Park

Användningen Park används för områden för grönområden som kräver skötsel och som helt eller till viss del är anlagda. I användningen ingår även komplement till parkens användning.

Användningen Park

Park används för alla typer av grönområden som kräver skötsel och som helt eller till viss del är anlagda. Det kan till exempel vara anlagda parker inne i en stadsmiljö eller delvis anlagda grönområden inom ett bostadsområde.

En park är inte avsedd för bebyggelse, men komplement som behövs för platsens skötsel och bruk ingår i användningen. Som komplement räknas bland annat förvaringsmöjligheter kopplat till parkens service- och skötselbehov, gång- och cykelvägar, planteringar, mindre lekplatser, mindre ytor för idrott, scener, kiosker, toaletter med mera. Dessa komplement ingår i användningen oavsett om de regleras med egenskapsbestämmelser eller inte. Är det viktigt för planens syfte att funktionerna placeras inom en viss del av parkområdet eller om det kan antas uppstå störningar för grannar så kan placeringen regleras med egenskapsbestämmelser.

Vägar för fordonstrafik är generellt inte tillåtet inom Park om de inte reglerats med egenskapsbestämmelse eller finns tydligt beskrivet i planens syfte. Undantaget är när vägar behövs för områdets behov, till exempel en mindre serviceväg för att nå en viss anläggning inom parken. Ett mindre antal parkeringsplatser för besökare till parken kan ingå om platsen medger det. Det är lämpligt att placeringen av dessa regleras med egenskapsbestämmelser. Om det rör sig om en större parkering regleras den istället med användningen Parkering.

Privat odling ingår inte i användningen Park. Om huvudmannen till exempel vill ha en visningsodling i mindre omfattning, regleras detta med egenskapsbestämmelser.

Fornminnen, skyddsvärda arter och liknande skyddas genom annan lagstiftning och inte genom användningsbestämmelser i detaljplan.  

Allmänna grönområden som inte kräver skötsel eller någon form av anläggning bör anges med användningen Natur.

Park förutsätter skötsel

Parkanvändningen förutsätter skötsel av området enligt skötselplan eller enligt ortens sed. Enligt ortens sed betyder att huvudmannen är skyldig att hålla en likvärdig standard och skötsel för parker inom likartade planområden. Standarden beskrivs lämpligen i planbeskrivningens genomförandedel och kan tydliggöras med hjälp av illustrationer.

Tekniska anläggningar kan rymmas inom allmän plats

Tekniska anläggningar som är till för ett allmännyttigt behov men som inte behövs för användningens funktion kan också rymmas inom allmän plats, till exempel en transformatorstation. Vilka anläggningar som kan inrymmas är alltid en bedömningsfråga i det enskilda fallet och beror på platsens förutsättningar och anläggningens storlek och påverkan på den allmänna platsen. Åtgärden får inte motverka den allmänna platsens syfte och inte heller hindra allmänhetens tillträde mer än i begränsad omfattning. Större anläggningar är därför lämpliga att reglera med en egen användning.

Markreservat behövs oftast inte

Normalt behöver markreservat för allmännyttiga ändamål, som till exempel underjordiska ledningar, inte läggas ut på allmän plats eftersom sådana ryms inom användningen. Är en närmare placering viktig kan dock en egenskapsbestämmelse om markreservat eller om utformning av allmän plats användas.

Enskilt ändamål

Grundprincipen är att en park inte mer än tillfälligt får upplåtas för enskilt ändamål, till exempel för en konsert eller ett idrottsevenemang. När kommunen är huvudman är det dock möjligt att upplåta marken för ändamål som är planenliga och gagnar allmänheten, till exempel en kiosk som drivs i privat regi. På samma sätt kan en enskild huvudman upplåta marken för ändamål som gagnar det gemensamma intresset. Om allmän plats behöver tas i anspråk helt för enskilt ändamål krävs en ändring av detaljplanen till kvartersmark.

Alla parker som drivs kommersiellt och som kräver inträde planläggs som kvartersmark med användningen Besöksanläggning.

Utfart över Park

I enstaka fall kan det finnas behov av att reglera befintliga utfarter över allmän plats. Det kan handla om enstaka anslutningar över Park eller Natur. Det här behovet uppstår när en befintlig utfart planläggs eller en äldre detaljplan ersätts med en ny.

Det finns inget generellt sätt att lösa behovet utan det beror på platsens förutsättningar och hur det rättsligt kan säkerställas att utfarten kan genomföras. Det finns olika möjligheter att planmässigt lösa frågan.

Där det är möjligt kan utfarten regleras som Gata. Gatan kan då inte bara fungera som utfart för en enskild fastighet eftersom en allmän plats är avsedd för ett gemensamt behov. Om utfarten regleras som Gata är det viktigt att fundera på hur den kopplas ihop med övrigt gatunät så att det är möjligt för huvudmannen för den allmänna platsen att sköta den. Kommunalt huvudmannaskap innebär att det är tydligt vem som ansvarar för utfarten och vem som bygger ut och sköter den. Vid enskilt huvudmannaskap är ansvaret för genomförande och skötsel inte lika förutsägbart. I sådana fall kräver planläggningen att extra hänsyn tas till bedömningen av genomförandet av den allmänna platsen. I vissa fall kan utfarten anslutas till en befintlig gemensamhetsanläggning och i några fall går det att bilda en ny gemensamhetsanläggning. I andra fall kan det vara så att förutsättningarna inte finns för att utfarten ska kunna genomföras genom en gemensamhetsanläggning och då måste det lösas på annat sätt.

Ett annat alternativ till hur behovet av utfart kan lösas är att lägga utfarten som kvartersmark. Detta kan användas om marken inte behövs för gemensamma behov eftersom allmän passage går att hindra inom kvartersmark. Det är den enskildes ansvar att genomföra och sköta utfarten inom kvartersmark.

När det gäller enskilda utfarter över mark som ska vara allmänt tillgänglig är det ofta svårt att reglera detta genom planläggning. Kommunen är alltid skyldig att ta reda på vilka rättigheter som finns i området, till exempel servitut, och ta hänsyn till dessa vid planläggningen. I vissa fall kan det finnas skäl att överväga om utfarten ska planläggas eller inte. Vid planläggning av en enskild utfart på allmän plats är det viktigt att kommunen rådgör om detta med lantmäterimyndigheten.

Bestämmelsen måste följa föreskriften

I Boverkets föreskrifter om detaljplan anges vad som ingår i användningen Park, hur bestämmelsen ska formuleras och vilken bestämmelsekod bestämmelsen ska ha.

Formulering av bestämmelse	Bestämmelsekod
Park	DP_AP_Park

Precisering av bestämmelsen

Om parken ska ha en särskild funktion som kommer dominera användningen, får stor betydelse för parkens utformning eller innebär en betydande omgivningspåverkan så kan användningen preciseras. En precisering innebär att enbart det som anges i preciseringen är tillåtet. En preciserad användningsbestämmelse ger alltså mindre utrymme för tolkning än då användningen inte preciseras. En precisering innebär att planen blir mindre flexibel samtidigt som det blir tydligt vilket ändamål som avses för området. Flera olika preciseringar av samma användning kan finnas inom samma detaljplan.

I Boverkets föreskrifter om detaljplan anges de preciseringar av Park som får användas. Om kommunen behöver göra en precisering som ryms inom Park men som inte finns formulerad i föreskriften får kommunen formulera en egen precisering. Detta görs genom att använda Annan precisering. På så sätt begränsar inte föreskriften kommunens möjlighet att göra regleringar i detaljplan. Formuleringar som inte finns med i föreskriften blir dock inte digitalt sökbara i samma utsträckning som övriga preciseringar och får endast användas när tillämpbar formulering saknas.

Formulering av precisering	Bestämmelsekod
Lek	DP_AP_Park_Lek
Spontanidrott	DP_AP_Park_Spontan
[Annan precisering]	DP_AP_Park_Annan

En närmare utformning av ett område regleras med egenskapsbestämmelser.

Redovisning av regleringar i detaljplan

Det finns inga bindande regler för hur en detaljplans reglering ska redovisas på plankartan. Det enda krav som måste uppfyllas är det så kallade tydlighetskravet som finns i plan- och bygglagen, PBL, och som ställer krav på att alla regleringar som görs i en detaljplan ska vara tydliga. Tydlighetskravet är i sig teknikneutralt och kan uppfyllas på flera olika sätt vilket innebär att redovisningen av regleringar i detaljplan kan göras på olika sätt så länge det tydligt framgår vad som regleras. Med den digitala teknikens hjälp är det därför möjligt att ta fram nya sätt att redovisa planbestämmelser.

Redovisning enligt det allmänna rådet om redovisning av reglering i detaljplan

Ett sätt att redovisa regleringar i detaljplan är att följa Boverkets allmänna råd om redovisning av reglering i detaljplan. Vid redovisning enligt det allmänna rådet kan användningen Park anges med PARK på plankartan och vid färgläggning av detaljplanen ges användningen ljusgrön färg.

Enligt det allmänna rådet kan precisering anges genom att beteckningen förses med index i form av en nedsänkt siffra, exempelvis PARK₁ - Lek.

Det allmänna rådet anger bara ett sätt som redovisningen kan göras för att tillgodose kravet på tydlighet i PBL och föreskriftens regler. Redovisningen kan alltså även göras på andra sätt. För att underlätta framtida tolkning av detaljplanen är det lämpligt att det framgår i detaljplanen om det allmänna rådet använts.