vissa områden och under speciella förutsättningar, till exempel vid långa perioder av torka, kan vattenuttag för dricksvatten utgöra en betydande påverkan på vattenmiljön. För att hantera sådana konsekvenser kan det krävas restriktioner för vattenanvändningen så att tillräckliga vattennivåer kan upprätthållas i sjöar och vattendrag.

Ansvaret för hantering av allmän vattenförsörjning styrs huvudsakligen av lagen om allmänna vattentjänster, LAV. Enligt LAV ska ett verksamhetsområde inrättas om vattenförsörjning behöver ordnas i ett större sammanhang med hänsyn till människors hälsa eller miljön inom befintlig eller tillkommande bebyggelse.

I framtida klimat förväntas perioder av långvarig torka bli vanligare i vissa delar av landet. Det är därför viktigt att vid planering av ny bebyggelse klargöra att vattenförsörjningen går att ordna både idag och vid ett framtida förändrat klimat. Ett nära samarbete med kommunens VA-huvudman är här en förutsättning.

Om grundvatten används för dricksvattenproduktion måste uttaget ur grundvattenmagasinet balanseras mot nybildningen av grundvatten. Om kommunen tänker sig att planerad tillkommande bebyggelse ska försörjas med dricksvatten från ett grundvattenmagasin behöver uttagsmöjligheterna från grundvattenmagasinet bedömas. Möjligheten att beviljas tillstånd för ökat grundvattenuttag kan behöva beaktas. För grundvattenförekomster inom vattenförvaltningen finns MKN kvantitativ status som ställer krav på bland annat att vattenbalansen i grundvattenförekomsten är god.

På länsstyrelsen webbplats kan du läsa mer om kvantitativ status.

Kvantitativ grundvattenstatus (VISS, på Länsstyrelsens webbplats)

I kustnära områden med enskild vattenförsörjning förekommer problem med saltvatteninträngning i grundvattnet. När grundvatten pumpas upp påverkas grundvattenströmningen. Om grundvattenuttaget är större än nybildningen av grundvatten i kustnära områden kan det leda till inträngning av salt havsvatten i grundvattenzonen.

Flera små enskilda vattenuttag i ett område kan göra att det samlade grundvattenuttaget blir så stort att det orsakar saltvatteninträngning. Hur mycket grundvatten som kan tas ut utan att riskera saltvatteninträngning beror bland annat på hur stor grundvattenbildningen är i området och på hur stort avstånd det är mellan vattenuttag och kustlinje. Stora lokala variationer förekommer. Vid en bedömning av möjligheten för enskild vattenförsörjning vid kusten kan även effekter av framtida stigande havsnivå och tillhörande förskjutning av kustlinjen behöva beaktas. Det underlättar vid detaljplanering om dessa frågor redan är översiktligt analyserade i översiktsplanen. Kommunen behöver ta ställning till om det är lämpligt med tillkommande bebyggelse som medför ökat grundvattenuttag.

Du kan läsa mer om markanvändningens påverkan på dricksvattenförsörjning på sidan om analysera markanvändningens påverkan.

Analysera markanvändningens påverkan

Vandringshinder – broar, vägtrummor och dammanläggningar

För att ekosystemen i våra vattendrag ska fungera naturligt behöver vattenlevande djur, till exempel fisk, ha möjlighet att röra sig relativt fritt i vattendrag och sjösystem. Vissa arter vandrar långa sträckor genom vattendragen för att hitta speciella områden för att kunna föröka sig. I detta sammanhang kan exempelvis en enskild dammanläggning stoppa så gott som all fiskvandring och få stor påverkan på ekosystemen både uppströms och nedströms dammen. Även annan infrastruktur såsom broar och vägtrummor kan vid olämplig placering och utformning innebära vandringshinder för vattenlevande organismer. Möjligheten till fria passager och spridning av vattenlevande djur bedöms vid klassning av ekologisk status genom kvalitetsfaktorn konnektivitet. Kvalitetsfaktorn används för att bedöma ekologisk status. På Länsstyrelsens webbplats kan du läsa mer om kvalitetsfaktorn konnektivitet.

Konnektivitet (VISS, på Länsstyrelsens webbplats)

Planering som möjliggör för denna typ av fysiska strukturer behöver vanligtvis också skapa förutsättningar för åtgärder som kan avhjälpa problemen för att MKN ska kunna följas. Det kan till exempel handla om att avsätta ytor för anläggande av fisk- och faunapassager. Om sådana åtgärder behövs för att markanvändningen ska bli lämplig kan de säkerställas på allmän plats med kommunalt huvudmannaskap. Såväl anläggande av dammar och broar som anläggande av fisk- och faunapassager kräver vanligtvis tillstånd för vattenverksamhet enligt miljöbalken. Tillståndsprocesserna för den här typen av åtgärder kan vara tidskrävande och det är ofta fördelaktigt om planering och tillståndsprocesser kan samordnas så långt möjligt.

Kantzon – kajkanter, bryggor, översvämningsskydd och utfyllnader

En stor del av den biologiska mångfalden och vattenekosystemen är beroende av miljön i övergångszonen mellan mark och vatten. Grunda vikar och stränder utgör betydelsefulla områden för förökning och är viktiga uppväxtområden för fisk och vattenlevande organismer. Strandzonen ovanför vattenlinjen skapar nödvändiga livsförutsättningar för många arter av fågel, groddjur, insekter och växter. Hur markanvändningen planeras i denna zon kan därför få stor betydelse på vattenmiljön och möjligheten att följa MKN för vatten.

Vid bedömning av ekologisk status ingår bland annat att bedöma påverkan på den fysiska formen av vattenförekomstens stränder och botten. Vattenmiljön påverkas av strukturer skapade av människan såsom pirar, bryggor, översvämningsskydd, erosionsskydd, utfyllnader och muddringar. Om den planerade användningen medger denna typ av fysiska strukturer behöver frågor om påverkan på MKN om ekologisk status normalt utredas. Det är fördelaktigt om det i översiktsplanen har pekats ut områden som är särskilt känsliga för ökad exploatering, exempelvis grunda vindskyddade havsvikar med stora biologiska värden, identifieras. I översiktsplanen kan kommunen göra ställningstaganden om vilken hänsyn som behöver tas i dessa områden i efterföljande detaljplanering och lovgivning.

På länsstyrelsens webbplats kan du läsa mer om vattenförekomsternas fysiska form och kvalitetsfaktorn morfologiskt tillstånd.

Morfologiskt tillstånd (VISS, på Länsstyrelsens webbplats)

Kvalitetsfaktorn som benämns konnektivitet beaktar möjligheten till fria passager och spridning av vattenlevande djur och organismer. I bedömningen av konnektivitet ingår inte enbart att utreda hur organismer kan röra sig uppströms och nedströms i till exempel ett vattendrag, utan även hur de kan röra sig i sidled till närområden och svämplan. Svämplan är de områden intill vattendrag och sjöar som översvämmas emellanåt och närområdet är i bedömningsgrunderna för konnektivitet ett markområde inom 30 meter från vattenlinjen. Om planen innebär bebyggande inom denna zon, till exempel kajkanter eller liknande, behöver ofta påverkan på möjligheten att följa MKN utredas. Många gånger behöver dessa anläggningar också tillstånd enligt miljöbalken, till exempel för vattenverksamhet eller dispens från strandskydd, och planläggningen behöver då normalt samordnas med tillståndsprocesser enligt miljöbalken. På Länsstyrelsens webbplats kan du läsa mer om kvalitetsfaktorn konnektivitet.

Konnektivitet (VISS, på Länsstyrelsens webbplats)

Muddring, dikningsföretag och annan vattenverksamhet

Om det krävs muddringsarbeten eller andra typer av vattenverksamhet för att detaljplanen ska kunna genomföras behöver det utredas hur detta påverkar möjligheterna att följa MKN för vatten. Vattenverksamheter kräver i normalfallet någon form av tillstånd enligt MB och så långt det är möjligt ska processerna samordnas. Det är viktigt att notera att PBL och MB gäller parallellt. Prövningen av markens lämplighet utifrån PBL och tillståndsprocesser enligt MB är olika processer och att planen möjliggör en viss verksamhet är inte en garanti för att verksamheten får tillstånd utifrån miljölagstiftningen.

Många vattenförekomster berörs av dikningsföretag. Om planerad utbyggnad väntas medföra förändrat vattenflöde till dikningsföretag kan nya tillstånd behöva sökas. Eftersom tillståndsprocessen kan vara tidskrävande kan det vara viktigt att dessa frågor uppmärksammas redan i översiktsplaneringen. 

Badplatser, camping, båtliv och annat friluftsliv

Badplatser, strandnära camping, båtliv eller annat aktivt friluftsliv innebär ökat tryck på vattenmiljön. Den ökade påverkan som planens genomförande kan förväntas bidra till behöver utredas och ställas i relation till MKN i berörd vattenförekomst. Exempelvis kan småbåtshamnar och bryggor öka skuggning av botten i grunda vikar vilket påverkar reproduktionsmiljön för fisk, och ökad båttrafik kan generera utsläpp av bränsle och båtbottenfärg som är skadliga för miljön. För minskad miljöpåverkan kan det också finnas behov av att på lämpliga platser utveckla serviceanläggningar med avfallsstationer och latrintömning. En enskild detaljplan ofta kan anses ha liten påverkan i relation till hela vattenförekomsten samtidigt som den gemensamma påverkan av flera detaljplaner kan vara stor. Därför är det väsentligt att kommunen tar ett större grepp på dessa frågor i den översiktliga planeringen för att ge vägledning för efterkommande detaljplanering.   

Friluftsliv

Åtgärder för bättre vattenmiljö

En stor andel av Sveriges vattenförekomster når inte kvalitetskraven enligt gällande MKN. Arbetet enligt vattenförvaltningsförordningen handlar därför inte bara om att undvika försämringar av vattenmiljön, utan det krävs även ett omfattande åtgärdsarbete för att MKN ska följas. Detaljplaneringen har en viktig roll att skapa förutsättningar för att sådana åtgärder ska kunna komma till stånd.

Det finns många nationella, regionala och lokala underlag som föreslår åtgärder för att förbättra vattenmiljön och för att MKN för vatten ska kunna följas. På nationell nivå finns åtgärdsförslag som redovisas i Vatteninformationssystem Sverige, VISS. På regional nivå kan det finnas åtgärdsförslag som utvecklats i mellankommunala samarbeten eller av vattenorganisationer såsom olika vattenråd för ett visst avrinningsområde. Lokalt kan kommunen ha tagit fram egna åtgärdsprogram för att MKN för vatten ska kunna följas. Dessa åtgärder kräver ofta ytor för att kunna genomföras. För att möjliggöra dessa åtgärder och för att i förlängningen följa MKN för vatten kan kommunen behöva skapa förutsättningar genom att i detaljplanen reservera markområden för sådana åtgärder. Det kan handla om ytor för våtmarker, dagvattendammar, morfologiska återställningsåtgärder eller anläggningar för fisk- och faunapassager. Om kommunen ska ansvara för åtgärderna är det lämpligt att ytor för åtgärderna planeras som allmän platsmark med kommunalt huvudmannaskap i detaljplanen.